Livgivande sömn

Det är en fruktansvärd situation i dagens Sverige då det gäller sömnen. Folk går helt enkelt inte och lägger sig i tid, utan kan vara uppe till klockan 23 och 24 på vardagskvällarna. Sedan ringer väckaren före sex och de måste kliva upp outvilade och halvt utmattade. Och på sina arbeten i stressade yrken sitter tröttheten hängande över ögonlock och hjärna, vilket påverkar humör och livsgnista.

Många blandar ihop tröttheten med sitt arbete och tror att de är trötta för att de har ett otrivsamt jobb. Och därför känner de en befrielse när de kommer hem från jobbet och känner att äntligen får man leva som man vill. Nu vill man inte längre känna sig bunden av plikter och uppgifter utan bara göra det man själv vill. Så trots att de är trötta sätter de igång aktiviteter sent på kvällen och håller på långt in i natten, för att kunna känna sig lite lediga och fria. Så blir det ytterligare en natt med för få sömntimmar, och ytterligare en morgon när man vaknar helt outvilad och trött, och ytterligare en dag på arbetet när man helst känner att man skulle vilja lägga sig ner och somna ifrån allt…. Och så där pågår det dag efter dag.

På helgerna vill man ha roligt och trevligt. Därför äter man middag sent och dricker vin och är uppe ännu längre på kvällen. För nu får man äntligen sova ut på morgonen. Så både lördag och söndag sover man några timmar längre på förmiddagen. Tyvärr är sömnkvalitén sämre än vanligt pga av alkoholen man druckit båda kvällarna, så det går inte att återhämta den sömn man förlorat under veckan.

På måndagen så blir man så ännu tröttare efter att under helgen har rubbat dygnsrytmen. Kroppen har blivit van att ha sovmorgon och det känns okristligt tidigt när väckaren ringer före sex….

Jag har pratat med många som har dessa sömnvanor som jag nu beskriver. Jag brukar föreslå att om dom lägger sig senast 22.30 på vardagarna och håller samma tider på helgerna så kommer deras liv att förändras mycket positivt. Genom att vara pigg på dagarna kommer både arbete och fritid att kännas mycket mer stimulerande.

Men de flesta anser att gå lägga sig tidigt innebär att man sover bort livet. Det är som om man skulle kasta bort alla sina möjligheter och ge efter för en slags tråkig och omodern självdisciplin. Istället är det tvärtom! Att sova 8 timmar varje natt innebär att man får tillgång till alla andra timmar - både på jobbet och på fritiden – på ett nytt och berikande sätt.

Jämför en timme då man är pigg, utvilad och koncentrerad med en timme då man är trött och dåsig. Vilken timme tror ni att man känner sig mer levande?

En god nattsömn, 7-8 timmar är förutsättningen för ett gott liv. En dålig och alltför kort nattsömn är grunden för stress, utbrändhet och nedstämdhet.

Klockan är 22.32 och det är lördag kväll. Jag släcker lampan.

Godnatt!

& och &

Tiden utmätt

Bäst före datum har sedan länge passerat. Allt har ett slut då naturen tar tillbaka…

Det bästa först

Det är roligt med Kalixborna. De pratar så otroligt långsamt att man nästan kan tro att de är efterblivna. Men de är dom inte. Att prata sakta är nog bara ett speciellt inslag i deras dialekt.

I varje fall har jag tidigare trott att det varit så. Men nu är jag inte lika säker. Det verkar som om inte bara språket utan själva tiden går långsammare i Kalix.



Hur kan man annars förklara att Kalix - som först nu fått Coop Forum och som är i färd med att bygga sin första galleria - får det bästa först ?

Skor

Det är inte betydelselöst vilka skor man har på sig. De är inte bara till för att skydda fötterna från marken utan är viktiga i kommunikationen mellan människor.

Ta t ex högklackade skor. De upplevs ju som särkilt sexigt med kvinnor som tar sig fram i sådana obekväma och märkliga skor. Men det är inte så konstigt. Kvinnor som har högklackat går ju i princip på tå och det får hela kroppshållningen att förändras. Bäckenet vinklas framåt och könet öppnar sig mot omgivningen. Det blir en signal, låt vara omedveten, om att kvinnan är intresserad……

Å andra sidan har fotriktiga skor låg klack. Ja det finns t om skor där hälen ligger lägre än resten av foten, omvänd högklackat alltså. Den typen av skor får följdriktigt bäckenet att vinklas bakåt och könet pressas tillbaka. Så det är inte så konstigt att fotriktiga skor, med låga eller inga klackar alls, anses vara det mest avtändande som finns.
Det är helt enkelt klackarna som gör skillnaden.

