Näsduken

I Sara Lidmans bok Hjortronlandet ger hon en bakgrund till ordet snorungar, och beskriver det på ett sätt som öppnade mina ögon för näsdukens betydelse. De fattiga torparbarnen på Ön har varken tillgång till näsduk, tyg eller papper. Samtidigt bor de i barnrika och dragiga stugor där förkylningarna grasserar och som gör att de ständigt är snuviga. Det gröna snoret rinner från näsan och de har inget att torka den med! De tvingas använda ärmarna på sina tröjor och jackor för att torka av sig hjälpligt. Till slut är de täckta av snor i ansiktet, på kläderna, ja överallt finns det intorkade gröna slemmet, som ett signum för fattigdomen; snorungarna.

Lärarinnan däremot hade en vit näsduk som hon egentligen inte behövde, men som hon flitigt använde vid den lilla hostan som tavelkritan ibland kunde orsaka.

När jag växte upp på 50 och 60-talet hade vi alla näsdukar, ett tecken på det välstånd som hade växt fram under efterkrigstiden. Vanligast var blå-näsduken som pga det mörka mönstret bättre dolde det äckliga innehållet. Det var vanligt i alla sammanhang att karlar tog upp en stor näsduk och snöt sig ljudligt, medan kvinnor var mer diskreta med den vita näsduken instickad innan för ärmen vid handleden. Vi hade fått tillgång till en tygbit som fört oss långt ifrån torpartidens fattigdom och som hjälpt oss att civiliseras, genom kontroll av de kroppsliga utsöndringarna.

Men numera har vi penicillin och Nezeril och ingen har längre en tygnäsduk i fickan. Möjligtvis en förpackning pappersnäsdukar på bordet under de svåraste förkylningstiderna.

Det går inte längre att skilja fattiga och rika åt, bara genom att titta på hur mycket snor som finns under näsan. Det är inte heller så viktigt att stryka och mangla lakan längre, för att bevisa att man tillhör en finare och bättre klass. Nu är det strykfritt som gäller över hela linjen.

Lika strykfritt som det blev 1958 när skolagan förbjöds. Sara Lidmans bok kom ut tre år tidigare, 1955, och det skulle inte förvåna mig om hennes beskrivning av barnens fruktansvärda situation i skolan, var orsaken till förbudet.
Läs Sara Lidman och förundras.

Sven

Festen

De flesta gillar att gå på fest. Om så bara för några timmar lämna livets vanliga små som stora bekymmer och bara få må bra.
Jag gillar fester, men det ska vara en fest där jag fullt ut få vara mig själv och där jag möter människor som delar denna inställning.

Nyligen var jag på en sådan fest – den optimala festen. En nära vän skulle fylla jämt. För vännen skulle inte hans födelsedag stå i centrum. Han ville helt enkelt samla de människor han trivs med.

Den gode vännen hade hyrt en lagom stor lokal där ett fyrtiotal människor möttes. Tillräckligt många för att ge känslan av en stor fest, men så pass få för att få överblick och slippa en känsla av anonymitet. Det var människor med väsenskilda karaktärer med det gemensamma intresset av att vara nyfikna inför varandra.

För att det ska bli en bra fest ska värden kunna slappna av. Därför fanns det på denna fest trevlig personal som fick festdeltagarna att trivas, som höll i allt det praktiska och serverade god mat utan onödigt överdåd.

En optimal fest ska inte innehålla lekar, men väl en musiktävling där de bordsplacerade gästerna knyter band tillsammans med nostalgisk musik.

På en optimal fest bjuds på alkohol. Precis så pass mycket så att alla kommer i stämning, men så pass måttfullt att ingen går överstyr och blir berusad.

En optimal fest innehåller tal och små anekdoter om jubilaren. Dessa får inte ta över, men bidra till att höja den goda stämningen.

Musiken har en viktig plats på en optimal fest. På denna fest spelade naturligtvis ett levande band som hade god kontakt med de uppsluppna människorna och till slut blev en del av festen.

I glädje, nyfikenhet och prestigelöshet möttes vi denna kväll. En fest som gav mersmak åt livet. Tack att det finns tillfällen som dessa. Genomtänkta, sammansatta och enkla.

Johan

Andra bloggar om: fester

Sjostakovitj

Med Sjostakovitj medföljer den musiska människans magiska övergång
när hans subtila skillnad gör honom till en överlevare och samtidigt avslöjar
diktaturansiktenas dårskap på första parkett då dessa omedvetet
applåderar tonsättarens förakt vid uruppförandet av hans femte symfoni.

Med Sjostakovitj medföljer mänsklighetens beundran
för det som måste uttryckas.

Med Sjostakovitj blir vi
litet modigare.

Björn

På spåret

Sven

Andra bloggar om: på spåret, döden

Landskap i förändring - framtiden

Vad blir det kvar av den bygd och natur sedan infrastrukturen monterats ner och naturen blivit bestulen på delar av sitt gröna guld? Stora delar av Norrbottens glesbygd somnar sakta in när de yngre flyttar ifrån och de som blev kvar åldras och dör.

I Grovas omgivningar lever trots allt hoppet. Här lyser hoppets låga och det sjuder av viss optimism. En ny generation nybyggare av annan sort har trätt in på scenen – entreprenörerna. De må komma från Norge eller Tyskland. De medverkar till att syresätta bygden främst inom turistnäringen. De är inte belastade av den gamla tidens trätor och de kan luckra upp den slutenhet och jantelag som annars bidrar till många bygders negativa utveckling.

Den stora gården på det gamla nybygget håller dessutom på att rustas upp med aktning för dess 150-åriga historia.

Så länge det finns liv finns det rörelse. I Grovas fjällnära landsbygd pekar rörelsen framåt….

Johan

En annorlunda morgon

En av dessa mornar, som aldrig är sig lik. Samma snöbelagda fjärd, samma skog, samma himmel men allt ter sig ändå annorlunda. Jag har aldrig sett det förut samtidigt som jag alltid sett det.

Jag vill gärna besöka samma plats, om och om igen, för att upptäcka skillnaderna mellan denna gång och förra gången. Det är skillnaden som gör förändringen.

Om jag alltid söker nya ställen, köper nya saker, lagar nya maträttter eller alltid söker nya upplevelser så upptäcker jag inte skillnaden mellan då och nu. Sökandet efter det nya dövar vetskapen om att allt är förgängligt. I upprepningen däremot, finns den djupa kunskapen om livet.

Husmanskosten; koldolmarna, köttet och potatisen, palten, fläskpannkakan, stekt strömmingsflundra med potatismos. Alltid samma matsedel. Men varje gång som maträtten upprepas finns den där lilla skillnaden; för lite salt eller för mycket vitpeppar. Och så den stora avgörande skillnanden; mitt känslomässiga humör och dess starka påverkan på matsmältningen.

Varje gång jag äter köttbullar så smakar de annorlunda än förra gången jag åt köttbullar. Och aldrig smakar de som den gången i mammas kök. Skillnaderna består av de två ingredienserna i receptet för sorg; saknad och längtan.

Men att vara mätt hjälper mot det mesta.

Sven

Anhörig angår det dig

Ifjol inledde jag den hör dagen med att skriva:
”Drogdårens manöver”
Idag är det ett år sedan olyckan och nu är han
och nu är minnet i tidningen.
Han vill slippa ett fängelsestraff. Han har börjat sköta sig.
Han vill bli kvitt sitt missbruk och arbeta hårt om dagarna.

Jag vet inte vad de anhöriga som drabbades anser om
hans samvete och insikt. Deras far kommer inte tillbaka.
Deras insikt skall ”drogdåren” bära med sig för evigt om
vi ska tro på någon form av framkomlighet.

Björn

Landskap i förändring - människan

Grovas nära omgivningar var långt in på 1900-talet ett av Arjeplog kommuns viktiga nav. Här stannande ångbåten under den tid landet inte förbands med vägar. Här uppfördes ett nybygge med flerhundraåriga anor. Här fanns bygdens första skola. Här brukades jord och skog i nära samklang med naturen. Här möttes människor från när och fjärran.



Det fanns dock en orm i detta paradis, människan. Allt eftersom välståndet växte frodades även girigheten och missunnsamheten. Bygdens folk blev allt sämre att leva i sämja. När egendom skulle delas upp efter de äldres frånfälle uppstod tvister av olika slag.



