Träning av psyket

Det finns många av oss som tränar ofta, på gym, i motionsspåret eller på cykeln. Mycket nyttigt för kroppen (om man inte sträcker sig i ryggen när man lägger på för höga vikter).

Men varför lägger vi inte ner samma energi på att träna vårt psyke ?
Det verkar som om många tänker, ”jag är som jag är och det rår jag inte för”. Psyket, våra känslor och tankar, verkar få vara ifred från den stora renoveringshysterin, även om vi kanske hoppas att det kommer att kännas bättre när vi blir äldre. Kanske vi mognar.

Jag försöker lägga ner mer möda på psyket än på kroppen. Psyket har ju större betydelse för mig, hur jag mår och hur mitt liv utvecklar sig, än vad kroppen har (även om utseendet lär ha betydelse hur jag blir bemött). Det är ju till och med så att psyket också ligger bakom hur kroppen fungerar, t ex lär ryggont ha psykiska orsaker i över hälften av fallen.

Hur fungerar ett otränat psyke ?
Jo, det är känslorna som styr i huvudsak. Vi utsätts för positiva yttre stimuli och upplever välbehag. Eller så utsätts vi för negativa angrepp; retsamhet, kränkningar, ilska, dumhet , motgångar osv . Och vi känner obehag.

Om vi känner obehag och inte direkt reagerar på det, så utvecklas obehaget till olika former av känslor, allt från frustration till ilska, vanmakt och vrede. Om vi inte får utlopp för dessa negativa känslor, så ackumulerar de sig i vårt psyke. Den hopsamlade inre smärtan kan ge upphov till depressioner eller långvarig nedstämdhet. Ibland ångest och oro.

Hur tränar man då psyket?
Jo, man tar makten över sitt känsloliv och styr upp det på ett logiskt sätt. Man låter positiva stimuli fortsätta att ge välbehag och generera positiva känslor. Det behöver inte förändras. Men då det gäller negativa saker analyserar man dem noggrant med förnuftet istället, och låter känslorna vila.

All smärta som drabbar dig, analyserar du utifrån olika modeller av
förståelsekaraktär. Och du låter själva analysen bli huvudsaken och det mål som du eftersträvar. På så sätt kan något negativt som drabbar dig, ge en stark känsla av välbehag, bara genom att du lyckats finna en väldigt klok och sund analys av det smärtsamma.

Ungefär som författare fungerar. Författare utsätter sig nämligen för smärtsamma saker bara för att sedan kunna analysera och dokumentera det i en bok. Sedan får de uppskattning och positiva recensioner och vips har de förvandlat sina tragiska öden till välbehagskänslor.
(En del författare skriver bara en bra bok. Den handlar om problemen de upplevde i barndomen och som de i romanform återger. Sedan får de bra kritik och blir rika, och samtidigt förlorar de all smärta som de burit på. Sedan har dom ingenting att skriva om längre.)

Om man har ett tränat psyke blir själva smärtan något som vi accepterar och gärna tar del av. Och räcker din egen smärta inte till, kan du läsa tung och svår poesi. Eller ta ett jobb inom socialtjänsten.