Men karlar då? Vad ska de ha för sorts skor?
Som vanligt har det inte så stor betydelse vad män gör då det gäller utseendet. Hög eller låg klack påverkar inte hängningen i någon riktning. Däremot så bör män undvika skor som helt saknar klack, t ex tofflor, eftersom det ger mannen en löjlig och hasande gång.

Jag bävar därför inför sommarhalvåret när alla män kommer att gå omkring i sandaler och badskor, hasande fram i tillvaron med sina stora magar i vädret.

P 2

Jag spelar in Kaija Saariahos ”Orion” från P2-kanalen. En lyckad mening
att kanalen fortfarande finns kvar. Att människorna kan vända sig om och
spegla sin ogripbara närvaro mot en annan människas skapande delaktighet.

Applådernas skara. De upptäcker sina händer försent och musiken återvänder till vår starka upplevelse. Som om tystnaden i sig inte kunde tolkas som tacksamhet. Några takter senare har jag glömt min irritation.

Bättre till mods.
Jag vill vara ett språk.
Jag vill vara med handen.
Forma en synlighet.
Sedan lyssna.

Yngve Ryd

För en tid sedan besökte Yngve Ryd Luleå och Kulturens hus. En stor berättare som i ordets verkliga betydelse söker kunskapens källor var här för att ge oss nyfikna en inblick i hans skrivande, möten och hans syn på kunskap.

Yngve Ryd är en säregen man av ett slag som det nog inte finns så många av nuförtiden. Han blir kontrasten och reaktionen i dagens snabba och många gånger ytliga värld. Yngve Ryd söker så långt han bara kan kring det ämne han vill veta mer om. Mycket får vi också veta i hans böcker om timmerhästen, snö och eld. Yngve vill i sitt skrivande gå till botten om all den kunskap människan har haft om naturen. Kunskap som tidigare var en förutsättning för hennes överlevnad.

Yngve Ryd konstaterar att det finns så mycket som är skrivet om detta och andra företeelser, men ännu är det mesta oskrivet. Det ger en bra bild över hans syn på kunskap. Kunskap som Yngve menar oftast bara skrapar över ytan.

Yngve är mannen med ett enormt tålamod. De äldre människor (oftast samer) som förmedlar sin kunskap och visdom är av liknande sort. Snart finns det inte många av denna av denna sort väster om Sibirien. De Yngve intervjuar är över 80 år och många har redan lämnat oss.

Yngve Ryd vill lyfta fram den tysta kunskap om att lära av naturen och dra fördel av den på naturens villkor. Kunskap som är på väg att försvinna.



Yngve Ryds rikhaltiga dokumentation i ord och bild är en sann kulturgärning. Inte bara en reaktion på vårt moderna levnadsmönster utan också viktig och nödvändig kunskap som vi kanske åter kommer att behöva en dag.

Yngve Ryd är en av Ryssbält tapes absoluta favoriter.

Arbete på sjunde dagen

När Gud skapade jorden så arbetade han i sex dagar och såg att allt var gott. På den sjunde dagen vilade han.

Men att vila på en söndag det gäller inte för Lennart och Lena. Idag när jag hälsade på dem i deras nya stuga i Åheden så höll båda på att arbeta trots att klockan var 11.30, mitt under självaste högmässan. ”Du går bara helgdagsklädd du ” sa Lena till mig, utan minsta förståelse över att man ska vara det på söndagar.

Stugan i Åheden är inte deras första. Lennart och Lena trivs nämligen bäst när saker inte är färdiga. Så fort något blir färdigrenoverat, snyggt och perfekt då tappar de intresset och måste söka sig vidare till nya objekt.

Det skulle aldrig fall dem in, att som Gud sätta sig ner, tycka att skapelsen blev bra och sedan vila en dag. Nej, så fort en stuga är färdigrenoverad gäller det att skaffa ett nytt ruckel med stora renoveringsbehov och sätta igång.

Just idag arbetade de som vanligt tillsammans. Lennart gick i blå overall och kofot och rev bort gamla hyllor i farstun medan Lena låg på köksgolvet och skurade det gamla trägolvet från 1800-talet. Deras nya stuga i Åheden är nämligen i uruselt skick. Stora hål i golv och väggar, inget vatten och avlopp, utedass. Det kommer att ta flera år innan den är i fint skick.

Men de har fortfarande kvar stugan i Kasaviken. Den är tiptop på alla sätt, efter 10 års fullständig renovering.