Med tiden kom därför den leende bygden så sakta somna in sedan jantelag, girighet och samhällets strukturomvandling har lagt lock på fortsatt utveckling. Jordbruken lades igen, skogsarbetet tog slut, skolan ringde ut för sista gången, posten försvann, liksom byaaffären, då bygdens folk inte handlade i sin egen butik.

Bygdens skönhet har bestått, men den har med åren blivit tystare.

Johan

Guldkanten

Det är viktigt att sätta en liten guldkant på tillvaron, något som får en att glömma vardagens tristess och långtråkighet. Precis som den knypplade spetsen på örngottet, den finns där men saknar praktiskt betydelse.

Många reser långt och vida omkring för att få denna guldkant, och jag är inte alldeles motsträvig när det gäller att resa. Till exempel var jag tillsammans med min familj på weekendresa till Umeå förra helgen. Visserligen bodde vi på Umeås billigaste hotell men det fanns utsikt över innergården och frukosten ingick. Och en godisskål i reception.

Men för min del så vill jag helst inte att denna guldkant ska innebära utgifter eller kostnader i någon form. För om jag lägger ut en slant på något roligt, så förstörs det av grämelsen över själva utgiften. Jag ältar efteråt om det verkligen var värt detta uppoffrande av ekonomiska medel, även om det gav mig en viss tillfredställelse och glädje. Ja, själva min snålhet gör att alla försök att förgylla tillvaron snabbt förmörkas av grubblerier och ånger.

Det har egentligen ingenting att göra med min ekonomiska ställning. Den är god som det heter. Nej snarare är det en följd av bristande självuppskattning som jag ådrog mig under uppväxten i Ångermanland.

Till följd av dessa mina begränsningar då det gäller guldkanterna har jag naturligtvis lärt mig att uppskatta allt som är gratis; smakproverna på Kvantum, bokinköpen på Kronan för en krona stycket, cyklingen till jobbet, promenaderna i naturen. Den billiga kycklingen på Willys från östeuropa, köttet från Brasilien eller Australien, Euroshopper.

Men jag brukar även roa mig på ett mer intrikat och uträknat sätt. Till exempel har jag under hela januari gått och suktat efter långfärdskridskor. Visserligen har jag mina gamla hockeyrör men det skulle vara så fint att få åka på riktiga långfärds och just nu är det så populärt. Så därför har jag bestämt att köpa sådana skridskor med medföljande pjäxor. Det finns ett paket för 2.200 kronor på Hägglunds, faktiskt ett bra pris.

Sådana gånger då jag bestämt mig för att köpa något, så njuter jag. Det känns så spännande, roligt och det förgyller min tillvaro när jag går omkring och tänker på det. Jag dagdrömmer om att jag har skridskorna på mig och åker omkring på den blanka isen i Norra hamn. Därför går jag ofta in på Hägglunds på luncherna för att göra själva inköpet, och när jag går fram till hyllan där skridskorna ligger, känner jag verkligen att detta är guldkanten, det lite extra i tillvaron som man måste unna sig någon gång ibland.

Sedan står jag där en stund och sedan bestämmer jag mig för att inte köpa dem.
Jag vänder och går ut.
Och då känner jag en härlig tillfredställelse på grund av utgiftens uteblivande. Det är nästan så att själva uteblivandet av inköpet ger en större lycka än vad själva inköpet skulle ge.
Man slipper ju gräma sig. Alltid något!

Sven

Landskap i förändring - skogen

Just nu ligger min längtans landskap i trakterna runt Grova under närmare en meter snö. Många är mina vandringar i detta landskap. Jag har sett landskapet förändras, om än sakta.

Jag vandrar fortfarande i en bondeskog där jag kan känna vingslagen efter den tid som flytt. Det är tidvis en tät skog som för den ovane kan vara svår att orientera sig i.



Det dåtida öppna landskapet i dessa omgivningar var myrslåtterängarna. Här var det nu länge sedan någon lie som slog och något hö som ska bärgas inför vintern. Myrens landskap är på väg tillbaka till sitt tidigare tillstånd. Men myren är platsen för mycket långsamma skådespel. Förändringarna sker närmast omärkligt, men obevekligt när björk och senare tall och mossa konkurrerar ut gräset.



Omgivningarnas moderna öppna landskap är ett resultat av 60- och 70-talets kalhyggesbruk. Under ett antal år var det många bergssidor som fick se sig avklädda på sitt gröna guld. Den skog människorna på kort tid har tagit tar det flera generationer för naturen att återskapa. Om det överhuvudtaget är möjligt.

Den täta skogens slutenhet och hyggeslandskapets öppenhet. Alla sörjer inte det moderna öppna landskapet. Vi förlorar magin, men landskapet blir tillgängligare och övergripbart. Frågan är bara var vi söker skydd för regnet och var den tretåiga hackspetten ska hitta sin boplats?

Johan

I torgnylindgren-land

Jag befinner mig i en annan värld, en annan tid, när jag cyklar till jobbet. Det är ljudboken där Torgny Lindgren läser sin egna texter, som förflyttar mig från min torftiga och enahanda cykelväg långt in i Västerbottens inland.

Jag är just nu verkligen inne i ett riktigt Torgny-skov. Denna underbara författare som i en intervju denna vecka sa att han ”ville ge pessimismen ett glatt ansikte”. Och det är det som gör honom så stor. Att skriva berättelser med människoöden som är djupt tragiska men samtidigt låta humorn färga dem till den undersköna blandning som kanske kan kallas västerbottens-ironin. Jag skrattar så att mina ögon tåras när jag lyssnar till särlingarna, gampojkarna och predikanterna som lägger ut texten om tillvarons små och stora förunderligheter. Alla dessa härliga människor i Avaträsk, Raggsjö eller Åmliden.

Torgny säger att berättelserna inte är skrönor, allegorier eller fyllda av metaforer. Nej, han hatar dessa ord. Berättelserna har istället syftet att vara ramar för filsosofiska betraktelser om allt viktigt i tillvaron; njutningen, skulden, hatet, kärleken, sanningen, köttet och så naturligtvis människan tro på Gud och djävulen.

I Hummelhonung får vi följa två bröder, Olof och Hadar, som hatat varann sedan barndomen och som byggt upp hela sina liv kring detta hat. Den undersökning av brödernas inbördes förhållanden som Torgny gör, är något som ger en inblick i hur konflikter byggs upp mellan människor i alla sammanhang. I botten finns djupa kränkningar som skapat situationen. Sedan vidmakthålls allt med hjälp av hatet och genom att upprätthålla ett ständigt avstånd. De som hatar varann vill aldrig träffas men de är ändå alltid helt upptagna av den andre i tankarna. Och Olof och Hadar träffas aldrig, båda lider av dödliga sjukdomar men vägrar dö före den andre, det är det enda som håller dem vid liv. Om man vill förstå konflikterna i Mellanöstern ska man läsa boken, det är samma mänskliga mekanismer som är aktiverade.

Eller Merabs skönhet. En stark uppgörelse med en ond och straffande fader, som går igen och angriper allt det vackra och goda i livet. Eller berättelsen om Vattnet där den speciella godmodigheten och acceptansen av livets hårda villkor ger en inblick hur fattiga människor kan leva lyckliga trots motgångar och svårigheter. Eller i betraktelser om Ordens betydelse: pojken som blir säker på att det är själva ordet ”lungsoten” som smittar. För att inte riskera att höra någon säga ordet, så isolerar han sig på vinden i hemgården och pratar bara genom ett rör som går ner till modern i köket.

Att höra Torgny Lindgren själv läsa sina egna berättelser i en ljudbok tillför extra dimensioner; den västerbottniska dialekten, den ljusa rösten när kvinnor pratar, den mörka för männen och den högtravande för predikanterna. Det skapas en magisk teater i mina öron, samtidigt som jag tar mig fram i motvinden på Mjölkuddsbanken.

Sven

Andra bloggar om: torgny lindgren, västerbotten

Brandvaktarstugan på Välmbapouda

Otaliga gånger har jag besökt denna plats, som barn, ung och vuxen. Ingen årscykel är fullständig utan denna lilla toppbestigning på 710 m öh.

Minnena från platsen är nästan lika många som vandringarna hit. Återkommande möten med falk och örn. Vid något tillfälle färska spår efter Björn. Ibland med en stillhet och utsikt över en bra bit av landskapet Lappland. Andra gånger med så starka vindar att jag knappt kunnat stå upprätt. Vid dessa tillfällen har den lilla stugan utgjort ett tryggt vindskydd på läsidan.

