Rut var gift med Manne. På den tiden var det vanligt att kvinnor betraktades nästan som mannens egendom. Så när Rut hade gift sig med Manne så fick hon inte bara ett nytt efternamn utan även ett nytt förnamn. I dagligt tal kom hon nämligen att kallas för MannesRut. Rätt praktiskt faktiskt, så kunde man direkt höra vem som ”rådde om henne”. Ingen tänkte nog på att man samtidigt tog ifrån hennes individualitet, och gjorde henne till ett bihang till sin man. Men det kändes helt naturligt att kalla henne för MannesRut, det tyckte alla.
Men Manne dog och Rut blev änka. Men även utan Manne, så fortsatte man att kalla henne för MannesRut. Hon var för evigt förbunden med sin man, trots att han låg i graven.
Och så, nån gång på 50-talet, träffade Rut Olle. Tycke uppstod och de blev ett par. Olle flyttade in till Rut och de levde ihop resten av sina liv.
Men Olle hade ingen chans mot Manne. Han hamnade bara på andra sidan av Rut. Olle blev MannesRutsOlle.
Ibland undrar hur jag hur det var för Olle, att på det här sättet vara sammankopplad med Ruts första man. Olle var den ständiga tvåan, sidofiguren. MannesRutsOlle.
Jag såg ofta att han gick i Mannes gamla tofflor. De var de mest utslitna tofflor som jag någonsin har sett….
4 kommentarer:
Härlig text!
Tack Bert!
Jag tror att för Olle kändes det ganska tryggt att vara tvåa. Olle varken kunde eller behövde tävla om första platsen. Det var därför han kunde gå i Mannes gamla tofflor.
Anonymous: Klok synpunkt.För varför måste man alltid vara på första plats ..?
Skicka en kommentar