Lennart har i Kasaviken jobbat med en speciell utvidgningsmodell som är typisk i Norrland. Först så bygger man en vanlig altan, men med en riktig grund med gjutna plintar ”ifall att man skulle får för sig att bygga ut”. Året efter, redan på våren, så bygger man tak över altanen och ett rejält räcke. Och till hösten samma år så glasar man in hela rasket och gör ett uterum. Året efter så lägger man plåttak över, isolerar väggarna och vips så har man utökat stugan med ett ytterligare rum. Men då har man ingen altan längre, så då är det bara att börja lägga grunden för en ny altan igen…..Och så där håller det på.

Lennart har byggt flera stycken altaner som blivit uterum och som sedan blivit rum i stugan. Och det bara i Kasaviken. Innan dess hade Lennart och Lena en stuga i Flärke, som dom köpte när den var fallfärdig och som också utvidgades på samma sätt. Och som såldes när den var klar. (Behöver jag säga att den var i toppskick?)

Så nu ser jag fram emot att följa det nya projektet i Åheden. Lennart säger med stark övertygelse att det ska inte göras nån rejäl renovering, bara göra stugan beboelig på sommarn…

Fan tro´t.

Alla eller Inga

Kärleken kan vara både omslutande och exkluderande.
När två personer blir kära väljer de varandra och blir kärlekspartners. Med sin kärlek omsluter de varandra. Den romantiska kärleken är förutsättningen för släktets fortlevnad. De flesta människor söker den och efterfrågar den. Till och med bonden söker en fru.

Men samtidigt är kärleken exkluderande. Paret väljer bort alla andra för sin unika inbördes relation. Kärleken blir en sak mellan två personer. Att det skulle finnas fler inblandade är en omöjlighet och hindras av svartsjukan.

Men vi kan också älska ting. Vi män älskar bilar och motorcyklar, stugor och naturupplevelser. Vi älskar att höra vår egen röst. Konst och litteratur. Vi älskar våra goda idéer och våra fantastiska tekniska projekt. Till och med vår kärlek till kvinnan kan bli förtingliggjord. Kvinnan är till för vår egen behovstillfredsställelse.

Och många kvinnor blir slagna och misshandlade av män som inte är nöjda med sina ting.

Kvinnorna å andra sidan, ser ofta själva kärleken som ett ting. Något som man måste ha för att överhuvudtaget kunna leva ett meningsfyllt liv. Men det är omöjligt att äga kärleken, och därför får kärlekens illusioner den stora platsen i tillvaron;
Den stora rödarosor-buketten, Flygbiljetten till Rom bredvid tallriken, Paketet med de svarta underkläderna, Överraskningarna, De tjocka plånböckernas erotiska dragning, Kärleksbreven till de dömda mördarna.

Dalai Lama har ingen erfarenhet av den romantiska kärleken. Han förstår den inte riktigt.
Han menar att det gäller att älska alla människor lika mycket som den människa som man älskar. Du bör älska dina fiender lika mycket som dina vänner och älska dina vänner lika mycket som den som du älskar. För kärleken bör inte vara exkluderande.

Jag tycker att det är svårt men jag förstår att det är sant. Då jag känner kärlek förenat med lust till en kvinna, avvisar jag samtidigt alla andra kvinnor. Och när jag skaffar mig en nära vän så innebär det att jag håller längre avstånd till alla andra människor. Att gå nära några exkluderar andra.

Samtidigt som kärlek med lust och stark vänskap är förenande mellan människor, blir det också orsaken till avståndstagande mellan människor. Därigenom blir det – hemska tanke - också grogrunden för vrede och hat. Ett paradoxalt tillstånd för oss människor att leva i.

Men det finns också utvägar. Så fort du känner lust till en speciell kvinna, meditera en stund tills det gått över, och ta sedan en kontakt med henne. Då är risken mindre att det uppstår något som kan bli farligt. Och om du har en nära vän, meditera ofta över vännens negativa drag, och försök att undvika att övervärdera honom.

Du kommer då att få många vänner. Och kvinnor, ja….svårt att säga.

Fåtöljen

En arbetskollega berättade om hennes kompis som skulle sälja sin gamla
trista 50-talsfåtölj på Blocket för 300 kronor. kompisen blev överhopad av
svar. Så mycket svar så att kompisen anande att någonting var lurt. Hon
bad en antikhandlare titta på fåtöljen. Dn var visst värd 70000 kronor.
Såvitt jag vet är fåtöljen fortfarande osåld.

I detta överjästa konsumtionssamhälle fyllt med fåtöljer och alla andra
prylar så kan jag förundras över att någon är beredd att betala 70000
kronor för en 50-talsfåtölj. Det finns en uppsjö av fåtöljer och andra
grejer överallt som människor betalar mer eller mindre för. Dessutom
produceras hela tiden nya fåtöljer i mängd som människor köper. Som vän av
måttfullhet och enkelhet undrar jag var alla dessa fåtöljer och andra
prylar ska ta vägen i våra hem?