Sedan några år är stugan öppen. Hemvärnet förvaltar den och platsen är populär för vinterns skoterfolk.


Det som för mig har blivit det givna målet för återkommande vandringar var under 1940-talet en arbetsplats sommarhalvåret för en fattig familj från byn. Varje sommar flyttade familjen upp hit. Brandvaktarstugan ”tjänstgjorde” också som bevakningsplats under krigets beredskapsår. Under dessa år var det försvaret som hade ansvaret för stugan.

Bortsett från brandvaktartornet är stugan intakt sedan snart 70 år. Den är så väderbiten att den trots brist på underhåll kommer att överleva mig och mycket längre än så.



När jag sitter inne i stugan och hör vindens tjut genom kaminröret går tankarna till den familj som vistades häruppe långa perioder. Vad gjorde de och hur hanterade de den tid som det knappast kan ha funnits brist på? Visserligen fick familjen återkommande besök från byn. Platsen var visst ett populärt utflyktsmål på söndagarna, men här måste det ha funnits massor av ensamhet och plats för egna tankar.

En familj i Välmbapoudas brandvaktarstuga, en del av vår beredskap och en liten del av vår historia….

Johan

Andra bloggar om: platser

Spår

Jag skriver spår mot vilsenheten
för jag vill inte bara gå vilse.

Jag skriver spår och vår närvaro
är vag och bristfällig.

Sorgfälligt strävar vi ändå
mot mållöshet.

Björn

Samtal om konst

Några halvgamla män och en kvinna har samlats i en lokal för att samtala om konst. Inbjudare är en av dessa män som är närmast förargad över de tre tavlor av halvgammalt snitt som en annan av dessa män har valt att ställa ut i möteslokalen.

Betrakta denna tavla, som blir en källa till ett längre samtal, är det konst? Man brukar säga bra konst är sådant som väcker frågor och tankar.

Vår inbjudare säger att han ingenting förstår, att det är ett kludd utan mening. Dessutom inte inramad.

Samtalets vågor går fram och tillbaka. Vad är det vi ser? Fler och fler frågor väcks. Inbjudaren säger till slut, att ju mer vi pratar om bilden desto bättre tycker jag om den.

Slutsats – konst blir bäst i dialog mellan olika betraktare. Vad som sedan är bra är sedan en fråga om smak. Vad tycker du?

Johan

Andra bloggar om: konst

Städilskan

Ibland måste man städa ändå, utan att man bjudit hem nån. Det är väl dammråttorna, smutsen och obehaget av alla tidningar, böcker och saker som ligger på fel ställe, som tills slut gör det omöjligt att smita undan längre.

I vår familj är det jag som är städare.
Vi har en sådan uppdelning; en är matlagare, en annan diskare, en är gardinupphängare, en är tvättare, en är billagare, en är handlare , en är julpyntare, en är gå-upp-på vindan-och-hämta-grej-are, en är laga-kläd-are. Det kanske låter om om vi är många som kan dela på uppgifterna, men så är det inte. Varje familjemedlem kan ha flera uppgifter samtidigt. Vilken uppgift man har beror främst på kön eller läggning.

Att städa är egentligen en uppgift som bättre passar det kvinnliga könet, men jag har ändå fått den uppgiften på grund av min läggning. Jag gillar helt enkelt att städa. Nej, inte gillar, utan snarare kan man säga att jag avskyr när det är ostädat. Min toleransnivå är betydligt lägre än de andra i familjen. Därav min roll som städare.

Jag är en typiskt känslo-städare. Inte en sån där tvångsneurotiker som städar hela huset samma veckodag året runt, oberoende om det behövs eller inte. Jag förstår mig inte på dem, det verkar som de inte tänker eller känner, de bara städar varje vecka även om de inte har lust. Som om ingenting kan rubba deras ”ordning och reda”-inställning till tillvaron.

Nej, själv måste jag komma i stämning för att överhuvudtaget orka ta fram dammsugaren. Jag måste bli riktigt förbannad. Få tillräckligt med aggressiv energi i kroppen som sedan kan urladdas bland damm och skräp. Och eftersom jag är en hämmad person har jag väldigt svårt att överhuvudtaget bli förbannad, det finns så få saker som irriterar mig.

Men jag har vissa knep. Först så börjar plocka undan alla saker som ligger överallt på bord, bänkar och avställningsytor. Där ligger familjens samlade egendomar som egentligen borde ligga på helt andra ställen. Varje sak som ligger på fel ställe, och som jag måste gå iväg med, gör att jag känner mig som en slav, i ett underläge. Den som lagt saken där borde få ta hela ansvaret, eller hur?

Ilskan börjar bubbla upp i mig för varje sak som jag hittar och till slut tvingas jag angripa olika familjemedlemmar som varit försumliga med ilskna krav på förbättringar av ordningen. Detta är den utlösande faktorn; ilskan på alla i familjen som drar fram saker och smutsar ner. Den ilskan blir min drivkraft och mitt bränsle och som gör städningen möjlig.

Städilskan. Tack och lov för den, hur skulle det annars ha sett ut i vårat hem? När huset är rent, känns det underbart. Alla är nöjda som efter en häftig storm, när vinden äntligen lagt sig och allt är som bortblåst. Både damm och negativa känslor.

Sven

Johan

En Johan är en Johan
En förutsägbar oförutsägbar person
En Johan tycker om rutiner, upprepningar och det förutsägbara
Men, en Johan kan också gå utanför gränserna, överraska
En Johan kommer sällan med de kreativa idéerna. Kreativa idéer får andra ha
En Johan är en förvaltare. En god sådan som bidrar till att de kreativa idéerna omsätts till handling
En Johan är en vandrare, en betraktare av världen. Ja, ibland en riktig enstöring
Men, en Johan vegeterar inte bara i sitt eget. Han är också en medskapare av världen. Han räds inte att säga var han tycker och vill gärna göra gott
En Johan gör gärna avtryck. Därför är han en av the Ryssbält tapes tre ben
En Johan är som sagt, en man med många sidor. En Johan är och förblir en Johan på väg…

Johan

Akvareller

Ryssbält tapes fortsätter med att introducera nyheter. Under sidorubriken Akvareller finns nu ett album där jag kommer att lägga mina bilder, målade i huvudsak i Ryssbält och på Porsön. Håll utkik, bilderna kommer att bytas ut efterhand.

Sven

Björn

Jag döptes till Björn.
Jag är på god väg.

Jag är på god väg att uppfylla min innebörd.
Jag är inte ett sällskapsdjur, men med idets idé.

Jag stirrar in i dimman. Den är påtaglig.
Endast starka strålkastare visar den diffusa vägen.

Min patetiska väntan lufsar iväg med frågan:
Var är livet som mest värdefullt?

Björn

Sommarresan

Blöta och mörka dagar som denna är det lätt att längta bort. Hav tröst. Efter en eländig vinter kommer vår och sedan sommar. Ännu bättre är att de stora upplevelserna finns närmare än vad du tror. Drömresan kan du lätt realisera. Dags att ta fram bilatlasen och planera tänkbara utflyktsmål. Visst längtar du?

Johan

Andra bloggar om: resor

Nya tider

Det började med att jag bytte plats i bussen, från mitten till längst bak. Jag visste inte då vad förändringen skulle innebära, men jag förstod att jag satte igång en rullande sten. Och nu ser vi hur det gick! Hela Ryssbält tapes fick ett nytt utseende, med nya kalla vinterfärger och moderna länkar. Otroligt!

Och inte bara det. De tre medverkande männens enhet splittrades och de fick egna namn. Inläggen kommer i fortsättningen att personligen signeras. Splittring men fortfarande under samma flagg.

Bli inte förvånade om det kommer fler förändringar i framtiden.

Sven

Vinter

Så var den då på ett besök, vintern. Inte den riktiga vintern med åtskilliga minusgrader i dess följe. Medeltemperaturen i denna nordliga horisont ska vara 10-11 grader under noll så här års. Idag är det i alla fall -3c och fredagens blöta snö har fyllts på av nattens torrare variant.
Trybusken utanför mitt fönster är för första gången denna vinter klädd i skönt vitt och hela världen blir ljusare. Närmsta grannen har fått glädjefnatt och snöslungan har gått nästan en halvtimme.

Men, underbart är kort. Det är bara till att glädja sig åt nuet. Till veckan väntar åter milda sydvindar och blötväder. Vi kanske kommer till en tid då vi inte vet vad köldknäpp är. Måtte inte framtiden göra oss så knäppa!

