Jag vill inte bli stor

Nu drar det ihop sig mot jul. Det ska bli roligt.
I vår familj finns inte längre några småbarn, det beror på att barnen vuxit upp och blivit stora. Det var ju det som var hela meningen, att de skulle växa upp och bli stora. Jag kommer ihåg en period, när de ännu var små och det fanns blöjor, välling och dagisavgifter, då hade jag en stark önskan att de skulle växa upp och bli stora.

Och nu har dom gjort det. Det gick nästan fortare än jag hade tänkt.

Men jag återfaller aldrig i att det var bättre förr eftersom jag har den åsikten, att den tid jag nu lever i alltid är den bästa, eftersom det är den enda tiden som finns och som någonsin funnits. Minnet är något bedrägligt, som man inte riktigt kan lita på och därför kan man aldrig med säkerhet peka ut att någon förfluten tid skulle ha varit bättre än den som nu är.

Men jag ser ändå julkalendern varje morgon, ensam i vardagsrummet medan min tonårsson ligger och sover. Julkalendern påminner mig om att det var annorlunda förr, när luckorna skulle öppnas och det fanns en spänning över hela december som inte blev stillad förrän på julaftonen, då paketen under granen skulle öppnas.

Det är lätt att sakna upptäckarglädjen hos barnen och deras oförvägna sätt att ständigt uppskatta det lilla i tillvaron; stenen, grenen, käppen, pölen och snöhögen. När man blivit vuxen är allt borta. Kanske är det rädslan som skapar den vuxnes blindhet. Man vill ha det tryggt och veta var man har saker och ting, hur det är och hur det kommer att vara. Man vill inte bli överraskad längre utan det är bättre att allt förblir som det alltid varit. För vi vill ju inte längre blir stora! Barnet vill bli stort och det måste gå fort och de vill att det ska hända nya saker som de ännu inte varit med om. Därför låter de världen förändras och inte vara sig lik.

Jag mötte en pojke en dag på jobbet, han var i 3 årsåldern. Han kom fram till mig och frågade vad jag hette och jag svarade och sen frågade jag honom vad han hette och då sa han: ”Ingenting”. Det var ett roligt namn på en liten pojke, sa jag, och då tittade han upp och sa att han hette Johan. Vi stod där och pratade en stund och han höll hela tiden min hand, och så tittade han plötsligt förbi mig och sa: ”skuggan”. Jag vände mig om och såg lampan på väggen som lyste och under lampan fanns det en skugga som hade en skarp kant och det fanns inget vackert eller speciellt med det hela, det var bara en skugga.

Men han såg den i alla fall och han hjälpte också mig att se den. Skuggan hade funnits där sedan början av november då det blev mörkare på eftermiddagarna utan att jag hade uppmärksammat den. Att jag gått i över en månad utan att se denna skugga tänkte jag, är ett dåligt tecken. Börjar mina ögon färgas av min fysiska ålder och kommer jag snart förlora förmågan att se verkligheten?

Nej, jag tror inte det. Att se och försöka behålla barnasinnet, det är ett val, som är möjligt att göra. Istället för att bli stor, som är barnets önskan, vill jag fortsätta att vara liten, som är den vuxnes räddning. Jag vill vara liten, frågvis, nyfiken och befinna mig i världens centrum.


Andra bloggar om: Jul, julkalender, barn