Själv är jag ägare av en fåtölj inköpt på gamla OBS interiör i Luleå 1987.
En fin trotjänare som för en blygsam inköpskostnad har tjänat sin ägare i
snart 20 år. Den måttfulle ser ingen anledning att byta ut den.

Kontakter

Joggingrunda runt Höträsket
Kvällen stillar sig efter dagens kalla vind och regn
Ser småvittra som dansar över vattenspegeln
Hör storspov och rödhakar sjunga ikapp
Passerar konferenshotellet
Tre yngre välklädda män på en brygga
Tre yngre män på behörigt avstånd från varandra
Tre yngre män som pratar i var sin mobil
Joggaren dämpar stegen och betraktar denna levande installation
Världen är full av mötesplatser
Full av kontaktytor där var och en finner kontakt på sitt eget vis...

Att upptäcka sig själv på nytt

Upptäckternas ovetenskapliga koncentration av mening.
Och den stora världsförståelsen kan naivt för stunden
och kanske på sikt stabiliseras.

Den svart-vita flugsnapparen spelade på pelaraspen
när jag klev ut klockan 06.00.
Enkelbeckasinens spända ljudväv över mitt huvud.
Inte en ohelig allians.

Misstänkt skarv på andra sidan.
Granna storlom: En mystikers prakt.
Bisamråttan tillmäts inte någon upphöjdhet,

men finns och på nära håll
fördjupad innebörd.

Rödstjärten och morkullan utvecklar
tolvtonstekniken till en frihet.
En frihet som Olivier Messiaen
försökte göra till en innerlig värld.

Det jag upplever går att beskriva
för det sjuder inom mig.

Bron

Tillbaka till bron
Alla attributen
Välkända symfonier och möten i förlossningstid
Bron, platsen för väntan och lyssnade
Naturen som kommenterar mitt varande
När jag undrar var vadarfåglarna håller hus ropar gluttsnäppan
Brunkärrhöken visar sig i samma ögonblick då jag börjar misstro dess närvaro
Naturen prövar och överraskar mig med sin ömsom klara som grumliga blick
Ofta är detta platsen för överraskningar, men jag vet aldrig när eller hur
Under två korta ögonblick uppfattar vi en hermelin mellan brädorna
När mina betraktande ögon ännu en gång fångar in brunkärrhöken växer ödmjukheten
Här finns massor av ögon där mina två äger den sämsta skärpan

Tornet

Människorna har alltid byggt torn. Torn för att skydda sig. Torn för att fälla sin fiende. Torn för att få överblick under jakten. En mer sentida företeelse är fågeltornet. De växer numera upp som svampar lite överallt, stora som små. Det största fågeltorn jag har besökt befinner sig mitt i Muddus nationalpark, säkert minst 50 meter högt där man får en milsvidd utsikt.

För de flesta som besöker ett fågeltorn handlar det om att ett tillfredställa en jaktinstinkt av ett fredligare slag. Driften att räkna in så många fågelarter som möjligt, gärna sällsynta fåglar som ger sköna kryss i fälthandboken.



Klockan är 19.30 när jag besöker Svartskatans fågeltorn. Dagen har bjudit på griniga nordliga vindar, så jag kommer till fågeltornet väl påpälsad med lågt ställda förväntningar.

Många fågelskådare är flockdjur. De kommer i grupp och berikar varandra med erfarenheter och observationer. Ikväll är det tomt på människor vid fågeltornet. Det gläder mig, men så är jag ingen riktig fågelskådare.

I frånvaron av människor fylls jag snart av en tilltagande stillhet. Vinden lägger sig och allehanda röster från sjöfågel och tättingar i björkskogen tar vid. Jag låter min tubkikare spänna över våtmarkerna. I ornitologernas frånvaro kan jag inte omfatta allt, men ser att mångfalden och mängden av fåglar är omfattande.

Jag upptäcker en älg på andra sidan vattnet som intar sin kvällsvard till synes helt samspelt med gäss och änder i hans närhet.



Jag slår mig ner, intar kaffet och låter för en lång stund öron, ögon och näsa få ta in det stämningsfulla landskapet. Det är norrbottniskt vår när den är som bäst, stilla, kylig med lågmälda färgtoner som ger förebud om en annan tid, ännu avlägsen.

En glassbil bortåt Mörön ger sin typiska signal, snart överröstad av sångsvanarnas trumpetande.

En timme går och kylan börjar bita i. En sista titt på älgen på andra sidan vattnet. Den känner ingen brådska. Just i denna stund är jag nästan lika stilla. En sista bugning till stillheten inför uppbrottet. Sedan hemfärd med en känsla av storhet och magi som länge lever kvar.