Johan

Andra bloggar om: vinter, klimat

På rätt plats

Jag klev upp på lördagsmorgonen med föresatsen att komma ut strax före solens uppgång. Morgonen var inte särskilt kall men himlen var grå och dimslöjor låg lågt över fjärden. Endast några centimeter snö gjorde det möjligt att gå vart jag ville på isen, som trots några varma dagar nu är helt säker.

Hundägarna, detta märkliga folk, fanns redan ute på stigarna, både på land och is, rastande sina små eller stora bestar. Jag går aldrig nära dem, eftersom jag inte litar på deras förmåga att handha sina djur. Även denna gång kom en liten spets, skällande mot mig samtidigt som matte och husse tävlade om vem som kunde skrika högst och mest aggressivt. Hunden brydde sig inte, som vanligt, och sprang mot mig trots att jag befann mig ca 200 meter ute på isen. Det finns ett ord, ”Fy”, som används ofta i dessa sammanhang. Jag lägger gärna till ordet ”fan”.



Jag fortsatte promenera mot Sinksundet och just där fjärden smalnar av mellan Björkskatan och Björsbylandet, stannade jag hänförd. Alla hundar var försvunna och jag stod där ensam. Dimman låg några meter över snön och ur dimman trädde träden fram i sin vinterskrud. Snötäckta björkar, alar och några enstaka granar. Sådana här stunder är lätt att gå förbi. Färgerna flyter ihop och det finns en risk att man uppfattar allt som gråvitt och utan kontraster. Men om man stannar upp, låter andningen lugna sig, och koncentrerar sig, blir synintrycken allt starkare av färgspelet; blått, turkos, rosa, gult, ockra.



Färgerna denna morgon blev allt starkare och kraftigare i och med att solen, sakta steg. Där jag stod, kunde jag ännu inte se solen men däremot avslöjade himlens allt mörkare blålila nyanser att solen fanns där på andra sidan Björkskatan, och segade sig sakta upp över Järnverket i horisonten.



Dimman över isen lättade sakta och konturerna av fjolårs-vassen trädde fram. En molnbank trängde sig fram från norr och hotade att lägga locket över det hela. Den blev allt rödare av den uppåtgående solen och jag hoppades att den inte skulle vinna himlen innan jag kommit tillbaka till Sundet, där jag visste att jag skulle få se solen i sin helhet, strax över horisonten.



Och visst, när jag återvände fanns solen där med sitt starka midvintersken, som är meningslöst att fotografera. Men se på skogen, som solen färgar med sin röda färg. Det är samma färg som vi människor får när vi befinner oss på rätt plats i tillvaron; på en is, i januari, i norrbotten, just när solen står som högst på himmelen.

Sven

Frikyrkan

Betrakta denna byggnad. Så mycket byggnad på denna ödsliga övergivna plats. En känsla av vemod omsluter mig när jag passerar platsen.

Frikyrkan, en av det gryende folkhemmets tre ben, tillsammans med arbetarrörelse och nykterhetsrörelse. Alla har de sedan länge passerat ”bäst före datum”.

Somliga brukar säga att var sak har sin tid, som sedan blir till historia för att till slut multna ner bortom glömskans horisont. Vi kan återfalla i vemod och nostalgi, men aldrig återskapa den tid som flytt. Vi samlar kunskap i arkiven, vi tar våra foton och hoppas att någon vill läsa och se.

Vi måste gå vidare. Vi kan tillåta oss att raljera om det som har varit, men, vi får inte glömma och bli historielösa.

Frikyrkan har tillsammans med arbetarrörelse och nykterhetsrörelse alla bidragit till vår utveckling. Varje tid behöver sina mötesplatser för utbyte av tankar för idébyggen om framtiden.

Jag ser myckets lite av dessa nutidens mötesplatser i vår individualistiska tid. Vi riskerar inte bara bli historielösa, utan också bli allt mer sårbara och utsatta.

Det är kanske därför jag känner vemod när jag passerar den förfallna frikyrkolokalen en stilla sommardag utanför Gnarp.

Andra bloggar om: folkrörelse, frikyrkan

Att förändra sitt liv

Ibland måste man göra förändringar i sitt liv. Det går inte bara att kliva omkring i gamla spår och låtsas som om allt är som förut. Tillvaron förändras ständigt och återkommande hamnar vi i situationer då vårt vanliga beteendemönster inte längre är adekvat, utan behöver modifieras och förändras för att bättre överensstämma med omgivningen.

Själv är jag i ett sådant skede i mitt liv. Denna vecka, i början av januari 2008, har jag påbörjat en viktig förändringsprocess, och det är svårt att veta vad det kommer att leda till. Att utsätta sig för nya saker är viktigt och kan göra att livet blir mer spännande och mer innehållsrikt. Nya saker stimulerar fantasin och får vårt inre att öppna sig och själen att utvecklas och förkovras.

Jag har så långt jag kan minnas haft en vana att alltid sätta mig strax bakom mitten i bussen på vänster sida. Det är inte så att jag alltid sitter på exakt samma stol, det är faktiskt inte heller möjligt med tanke på alla nya former av bussar som nu finns, som är inredda på olika sätt med stolar som sitter rakt , snett eller bakåt. Men på ett ungefär, med en viss moderation, sätter jag mig alltid strax bakom mitten på bussen och på vänster sida.

Denna vana har fungerat bra och jag har inte funnit någon anledning att ändra på ett fungerande koncept. Emellertid, med det moderna livets landvinningar, har situationen förändrats. Jag har nämligen en MP3 spelare som jag lyssnar på i bussen, sedan ett par år tillbaka. Jag kan välja mellan musik, radio eller ljudbok, och numera blir det oftast en ljudbok.Att lyssna på en roman ger stor behållning som nästan kan jämföras med att läsa densamma.

Problemet är att om jag sitter där i mitten i bussen, och det kliver på en bekant på Porsöberget eller Porsöcentrum, så sätter de sig naturligtvis på platsen bredvid mig och utan hänsyn till min pågående aktivitet - som är fullt synbar genom sladdarna som går till mina båda öron – börjar de prata om alldagliga ting. Jag tvingas stänga av apparaten, plocka ut plopparna ur öronen, le en smula och prata mig ända fram till Smedjan.

Och att tvingas byta Torgny Lindgrens sköna prosa eller Peter Englunds intressanta essäer mot triviala diskussioner om väderläget, är den största anledningen till att jag tvingats genomföra en stor förändring i mitt liv;
Efter många år som mitten-sittare har jag nu, första veckan i januari 2008, börjat sätta mig längst bak i bussen, tillsammans med de trötta ungdomarna.
Och det fungerar!
Inga medelålders bekanta vågar sig nånsin längst bak i bussen, det är ett område som behärskas av ungdomar. Och när jag kommer och sätter mig där blir jag helt nonchalerad av ungdomarna som en non-existing-person, en drömsituation för en ensamvarg som jag.

Det enda som oroar mig är att jag undrar vad min son tänkte imorse, där han satt två rader framför mig. Jag hoppas inte att han blir störd i sin identitetsutveckling, nu när fadern regredierat i bussen på detta förvånade sätt.

Dagens ända....

…..eller dagens nolla om man så vill. Sigge på råttjakt.

En dag på isen

Vi packade ner kaffetermosarna och extrakläderna i ryggsäckarna och åkte iväg i den tidiga söndagsmorgonen. Rodnaden på himlen i söder talade om att solen var på väg upp mot horisonten.

Nedanför Hälsans hus låg isen spegelblank och bara någon enstaka skridskoåkare hade startat före oss. Vi satte på oss skridskorna och åkte iväg i den rätt hårda motvinden, som vi visste skulle göra hemfärden till en snabb affär.

Under Bergnäsbron tvekade vi när vi såg de mörka mellanrummen mellan gamla isflak och vi gjorde en liten omväg närmare stranden av säkerhetsskäl. Våra kunskaper i bedömning av is är mycket begränsade men längre ut på fjärden blev vi allt säkrare och tryggare. Vi litade på att isen skulle hålla där andra åkt före oss, även om vi insåg det bedrägliga med ett sådant kollektivt ansvar.



