Resor i Skåne och Kongo

Jag vaknar vid 7-tiden efter en god natts sömn. Ligger kvar en timme i sängen och lyssnar på Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Med sin gistna ångbåt åker Marlow längre och längre in i Afrikas mörkaste inre, på den breda floden omgiven av den täta regnskogen. Han är på väg till stationen där mr Kurtz finns, en elfenbensjägare som blivit galen och låter sig dyrkas som en gud. Strax innan de kommer fram till stationen delar sig floden i två delar, och han väljer den västra flodfåran. Den blir efter ett tag allt smalare och träden trycker sig olycksbådande mot båten. Plötsligt blir de anfallna av ”infödingar” som skjuter båten full med sina giftiga pilar. Rorsmannen, en svart man ur den 12 man starka besättningen, blir dödad av ett spjut, rakt genom kroppen.

Kapten Marlow blir irriterad eftersom han får fullt med blod i sina skor och måste byta både strumpor och skor. Kroppen efter rorsmannen slängs brutalt nog bara överbord och får följa med flodens ström.

När jag stänger av ljudboken och öppnar ögonen skiner solen in genom fönstret på Österlens gästhärbärge, där vi bor just nu, på denna weekendresa. Vi fick resan av våra söner som julklapp och just idag, när solen skiner in mellan springan mellan gardinerna, sänder jag många tacksamma tankar till dem. Våren visar sig från sin bästa sida och Österlen kanske är en av de bästa platserna att möta den på.

Till skillnad mot Marlow i Mörkrets hjärta, blir vi väl mottagna. Helt främmande människor ur lokalbefolkningen, ”infödingarna”, hälsar och vinkar till oss när vi går förbi. De har inte ens det normala turistiska avståndstagandet som är så typiskt hos folk som bor på små, mycket välbesökta och pittoreska ställen.

Och när floden blir trängre och skogen allt tätare i mörkaste Afrika, så öppnar sig det skånska landskapet och lägger sig blottat framför våra ögon. Helt i öppen dager.

Genom en taktisk manöver åker vi en timme tidigare till alla ställen, än de andra turisterna. Vi får därför en känsla av att vara på rätt folktomma ställen ända tills vi är på väg därifrån, då de kommer i långa rader. Allt ordnar sig av sig själv bara man kliver upp tidigt på morgonen.



Före alla andra ser vi de fantastiska sträcken av vitkindade gäss över Ale stenar. Var 5:e minut kommer de i i sina formationer på väg mot Sibirien. Tusentals fåglar flyger över oss och försöker hitta sin optimala V-form. Men stenarna som ligger där sedan flera tusen år, rör sig inte. Trots att de tillsammans bildar samma form som ångbåten på Kongofloden och som är på väg till stationen där mr Kurtz finns.

Det pågår många resor just nu.

Sven

Andra bloggar om: österlen