Vi och de

Man ska inte skriva vi och dom.

Det är talspråk.

Skriv istället vide.

Jan Björklunds svaghet

Att påtala en svaghet hos en person - eller för den delen en familj, ett företag eller en organisation – för att den skall bli starkare eller bättre, det fungerar inte. Att påtala svagheter är en vana som skapar medelmåttighet.

Denna vana är baserat på tron att om du kan identifiera alla svagheter hos en individ, ett team eller företag, så kan du lösa upp dem genom att utveckla dem till starka sidor.

Men principen borde istället vara den motsatta;
1.Ta reda på vad du är bra på och gör mer av detta.
2. Nonchalera det du inte är bra på.

Hela tanken med utvärdering är att försöka identifiera och eliminera svagheter. Det bygger på tron att svaghet är motsatsen till styrka, precis som sjukdom anses vara motsatsen till hälsa, misslyckande till framgång osv.
Men det är helt FEL!

Varje faktor har sitt eget beteendemönster och följer sin speciella form. Att studera svaghet leder inte till förståelse av en stark sida. Istället är det så att om du utvecklar dina starka sidor fullt ut blir svaghet oviktig.

Om ett barn är bra på musik och dålig i svenska så utvecklas svenskan mer om barnet får syssla med musik än träna på svenska. Om man får utveckla sina goda sidor så förbättras de svaga sidorna av sig själv. Men om du fixerar dig vid barnets svaga sida, och låter det ständigt öva sig i svenska, påverkas också musiken negativt.

Den kunskapen har gått den nya regeringens folkpartistiske minister helt förbi. Han vill utöka och förstärka utvärderingen av elevernas svaga sidor. På så sätt tror han, med sin traditionella syn, att de starka sidorna ska förbättras. Istället kommer det att bli precis tvärtom.

Vi har en regering som vill gå framåt men får saker att gå bakåt.
Det är regeringens svaga sida.
Jag vill därför gärna fokusera på deras starka sida.
Nämligen att de kommer att förlora valet vid nästa nationella prov 2010.

Elstängsel

”Den enda vägen tillbaka
är vägen tillbaka.”

Jag läser det jag har skrivit
och jag skriver det jag har läst
att jag har skrivit ned.
Och på vägen började jag urskilja
ett nytt hopp.

Vi är ännu inte färdiga med misstagen.
De går igenom oss, som barnhandens
dragningskraft till elstängslet.

Kiruna

På tillfälligt besök i gruvstaden. Staden som rimligen inte borde finnas där, men som ändå finns där i det fjällnära landskapet där barrträden inte längre får fäste.

Denna stad som finns där andas tillförsikt och framtidstro. Här finns det massor av pengar att hämta i berget. Ja, så mycket pengar att staden som ännu finns kommer att flyttas.



Jag vandrar genom den stad som fortfarande finns och undrar hur demonteringen och flytten av staden ska se ut. Gamla praktvillor i trä blandas med typiska höghus av 70-talssnitt. Jag antar att det blir rivning och inte flytt som blir ödet för flertalet byggnader.

Staden med sitt mest kända hotell bjuder mig på en sällsam känsla av att vara charterturist. Trots att platsen nästan är så långt man kan komma från solvarma länders stränder. Kanske är det just skillnaden, kontrasten som ger känslan. Det olika blir samtidigt likt. Det öppna landskapet, fjällens närhet och vindens poesi påminner om havet och bränningarna som slår mot stranden.



Staden erbjuder även en plats för spretiga karaktärer. Jag betraktar den mycket unge affärsmannen i hotellfoajén i sin välsittande kostym. När han säger att han ska kamma ut imorgon, så inser jag snart att det inte är hans vattenkammande hår som avses, utan att han berättar om sin avresa.

Bland de lokalpolitiker som finns på kursen så återfinns också transvestiten, en skåning i förskingringen. Jag har mött dem i storstaden, men här höjer jag på ögonbrynen. Riktigt bekväma är inte heller hans politikerkollegor, när de möts över lunchen.

Som sig bör ska dagen i Kiruna avslutas på Mommas krog, eller Mommas steakhouse som lokalen numera heter. Namnbytet till trots, fortfarande växer fyllan till på Mommas under kvällen. Monica Törnell tidsdokument ”En vintersaga” äger fortfarande sin giltighet. Det nya är att den unge affärsmannen har tagit plats på Mommas. I det nya Kiruna får gruvarbetaren och nyrikedomen samsas. Frågan är om de har något att tala om?