Ute vid Gråsjälören släppte all oro om isens tillstånd och vi gled in i ett glädjetillstånd där varje skär förde oss allt längre in i den dröm som vi kustbor lever i; den blanka havsisens oändlighet.
Under tiden lyfte sig solen upp till dagens högsta punkt, som så här års kan te sig löjligt lågt, men som fyller oss nordbor med det gudomliga ljus som laddar våra uttorkade kroppar med A och D vitaminer och som vederkvicker inte bara kroppens kemiska strukturer, utan även själens behov av positiva framtidsutsikter.



Vi vände oss om och såg solen färga Luleå stadskärna i ett gulrött sken, som speglade sig i isen, och det blev svårt att förstå att detta var möjligt, att stå mitt i en dröm samtidigt som det var verkligt. Och denna dröm vilar på en decimeter tunn ishinna, som täcker det kalla, mörka vattnet, som om det fick chansen skulle döda oss på några få och fruktansvärda minuter.

Att åka skridskor på den tunna isen, ger ett bedrägligt skydd mot faran men ger också en förståelse över hur alltet är konstruerat. De goda tankarna, är alltid bara ett tunt lager, som ligger över djupa oceaner av oro, depression och missmod. Om man tänker gott om tillvaron och framtiden ger man sig ut på en tunn is och man tar en risk att allt kan spricka.



Det är värt att ta den risken. Att trots de mörka fälten mellan isflaken låta skridskorna glida däröver och se att isen ändå bär och få uppleva att en plötslig rädsla övergår i en stark glädje över tillvaron, naturen och kroppens rörelser.

Framsynta Kalix

Kalix har gjort det igen. Först blev Kalix årets IT-kommun. Sedan byggde kommunen en galleria som fick världen att häpna. Nu är man i full färd att planera för en sandstrand med palmer längs med älven.

Till skillnad från Luleå som fortfarande envisas med att ha kvar alla gråa isbjörnar längs med gång- och cykelvägar har Kalix tagit det här med klimatförändringarna på allvar. Kommunen förbereder sig i god tid för att varmare klimat. Det kommer ju troligen en tid då turistmålen längs med Medelhavet inte lockar längre, då allt har omvandlats till het ogästvänlig öken.

Framsyntheten har dock sina dock sina gränser. Kalix har glömt en viktig detalj. När klimatet blir allt varmare blir våra hav varmare och de stora isarna på Grönland och i Antarktis smälter. Resultatet – havet stiger ohejdat. Palmstranden längs med älven blir snart ett minne blott, sedan den liksom hela Kalix har dränkts av havet.

Synd Kalix, det var i alla fall ett lovvärt initiativ.

Nodlinjen

Årets första dag. Till slut en helt normal, lugn och stilla vinterdag. Normal sånär på att snön fortfarande nästan helt lyser med sin frånvaro.

En bedräglig stillhet, ett bedrägligt lugn. Bomben tickar på. Ovetande för de flesta och vi vet inte när bomben briserar.

Andreas Malm beskriver i sin bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent” om livets utveckling. Vetenskapen kan idag visa att livet på jorden inte har utvecklats gradvis i en stilla lunk, utan genom plötsliga förändringar, kvalitativa språng. Det är när en gräns överskrids, en nodlinje, som allting sker mycket fort. Således är nodlinjen för vattnet lika med kokpunkten och 47 grader Celsius nodlinjen för flercelliga organismers värmetolerans. Malm säger att varje system i naturen har en förmåga att organisera sig själv kritiskt. När t ex energi tillförs sker ingenting, sedan ingenting och så plötsligt, allt på en gång. På så sätt kan en minimal förändring få en gigantisk lavin i rörelse.

Stora kvalitativa förändringar har skett genom hela jordens historia och är en del av naturen själv. Det som nu sker är att människan på mycket kort tid med sitt sätt att leva håller på att skapa stora obalanser. Genom sina utsläpp av föroreningar från fossila bränslen tillförs atmosfären allt mer värme. Vi vet idag att detta är ohållbart och att jordens klimat på sikt kommer att bli varmare. Ja, mycket varmare med katastrofala konsekvenser för allt levande.
När detta sker och hur fort det kommer att gå kan ingen svara på. Det finns de som menar att nodlinjen för Arktis is redan är passerad och att det inte finns någon väg tillbaka. I så fall kan Arktis is vara borta inom 20 år. Sedan återstår att se när nodlinjen för Sibiriens permafrost passeras, d v s då perioden då medeltemperaturen är över 0 grader så pass länge att permafrosten släpper och allt metan som ligger lagrat sipprar ut. Effekterna av förändringar som denna är kumulativ med risk för en skenande uppvärmning.

Jag gillar inte att sitta på en tickandebomb. Min nyårsönskan är därför att alla lobbyister som värnar kortsiktiga klimatfientliga intressen får sparken och att vetenskapen törs prata klarspråk om vilka avgörande förändringar vi måste göra här och nu.

Snö

Musik: "Horses" av Jonas Teglund.

Bildspel: Vinterbilder januari 2007.

Andra bloggar om: Jonas Teglund, Snö, Vinter, Luleå

Vid årets slut

Världen blir en allt oroligare plats för oss levande.

Så här vid årets slut har ytterligare en viktig politisk ledare mördats, Benazir Bhutto.
Världens självutnämnda polis, USA, har än en gång misslyckats. Detta land som i avsikt att värna demokrati och bekämpa terrorism, har pumpat in miljarder och åter miljarder dollar i det fattiga, söndertrasade och korrupta Pakistan. Till vad nytta undrar jag när jag i tidningen kan läsa att en hel del av dessa pengar har gått till helt andra saker de var avsedda för, att bekämpa terror och ge humanitärt bistånd.

Ett skott kan sätta en värld i brand. Det har redan historien visat och då står den självutnämnda världspolisen maktlös. Jag känner oro.

Så här vid årets slut har oron också fått ett nytt ansikte. Året 2007 var året då klimatet och den globala uppvärmningen blev en angelägenhet för allt fler.
När jag idag vid lunchtid går ut i Luleås omgivningar kan jag konstatera att det är i stort sett snöfritt andra året i rad så här mellan jul och nyår. De som inte vill se säger att detta har hänt någon gång förr. Jag som väljer att se kan konstatera att Luleå har haft en Stockholmslik december och att hela landet under flera år har varit 1-2 grader varmare än normalt sett över hela året.

Andreas Malm säger i årets mest angelägna bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent”: Fram tills nyligen höjde vetenskapssamhället sitt gamla krucifix mot den anstormade uppvärmningen. De besvärjde den mekaniskt…Inget eko från livet själv hördes….Som om det mekaniska tänkandet utgjorde den mänskliga intelligensens övre gräns.

Missbrukaren förnekar in i det längsta att han har alkoholproblem. Jag vill inte vara med i den kollektiva förnekelse där vi stillatigande fortsätter att missbruka jordens resurser som om ingenting har hänt. Jag vet att de allra flesta har svårt att ta hotbilden till sig. Såsom missbrukaren måste sluta dricka sprit måste vi alla radikalt lägga om vår livsstil.

Jag är orolig, mycket orolig, men vill inför det kommande året hoppas på en tändande gnista hos fler, vi har inget val….


Andra bloggar om: Benazir Bhutto, klimat, Andreas Malm

Har hänt

”Jag har ju ett jobb att sköta!”
Skulle det vara förklaringen att jag har låtit bli
bokstäverna? Nja, jag har varit fylld av andra
inställningar i mitt huvud.
Och livets flykt har pennan inte tryckt fast, men
det är kanske det vi håller på med:
Formulera fast vår flyktighet.
Och som om ingenting har hänt,
har ingenting hänt, har hänt.
Det händer också att jag blir kvar
inne i mina luftfickor
med den utomståendes blick
och tänker ingenstans.

Den enfödde

Jag såg filmen ”Prestige” som är Christofer Nolans fjärde långfilm med bl.a. Michael Caine i en av huvudrollerna. Uttrycket "the prestige" avser den tredje delen av ett trolleritrick då det mest makalösa ska ske. Som de säger i filmen så räcker det inte med att få någonting att försvinna, utan man måste dessutom få det att komma tillbaka.

När jag såg filmen kom jag att tänka på Jesus. När han dog på korset, begravdes i grottan med en stor sten utanför, och sedan återuppstod igen. Det var en typiskt "prestige". Att försvinna och dö och sedan återvända som fullt frisk och levande, är ett magiskt trick.

Men hur gick det till i verkligheten?
Är filmen inne på rätt spår?
Jag tror det.

