Allt har sin tid

Vi kommer till stugan vid lunchtid. Det är 4 grader kallt och det blåser en kraftig vind från sydväst. Havet ser verkligen ogästvänligt ut, med en begynnande issörja inne i viken.
Jag tömmer släpvagnen på ved och bär in den i ladan, samtidigt som Karin lagar maten. (En morbror till mig brukar alltid presentera sin fru med förnamnet och sedan epitetet ”hon som lagar maten”. Det ska ses som ett skämt. Hans fru brukar se generad ut, troligtvis enbart på hans vägnar.)

Vi äter tillsammans, jag och hon som lagar maten.
Korv och makaroner. Vi njuter av stugvärmen som sakta stiger med hjälp av en glödande kamin. I vårt samtal staplar vi trivialiteter på varandra.
- Det var en god varmkorv det här, Willys ?
- Jo, Willys. Men visst är makaronerna osalta…?
- Hm.
Lång tystnad.
- Ja-a, nu börjar det bli varmt här.
- Men jag fryser än, jag har nog blivit kall.
- Mer vatten ?

Som vanligt har hon som lagar maten bara värmt fyra korvar till mig och lämnat korvar kvar i paketet. Jag värmer därför ytterligare en korv. Av de resterande tre korvarna så grillar jag två i kaminen efter maten och den sista äter jag rå strax innan vi åker hem. (Många män är precis som jag beroende av korv. Vi uppvisar alla första tecknet på missbruk, nämligen kontrollförlust.)

Just när vi ätit färdigt, ser vi en svan flyga förbi utanför fönstret och sedan landa nere på havet, bland issörjan inne i viken. Vi bestämmer oss för att gå ner och titta på den. Vi plumsar i snön ner till havet och lyckas samtidigt skrämma den ensamma svanen som flyger iväg. Jag lyckas dock föreviga den, om man nu kan prata om evighet när det gäller digitalfoto.



Jag kommer osökt att tänka på Lennart Swahn. Han stannade också alltför länge, innan han till slut lämnade televisionen. Svanar verkar ha svårt att inse att allt har sin tid.