På hemväg från Kiruna. Tunga lastbilar med material som bygger staden passerar på sin färd norrut. Vid en enslig gård längs vägen står en man som förr skulle kallas byfåne och vinkar åt förbipasserande bilar. Han blir en kommentar i det ensliga och tidlösa myrlandskap vi passerar. Han kanske är den lyckligaste av de människor som har passerat revy under denna resa. Troligen är det så.

Lappugglan

(Obs: bild lånad från nätet)

Första gången jag såg en lappuggla var i ett träd nedanför Bosse och Marias stuga i Ryssbält. Den satt i en stor tall, på en kraftig gren ett par decimeter från stammen. Tallen som ugglan hade valt som utkiksplats, står i en blandskog i närheten av ett öppet fält, där säkert tillgången på sork är god.

När jag gick fram mot trädet....

och kanske var 10 meter ifrån, så vände ugglan sitt stora huvud och tittade storögt på mig (och i detta sammanhang har ordet storögt verkligen en bokstavlig betydelse). De skarpa ögonen gav mig en känsla av vemod eller sorgsenhet, något som säkert bara var ett utslag av mina egna projektioner. Varför skulle lappugglan egentligen vara sorgsen? Djur har nog inte ett känsloliv som vårt och det är så lätt att förlägga egna känslor i djurens uttryck och gestalt. Som om vi vill att djuren ska ha känslor precis som vi, kanske för att på så sätt minska vårt främlingskap inför dem och göra deras beteenden mera förståeligt. Många använder sina hundar på det sättet, genom att tolka in olika känslouttryck i hundens ögon, mimik och rörelsemönster, blir det möjligt att kommunicera med hunden, på samma sätt som med människor. Det är nog därför hunden är människans bästa vän, en som alltid finns där med den rätta responsen, någon som förstår och alltid lyssnar. Den perfekta partnern.

Jag såg direkt att det var en lappuggla, Strix Nebulosa Lapponica, även om jag tidigare bara sett den i böcker och på naturfilm i TV. Huvudet, stort med sina karaktäristiska tvärgående ränder, den gula näbben och den yviga fjäderdräkten.

Jag närmade mig trädet försiktigt ytterligare några meter och såg på ugglan genom kikaren. Kikarens förstoring gav ugglans ögon ännu större proportioner och tillsammans med den inträngande blicken, gjorde den ett så starkt intryck på mig att jag ryggade tillbaka. Det slog mig plötsligt att denna stora fågel när som helst kunde angripa mig och jag blev en aning skrämd och kände mig skyddslös och utsatt. Men den hastigt uppkomna rädslan dämpades snart av det lugn och den stillhet som fågeln utstrålade. Det kändes som om jag plötsligt fått kontakt med något ursprungligt, en helig relik från tidernas begynnelse. Ugglan satt tyst och tryggt, vände sitt huvud fram och tillbaka, som om huvudet kunde vändas i 360 grader utan problem och jag blev varse ugglans möjligheter att ha överblick runt omkring sig, utan döda vinklar.

Jag förundras av ugglans darwinistiska tillblivelse. Tänk att ett djur kan utvecklas genom slumpen till en sådan perfekt anpassad form; två ögon som är tillräckligt stora för att ge bra mörkerseende, ett tillräckligt stort huvud för att ögonen ska rymmas bredvid varandra och en utomordentligt rörlig nacke. Allt hänger ihop i en naturlig och logisk kedja som det naturliga urvalet skapat.

Jag tror inte att ugglan tänker. I varje fall tror jag inte det, eftersom tänkande behöver ett jag och en förmåga till att uppleva sig själv skild från omgivningen. Att tänka innebär att dela upp saker, att se skillnaden mellan olika objekt i tillvaron och reflektera över den skillnaden. En uggla gör inte det. Hon lever i tillvaron och låter stimuli från omgivningen styra sitt beteende, även om hon naturligtvis har ett minne som gör att hon kan dra vissa slutsatser av det som händer. En gammal uggla är säkert betydligt klokare än en ung. För det behöver den inte kunna tänka.

Jag undrar om ugglan, i sin tanklösa tillvaro, alltid befinner sig i ett meditativt tillstånd. Meditation innebär ju, i de flesta tekniker, att stanna upp tankeflödet och låta huvudet bli tomt på reflektioner och kognitiva sinnesupplevelser. I så fall uttrycker inte ugglans ögon sorgsenhet, som jag först trodde, utan den visar mig snarare en icke-värderande blick, en öppenhet för allt som finns, en stillhet som varken talar om glädje, ledsenhet eller någon annan mänsklig känsla. En kontakt mellan djur och människa ”på språkets tröskel” som Martin Buber beskriver det. Möjligheten för en människa att få kontakt med naturen, djuren eller det andliga, med samma typ av jag-du relation som mellan två människor som betraktar varandra som subjekt. En relation som är språklös men ändå ger en möjlighet till kommunikation, låt vara en översinnlig sådan.