Om man betänker hur inledningen formuleras i bibeln; Gud utgav sin enfödde son.. kan man bli misstänksam. Varför poängteras flera gånger och på flera ställen att Jesus var enfödd? Vad betyder det egentligen? Den mest troliga förklaringen är att detta var första steget i en tredelad illusion, typiskt för ett magiskt trick, nämligen att dölja den verkliga sanningen; att Jesus hade en tvillingbror! Att påstå att Jesus var enfödd, är en typiskt reaktionsbildning, en försvarsmekanism som Freud formulerade. Om man säger en sak väldigt övertygande så betyder det tvärtom.

Alltså. Maria fick tvillingar och Jesus var en av dem. Det är ju väl känt att tvillingfödslar är utomordentligt vanliga vid insemination, något som det var fråga om i det här fallet.

Det kan också förklara många saker som bibelforskare tvistar om dvs att tidsangivelser och platser var Jesus skulle ha befunnit sig inte stämmer mellan olika böcker i bibeln. Det är egentligen en enda röra och det finns bl a teorier om att Jesus och Paulus var samma person, bara för att få allt att stämma.

Men om Jesus hade en tvillingbror, då förklaras allt. Till och med återuppståndelsen från det döda.
Jesus dog och brodern tog över.
The prestige!

Julefrid över Luleå

Har ni tänkt på att det är något speciellt med julen i år? Trots att det är väldigt mycket folk på stan, i alla affärer, på gatan, i parkeringshus osv så är det ingen stress eller hets. Alla är vänliga och hjälpsamma, de knuffas inte utan går undan så att man kommer fram och de är tysta och lugna i kassaköerna, alla väntar på sin tur tålmodigt.

Och har ni tänkt på att det finns så många ungdomar som sitter i kassorna på affärerna i timme efter timme och registerar alla varor som vi köper, och ändå ler de och säger hej när man kommer fram. Tack alla ni som har expedierat mig i årens julhandel, särskilt du som lät mig komma tillbaka och gå emellan när jag hade glömt lämna in mina pantkvitton. Det var väldigt snällt.

Har ni tänkt på hur bra trafiken flyter här i Luleå i år trots att det det är så väldigt många bilar ute samtidigt? Det måste vara kommunens trafikplanerare som sett till att vi fått alla dessa fina rondeller som gör att vi inte längre behöver stanna vid rött ljus.

Och har ni parkerat under Kulturens hus, i det nya parkeringsgaraget? En dag då jag kom dit var det flera vakter som stod och pekade åt vilket håll jag skulle köra för att hitta en plats. Tänk vilket service! Det finns alltid platser kvar i det parkeringshuset och det ligger mitt i stan, nära till allt. Om man har OK-kort kan man bara dra i automaten när man kommer och när man far, då betalar man bara för den tid man stått där. En fantastisk uppfinning.

Förresten har ni tänkt på detta med betalkort, vad praktiskt det är att betala med. Man lämnar fram det och slår en kod och sedan är det klart. Jag kommer ihåg när man fick gå omkring med tusenlappar i fickorna på julen, väldigt obehagligt och jag var alltid rädd att tappa bort slantarna. Numera är det lugnt och jag behöver bara en liten sedelklämma som rymmer alla mina kort, den stora börsen i bakfickan är borta för länge sedan.

Har ni tänkt på att det finns så mycket affärer att gå till. Det finns Willys i södra hamn och på Storheden, Kvantum, Coop Extra, Ica Maxi, Konsum bara för att nämna några. Och så har vi Biltema, Jula, Rusta, Claes Ohlsson och Teknikmagasinet. Det har naturligtvis stor betydelse att folk sprider ut sig på många ställen, det är väl därför det inte blir så långa och stressande köer som det var förr. Det finns mycket att välja på, efter alla smaker. Tack. Roligt.

Varför har det blivit så här bra i Luleå? Det är svårt att säga, men jag tror att det beror på Kulturens hus. Äntligen fick vi ett centrum i stan där goda energier kan sprida sig åt alla håll. Om man går in i huset blir man alltid så glad över allt det öppna och ljusa, alla människor som står i kö för att köpa biljetter till kulturella engagemang, de äldre som sitter och läser tidningarna i biblioteket, paren som sitter i fiket och tar en paus i julhandlandet och så konsthallen; för mig personligen det bästa stället där jag med konstens hjälp ibland kan bli berörd.

Luleå har fått ett centrum och något positivt att utgå ifrån. Och det centrumet är inte Coop Arena eller SSAB. Det är inte Storheden eller Ikea. Det är inte Shopping eller Smedjan. Det är inte Köpmantorget eller Systembolaget. Nej, det är Kulturens hus; huset för musiken, litteraturen, konsten och gemenskapen. Tack Kalle Pedersén.

Och tack alla som haft vänligheten att läsa The Ryssbält tapes under året. Nu blir det julledigt några dagar. Det ska bli skönt.

Midvinter

Synkroniserar den morgongrumliga blicken
Termometern visar 7.8 grader Celsius
Fastklamrande mot uppfartens stenmur när morgontidningen ska hämtas in
Vattenvåta isbubblor kan ge dagen en annan riktning
Träffar arbetskamraten på kafferasten
Han som med ett leende berättar om dagens blommande styvmorsviol invid husväggen
Kortbesök i julhandeln vid lunchtid
Steg som kunde ha blivit de sista vid övergångstället då en stressad bilist ville fram
Vid fiskdisken, strömmingen slut
Förvåning, strömmingen en av de havsfiskar som ännu inte går mot utrotning
Möter kamraten. Han som längtar till sin stuga
Till det jordnära, till det enkla
Delar hans längtan
Midvinterlandet töar sakta bort
Min inre blick möter viol – styvmorviol
Vackert, för vackert för att vara vackert

Ett löfte

Vi kan i alla fall
enas om vädret,
även om rodnadens insikt
är på väg att berätta
en helt annan historia.

Vädret gör det litet lättare
att förstå hur vi
människor reagerar
på förändring.

På förändring reagerar vi
mestadels med motstånd,
men processen påbörjas
med promillehaltens
avgörande decimaler.

December, december

December försvinner så fort.
December är inte det stora pusslet,
som väntar på händernas hjärngymnastik.
December försvinner bara så fort.
Så enkel är sanningen om livet.

Kramsnö och skare.
Det är någonting som händer
här på vår jord.
Förvirringen, helst en i sänder,
men det här är inte vårt bord.

God Jul och Gott Humör

Jag har varit med om många julaftnar när jag vaknat med ett nedstämt humör, trots att jag jobbat som attan innan för att få ordning på allt; städning, mat och julklappar.

För hur förbereder man ett gott humör till julaftonen? Det är lätt att fokusera på fel saker och missa det viktigaste; det goda humöret som är förutsättningen för en trevlig jul.

Men ett gott humör förbereder man inte. Det finns där oberoende av vår fria vilja. Humöret är inte tillgängligt för förberedelser utan det kommer inifrån oss själva, från en källa som vi inte har kontroll över. Ett gott humör måste man arbeta fram under lång tid och med en målmedveten ansträngning.

Det handlar främst om den inre dialogen, det vi säger internt till oss själva. Alla klankande inre kommentarer om att vi inte duger, eller att vi inte är älskade eller att vi är misslyckade; alla dessa ord som psyket ständigt producerar och som ger oss negativ feedback på vårt varande. Och alla känslor av ilska och hat som får oss att döma andra människor, och betrakta dem som annorlunda varelser som vi inte vill ha något att göra med. Denna inre röst är skapad av våra erfarenheter och bär ofta en lätt igenkännbar dialekt, som härstammar från våra föräldrar. Föräldrarna lever alltid vidare i oss i form av våra inre röster. Men vi har hört dessa röster så länge att vi tror att det är våra egna tankar, som också blivit sanningar.

Våra tankar formar oss och vi tror på dem. Och dessa tankar blir sedan grunden för vårt humör, om vi blir nedstämda eller glada.

Det går inte bara att uppmana folk att tänka positivt, det är inte en framkomlig väg. Lyssna istället på den inre rösten mycket noga, låt den verkligen få komma till tals och inte bara finnas där dold bakom bruset av tankar. Lyft fram den i ljuset och ifrågasätt dess sanningshalt. Se på saken i flera olika perspektiv och upptäck svagheterna, inte i dig själv, utan i den inre röstens argumentation.

Börja med de människor som du är arg på. Genomskåda din egen ilska och se att den lever på förenklingar och självhävdelsebehov.

