Skatan

Jag har aldrig förstått varför vissa kvinnor, i nedsättande syfte kallas skator.
Det kan inte vara utseendet som åsyftas, om man betänker skatans vackra svartvita gestalt med den grön-lila skimrande fjäderdräkten.

Skatan är intressant. Hon tillbringar sitt liv i människans absoluta närhet.
Vid en morgonpromenad på Hisingen i Göteborg, i närheten av Wisengrensplatsen, kunde jag med viss förvåning upptäcka ett skatbo i varje kvarter, med mindre än 100 meter mellan varje bo. Området har naturligvis de bästa förutsättningar; stora träd med kraftiga grenverk, många bostäder inom ett begränsat område med tillhörande affärer, restauranger och kiosker. Med många människor i grannskapet finns det garanterat tillgång till matsopor, skräp, och annat avskräde som utgör skatornas huvudföda.

För en skata är närheten till en korvkiosk viktigare än närheten till naturen.
För många människor är däremot naturen viktigare, än det stadsliv som skatan gärna uppsöker. Helt klart är att skatan har ett oförtjänt rykte, som härstammar ur deras förkärlek för matrester och sopor. Samma öde drabbar också sopåkare som på nåt sätt kopplas ihop med det avskräde som de sysslar med. Eller varför inte socialarbetare vars arbete med samhällets utsatta drabbar deras egen status, som håller nere löner och villkor.

Skatan tillbringar sitt liv på gränsen; mellan stad och natur, mellan gott och ont, mellan svart och vitt. I utkanten av vårt samhälle. Precis som vi.