Ugglan satt kvar där hela dagen, i skuggan och i väntan på kvällens skymning. Den visade ingen stress, satt stilla och tittade sig lugnt omkring. Strax innan mörkret började sänka sig och jag besökte den för sista gången, kom rädslan smygande över mig igen. Jag kom återigen att tänka på ugglan som ett rovdjur och att den kunde gå till anfall och slå mig i huvudet. Blotta tanken på det fick mig att rysa.
Jag har alltid varit rädd för fåglar som flyger runt mitt huvud. Rädslan har varit så stark att man kan kalla det för en fobi och jag har burit med mig den sedan jag var barn, då en speciell händelse fick en traumatisk betydelse för mig.

I närheten av det hus jag växte upp fanns en liten skog. Bortanför skogen fanns en liten havsvik där vi förvarade vår lilla båt, en träbåt som vi kallade jollen. För att ta sig till bryggan där båten låg var man tvungen att gå en stig genom denna skog. Skogen var en slyskog, tät och igenvuxen av al, sälg och vide, med bara några få inslag av större träd. Den var naturligtvis mycket större och omfångsrik då jag var barn än hur jag skulle uppleva den nu i vuxen ålder.

I skogen häckade björktrastar, denna skrikiga och osköna fågel som få människor uppskattar. Likt andra fåglar är trastar aggressiva när de häckar eller när ungarna är nykläckta och de drar sig inte för att anfalla alla mänskliga intrång i deras revir.
Vi detta tillfälle var jag på väg till bryggan och jag kanske var 7 eller 8 år. Kanske var det en av de första gångerna som jag skulle gå till bryggan helt ensam, utanför mitt vanliga revir, som låg nära hemmet. Kanske var det därför som händelsen blev så betydelsefull för mig. Promenaden var en mina första steg från tryggheten ut i det spännande men också farliga.

När jag kommit en bit in i skogen, där avståndet var lika stort om jag vände tillbaka eller fortsatte framåt, hörde jag plötsligt trastarnas kraxande. De överraskade mig och kom flygande från alla håll och som små bombplan dök de ner mot mitt oskyddade huvud och släppte sin dödliga vitaktiga avföring. Jag fick panik och börjar springa efter stigen medan trastarna fortsatte allt intensivare med sina precisionsbombningar, och de blev efterhand allt pricksäkrare. Till slut, när en trast gjorde ett anfall och dök rakt emot mig och kom flygande så nära att jag trodde att den ska landa på mitt huvud, träffades jag av en vit äcklig skitbomb som prickade mitt högra öga och skvittrade över hela ansiktet ända fram till örat. Jag minns att jag fylldes av skräck och äckel i sådan stor omfattning att hjärtats bultande i kroppen tills slut nästan överröstade trastarnas tjatter. Så här i efterhand förstår jag att min upplevelse av skräck var mycket stark, att jag kände mig fullständigt förlorad, skyddslös men också kränkt över att bli nedsmutsad och skändad. Jag blev utsatt för ett övergrepp och jag har aldrig förlåtit trastarna sedan dess.

Mitt i skogen insåg jag att jag måste vända och jag sprang allt vad jag kunde tillbaka hem igen (till en tröstande mor). Men rädslan för flygande fåglar i närheten av mitt huvud har jag haft kvar sedan dess. Jag har undvikit att gå iland på skärgårdsöar med häckande fisktärnor och alltid haft ett öga upp mot himlen när måsar cirklat runt mig.

Ugglan aktiverade en rädsla som funnits hos mig i drygt 40 år. Men samtidigt fick ugglans lugna uppenbarelse en stark positiv påverkan på mig. Jag insåg att ugglor inte behöver vara rädda för trastar och att sitta nära denna stora fågel gav mig kraft, kanske fick jag äntligen det stöd jag behövde för att bearbeta min fobi.

Ugglan satt helt lugnt på grenen, den tittade bort och vände ryggen mot mig.
Jag uppfattade det som en gest av tillit.

Läs mer »

Svarte Petter?

Kvällsljuset och min inomhusliga vistelse.
Jag måste vara en fast punkt.
Meningen före och meningen efteråt.
En fast punkt innebär också väntan och återkomst.

En annan iakttagelse är själva provokationen inom mig
huruvida den dövstumme polacken, som ringde på och
ville sälja intetsägande blyertsteckningar för hundra kronor
och i brist på gensvar ville tigga en tjuga och när också
den responsen uteblev muttrade ohyfsat för att sedan gå
upp i rök, verkligen är dövstum eller en osympatisk
landstrykare? Det kanske visar sig att det är jag som är
Svarte Petter!