Om du vinner kampen kommer det positiva att infinna sig i den inre dialogen, utan att du märker det. Plötsligt blir den stödjande, uppmuntrande och med en tro på andra människors godhet. Därigenom förändras ditt humör och glädjen spricker upp som när dimman lättar över Norra hamn, tidiga mornar i slutet av oktober.

Skrota julen

Årets största högtid, julen, är i antågande. Det märks. Aldrig är människor så trötta, stressade och oroliga som nu. Allting är julens fel! Det är nu vid juletid som vår skuld ska betalas och vi ska bana vägen för kravfyllda mötesplatser. Vi verkar tro att kärlek och vänskap kan köpas för pengar. Vi köper grejer till vänner och bekanta som aldrig förr. Grejer som vi ofta inte behöver och inte frågat efter. Vi inte bara köper, många lånar dessutom för allt det där onödiga vi köper som vi inte behöver. Skulden ska sedan betalas och notan blir dyr!

Julen kostar inte bara pengar. Den känslomässiga notan kan också bli nog så kostsam. Släktingar som aldrig annars har någon kontakt med varandra, eller en kontakt kantad med konflikter, ska plötsligt mötas och umgås som de aldrig har gjort något annat. I mitt arbete möter jag ungdomar som ofta har en kluven eller en rent av negativ inställning till julen. De säger att det är jobbigt, att man tvingas ihop och spela en roll som man inte är bekväm med.

Räddaren i den känslomässiga nöden blir ofta alkoholen. Alkoholen är ju i sig ett gissel och i juletid där vi förväntas att våldumgås blir det speciellt tydligt. I många släkter finns det alltid någon med alkoholproblem. Problem som alla andra påverkas av och kan känna oro inför.

Sedan har vi till slut de många ensamma. Aldrig är människor så ensamma som under julen då vi förväntas ha en familjär tillhörighet och vara lyckliga.

Nej, skrota julen och låt oss bespara oss allt lidande som följer med i dess släptåg!
Gärna en lång ledighet. Vi behöver mötesplatser och egen tid utan krav och förväntningar där vi verkligen får en chans att vila ut.

Julen däremot, den har sedan länge passerat ”bäst före datum”, så fjärran sin ursprungliga mening som den är idag.

Andra bloggar om: julen

Kultändaren

Tändkulemotorn, även kallad råoljemotor, är en förbränningsmotor av kolvtyp som förr brukade användas till bl a fiskebåtar,sågverk, pumpar och traktorer. Den är upphovet till det klassiska 'Dunk-dunk-ljudet' från gamla fiskebåtar.

Namnet härrör från den kulformade kammare som sticker upp ur motorns topplock. I denna kammare sker den huvudsakliga förbränningen och den är förbunden med cylindern genom en kanal. Till skillnad från resten av motorn saknar kammaren vattenkylning. Kulan kommer alltså att hålla en högre temperatur än resten av motorn och det är detta som gör driften möjlig. Bränslet sprutas in i kammaren av en pump och när kolven pressar upp luft i kammaren stiger temperaturen genom kompressionen, värmen i kulans väggar och i de kvarvarande förbränningsresterna till sådan nivå att bränsle-luftblandningen antänds.

Före start måste kulan värmas tills den erhåller en rödbrun färg. Ursprungligen skedde det med en blåslampa och kunde ta 15 till 20 minuter. ”När kula är rö´ så far vi” var ett vanligt uttryck i mina hemtrakter. För att få en jämn gång på motorn fick kulan sedan varken bli för kall eller för varm, varför driften krävde ett visst mått av skicklighet.

I somras när vi besökte västkusten gick jag förbi en liten mekanisk verkstad i Skärhamn. Där utanför provkördes en kultändare med märket Bolinders.



Andra bloggar om: Tändkulemotor, Bolinders, Skärhamn

Arg människa

Kanske är jag en arg människa
Skrämmer folk på flykten med mitt vara
Jag är bara jag
Jag rakt på. Jaget som vill vara uppriktigt
Jaget som inte räds tanken av att vara jag
Jaget som vill gott
Jaget som aldrig har haft förkärlek för manér
Jag är icke du
Det är kanske därför du blir rädd när jag är jag
Uppriktigheten och ödmjukheten är tillvarons viktiga koordinatörer, men en svår resa när jag ska möta du och förbli ett uppriktigt jag.
Det är tur att jaget vågar om än så lite tro på mognad för att möta du – inte bara åldras – förbli en för tidigt fallen frukt

Isi

Musik: "Hyssj" av Sten Melin
Recorded by Phono Svecia PSCD 116
Mikael Pettersson, flute
Magnus Andersson, guitar

Andra bloggar om: Sten Melin, foto, natur, musik

Skolan och skulden

Det sägs att den svenska skolan är i kris. Många hävdar att det är dålig ordning i klassrummen, skolk och annat elände, samtidigt som resultaten för svenska elever blir sämre för varje år. Folkpartiets Jan Björklund skyller på eleverna och påstår att det är för slappa krav som orsakat det hela, och föräldrar och skola måste därför samverka mera, och ställa hårdare krav på barnen och ungdomarna.

När jag gick i grundskolan var det aldrig tal om någon föräldrasamverkan som är så populärt idag. Det fanns en åhörardag per år men den gick aldrig min mamma på, för hon var rädd för lärare sedan sin uppväxt. Det var heller aldrig aktuellt att min pappa skulle sätta sin fot i skolan. Nej, skolan hade ansvaret för eleverna under skoltid, och föräldrarna på fritiden, och aldrig möttes de två. Det var ordning och reda på den tiden!

Numera är det ingen som vet var ansvaret finns. Det finns utvecklingssamtal varje år som är ett plågsamt möte för alla inblandade. Läraren försöker där framställa elevens tillkortakommanden i skolan på ett sådant sätt att det i huvudsak är eleven och hans föräldrar som är i behov av att ”utvecklas”. Föräldramöten handlar om samma saker men på en mer kollektiv nivå. Där berättas om att eleverna beter sig illa i skolan, stör och pratar för mycket på lektioner och att det måste bero på något, kanske har dom inte fått en tillräcklig bra uppfostran från grunden? I riktigt svåra fall måste t om föräldern ta tjänstledigt och sitta själv i skolan, precis som man på medeltiden satte syndare i stupstocken utanför kyrkan.

Det har blivit så otydligt vem som har ansvar för saker och ting att skuldfrågan blivit den stora heta potatisen. Vem är det som är skyldig? När en elev har problem skyller därför läraren på föräldern, föräldern skyller på skolan, skolan skyller på socialtjänsten, socialtjänsten skyller på barnpsykiatrin som i sin tur skyller på elevvården, som skyller på socialtjänsten osv osv. Alla skyller på någon annan och konstigt nog förstår andra inte sitt eget bästa. Runt en elev som mår dåligt finns det ofta 5-6 mycket arga vuxna, sittande på sina stolar i olika förvaltningsbyggnader.

Eftersom folk inte vill ta sitt ansvar så måste det var fel på deras samverkan, det är numera den allmänna meningen. Samverkan är dagens melodi.Därför skapas det alltfler riktlinjer och dokument som ska beskriva hur föräldrar, lärare, skolpersonal, rektorer, kuratorer, socialarbetare, behandlare, chefer, överordnade chefer, skall öka sin samverkan med varandra.
Men problemet ligger inte där. Ju mer man samverkar desto värre blir det.

Vi måste helt enkelt gå åt motsatt håll och återupprätta eget ansvar och tydliga gränser.

Så här bör det vara:

1.Skolan skall ta allt ansvar för eleven när han/hon kliver över tröskeln. Läraren har fullt ansvar för att pedagogiken fungerar vilket innebär att det är tyst och lugnt i klassen så att studiemiljön blir det bästa. Likaså är det skolans ansvar att det är mobbingfritt på raster och att eleven äter mat på lunchen.

2.Föräldrarna ansvarar för fyra huvuduppgifter: Eleven skall vara mätt,(ätit frukost) utsövd (minst 8 timmar) i god fysisk form samt stå på skolans trappa i rätt tid på morgonen. Om föräldrarna klarar det så behöver de bara besöka skolgården en gång per år i samband med avslutningen. De behöver aldrig gå in i skolan och återuppleva sin egna skräckfyllda skolår.

Om det mot förmodan kommer en trött elev till skolan blir det en s.k hemanmärkning, dvs en skriftlig reprimand till föräldrarna. Efter tre anmärkningar skickas automatiskt en anmälan till socialtjänsten.

Socialtjänsten i sin tur har då slutat att bara dokumentera sociala problem och återgått till att arbeta med sociala problem. Till föräldrar som blivit anmälda skickas sömn och mat-teamet, de s.k Bannys, för att åtgärda problemen i hemmiljön. Föräldrarna tillfrågas inte om de eventuellt, möjligtvis, kanske skulle vilja ha denna hjälp utan den är obligatorisk. Rutinerna i hemmet återupprättas på ett så konkret sätt som möjligt.

Om vi genomför detta så kanske vi får en skola, lika bra som i Finland.
Där finns nämligen ingen som helst föräldrasamverkan i form av utvecklingssamtal eller föräldramöten.

Andra bloggar om: Björklund, skola, Finland

Den svarta och vita springaren

Brist, brist, brist.
Allt jag försakar.
Det jag inte fokuserar.
Leve mitt bristerkännande!

I livets tjänst,
men låt mig inte luras in
i melankolins vrå.
Jag skulle kunna citera,

många sköra ögonblick,
men jag har påbörjat
återkomsten:

Ett behov som alla
behöver öppna
munnarna

Jag vill därför fortsätta
leva/leta
min lämplighet.

Jag vill hitta mitt
djärvaste beslut.

Den nya blicken ska testa
min avståndsbedömning.

Tänk om jag vore en springare,
aldrig längre bort än tre steg.
Det relativa omfånget.

Andra bloggar om: poesi

Tiden går

Jag var på kurs idag.
Jag var på kurs idag med några medarbetare på det tomma konferenshotellet.
Vi var på kurs idag. Vi skulle lära oss något nytt, men visste att det mesta har vi redan hört förut.

Vid lunchtid fylls konferenshotellet på av människor, äldre människor. Konferenshotellet fylls på av pensionärer som äter, sjunger julsånger och spelar bingo.

Vi är på kurs idag. Vi pratar lite raljant om tillställningen. Så kommer inte vi tillbringa vårt liv som pensionärer, ett liv synes långt fjärran.

Jag är på kurs idag. Plötsligt frös något till inom mig, om 20 år är du där!
20 år är en kort och en lång tid. Under 20 år har jag bott i Luleå. Det var 20 år sedan jag träffade och delade julgröten med en av min uppväxtfamiljs nära bekanta, hon som dog förra veckan.

Jag är på kurs idag och blir tydligt varse om att även jag är äldre. 20 år och PRO är inte långt borta.

Jag är på kurs idag. Jag inser att det inte finns tid att spilla möda på att oroa sig. Oroa mig över hur jag lever och vilka avtryck jag gör. Pensionärerna verkar lyckliga över sina sånger och julmat. De har en del att lära mig. De kanske har insett och jag måste bättre inse att jag lever här och nu och ta vara på det. Om sen kan vi aldrig veta….

Andra bloggar om: Tid

Jag vill inte bli stor

Nu drar det ihop sig mot jul. Det ska bli roligt.
I vår familj finns inte längre några småbarn, det beror på att barnen vuxit upp och blivit stora. Det var ju det som var hela meningen, att de skulle växa upp och bli stora. Jag kommer ihåg en period, när de ännu var små och det fanns blöjor, välling och dagisavgifter, då hade jag en stark önskan att de skulle växa upp och bli stora.

Och nu har dom gjort det. Det gick nästan fortare än jag hade tänkt.

Men jag återfaller aldrig i att det var bättre förr eftersom jag har den åsikten, att den tid jag nu lever i alltid är den bästa, eftersom det är den enda tiden som finns och som någonsin funnits. Minnet är något bedrägligt, som man inte riktigt kan lita på och därför kan man aldrig med säkerhet peka ut att någon förfluten tid skulle ha varit bättre än den som nu är.

Men jag ser ändå julkalendern varje morgon, ensam i vardagsrummet medan min tonårsson ligger och sover. Julkalendern påminner mig om att det var annorlunda förr, när luckorna skulle öppnas och det fanns en spänning över hela december som inte blev stillad förrän på julaftonen, då paketen under granen skulle öppnas.

Det är lätt att sakna upptäckarglädjen hos barnen och deras oförvägna sätt att ständigt uppskatta det lilla i tillvaron; stenen, grenen, käppen, pölen och snöhögen. När man blivit vuxen är allt borta. Kanske är det rädslan som skapar den vuxnes blindhet. Man vill ha det tryggt och veta var man har saker och ting, hur det är och hur det kommer att vara. Man vill inte bli överraskad längre utan det är bättre att allt förblir som det alltid varit. För vi vill ju inte längre blir stora! Barnet vill bli stort och det måste gå fort och de vill att det ska hända nya saker som de ännu inte varit med om. Därför låter de världen förändras och inte vara sig lik.

Jag mötte en pojke en dag på jobbet, han var i 3 årsåldern. Han kom fram till mig och frågade vad jag hette och jag svarade och sen frågade jag honom vad han hette och då sa han: ”Ingenting”. Det var ett roligt namn på en liten pojke, sa jag, och då tittade han upp och sa att han hette Johan. Vi stod där och pratade en stund och han höll hela tiden min hand, och så tittade han plötsligt förbi mig och sa: ”skuggan”. Jag vände mig om och såg lampan på väggen som lyste och under lampan fanns det en skugga som hade en skarp kant och det fanns inget vackert eller speciellt med det hela, det var bara en skugga.

Men han såg den i alla fall och han hjälpte också mig att se den. Skuggan hade funnits där sedan början av november då det blev mörkare på eftermiddagarna utan att jag hade uppmärksammat den. Att jag gått i över en månad utan att se denna skugga tänkte jag, är ett dåligt tecken. Börjar mina ögon färgas av min fysiska ålder och kommer jag snart förlora förmågan att se verkligheten?

Nej, jag tror inte det. Att se och försöka behålla barnasinnet, det är ett val, som är möjligt att göra. Istället för att bli stor, som är barnets önskan, vill jag fortsätta att vara liten, som är den vuxnes räddning. Jag vill vara liten, frågvis, nyfiken och befinna mig i världens centrum.


Andra bloggar om: Jul, julkalender, barn

Huvudvärken

Jag skrev i våras om min billiga och tåliga fåtölj inköpt under 1980-talet. Som vän av måttfullhet med en förkärlek till saker som håller länge har denna enkla fåtölj setts som en god representant och följeslagare.

Men, allt har en baksida där inte ens denna harmlösa fåtölj går fri.

Jag är sedan cirka 20 år under perioder besvärad av en migränartad huvudvärk. Under ungefär lika lång tid har jag varit innehavare till fåtöljen. För att tämja huvudvärken har jag minimerat mitt alkoholintag, provat och prövar alltjämt olika sjukgymnastiska övningar, samt har på senare tid börjat meditera. Det har till en del hjälpt mig, men då och då får jag fortfarande känningar av huvudvärken.

Så, för ett par dagar sedan fick min fru en av sina goda idéer – det är naturligtvis fåtöljen som är boven i dramat. Den ger en bedrövlig hållning och gör att huvudet hamnar i fel position. Jag såg först mycket frågande på henne. Hon har ju aldrig fattat tycke för min gamla ögonsten. Efter en stunds praktisk instruktion av experten (frun har ett förflutet som arbetsterapeut) börjar jag långsamt böja mig. Inte till den ”ostkroksställning” min kropp har haft i fåtöljen, men väl början till en ny insikt.

Frun hämtade därefter en träskiva från garaget. Fåtöljen med dynor baxades upp och med ens fick jag en mycket mer hälsosam sittposition.

Tänk om denna fåtölj där jag under åren har tillbringat otaliga timmar med orden, läsningen och tankarna har varit orsaken till mitt lidande. Jag tror inte det är hela sanningen, men jag har nog fått en förklaring till mina problem. Svaret på livets problem kan nog ofta enklare än vi tror….


Andra bloggar om: Huvudvärk

Heartbeats and icebeat

Andra bloggar om: Cult of Luna, Anders Teglund

Novemberhav

Det iskalla havet längst upp i Bottenviken bjuder på en sällsam färgprakt dagarna innan ögat ska slutas och isen lägger sig. Det dova ljuset i samspel med himmel, hav och kalldis för lätt tankarna till varmare platser långt borta. Det iskalla havet tillsammans med årstidens sparsamma ljus och tystnad, ger en speciell stillhet och ett lugn som inte står att känna igen från någon annan årstid….