Bevara mig väl
det jag borde vara.

Vårvatten

Vårvatten i det stadsnära landskapet
Snö och is i annan skepnad
Lika förgängligt som livet självt
För en kort tid förändras landskapsbilden
Diken vattenfylls liksom myren
Vårvattnet, en del av förlossningen
Speglingar från gren och stam
Ännu kala som yrvaket bara finns
Finns för betraktarens öga

Slutet på början

Jag kommer till en lada i kraftigt förfall. Taket saknar både plåt och spån och genom stora hål går det att se himlen. En lämnad och övergiven lada. Utlämnad till naturens krafter som inom några år kommer att ha besegrat all kvarvarande stabilitet i trästomme och plank. Förgängligheten är ofrånkomlig.

Lukten av murket trä ligger som en ridå runt ladan. En doft som nu på våren blandas med doften av den blöta jorden, fylld av mögelsporer efter en vinter under snön. Odörerna är depressiva och tunga.

Bredvid ladan - som typiskt nog står i en skogsdunge mitt på ett stort fält- står aspar och björkar. Vårsolen färgar stammarna ömsom ljust och ömsom mörkt samtidigt som en tillfällig aprilvind ruskar om grenverket. Jag uppfylls av starka förhoppningar och en framtidstro. Träden är levande och kommer inom snar framtid att frambringa de första gröna löven, små löften om en kommande sommar.

Det slår mig att också ladan – trots sitt erbarmliga tillstånd – är levande. I den finns också framtidstro och förutsättningar för nya generationer. Hur många larver, insekter och smådjur håller på att kläckas i det murkna träet? Och hur många växter, lavar och mikroorganismer, söker sig till ladans område för att leva på den energi som nedbrytningen frigör? Jag gissar att det är en betydande mängd.

Ingen kan med säkerhet säga var det ena börjar och var det andra slutar. Ingen kan med säkerhet säga var gränsen går mellan en förfallen lada och livet.

Sverige 27/4 2007 13.45

Klimatförändringar till trots….


...Sverige är fortfarande ett avlångt land


...Stormyrarna i norr talar sitt eget språk

Olika samtal

Jag har lite svårt med JagsaHonsa-människor, de irriterar mig.
Dessa personer berättar gärna långa historier i dialogform. En händelse som i verkligheten tog 20 minuter tar 20 minuter att återberätta. Varenda ord i ett meningsutbyte måste återges i detalj och inget kan sammanfattas eller göras kortare. ”Och då sa jag att…….Och då säger hon……Men då sa jag lite syrligt att…. Och kan du förstå, då påstår hon att… ”
Så där håller det på tills historien är klar.

När jag möter dessa JagsaHonsa-människor har jag svårt att veta vilken roll jag ska inta. Ska jag bara stå tyst och lyssna på en dialog mellan två människor som spelas upp framför mig av en person, men där jag själv inte ingår? Eller ska jag med små inskjutande ord visa att jag följer med i händelseutvecklingen typ…”Jaså det sa hon.”….” Men så hemskt”…..”Verkligen?
En sak har jag dock lärt mig, det går inte att avbryta berättelsen. Har den en gång börjat, då är man fast. Man tvingas bli en ofrivillig och passiv lyssnare till en tvåmansteater utförd av en person.

Men det finns också människor som till skillnad från JagsaHonsa-människornas detaljerade berättelser, istället använder förkortningar och förenklingar. De berättar som om man redan visste vad det handlar om. De använder lösryckta meningar som tagits ur sitt sammanhang, och de tittar på en med ögon som säger att du vet väl vad jag menar. Ofta nämns personer bara med förnamn, som vi fortfarande bodde i en liten by där alla känner alla.
Jag brukar känna mig dum när jag tvingas fråga om och om igen för att få nån slags bild om vad samtalet handlar om.

En variant av denna grupp är humorister. De säger saker och påståenden som man först absolut inte förstår, och som gör att man blir konfunderad. Det kan vara anspelningar på saker som man pratat om tidigare eller händelser som kopplats ihop med mig som person utan att jag förstår vad som avses. Syftet är att få mig att känna mig dum och sedan förlöses det med att den skämtsamma kopplingen avslöjas. Jaså, var det så du menade, haha!

Egentligen gillar jag bäst att möta personer som bara finns just i det möte som pågår just nu. Som undviker att berätta alltför långa eller alltför korta historier och istället fokuserar på att vi tillsammans, just i detta möte, skapar en gemensam berättelse. En berättelse som aldrig tidigare funnits och där vi som två fristående personer sakta söker sig fram för att hitta gemensamma utgångspunkter eller beröringspunkter.

Ett sådant samtal inleds med tystnad och en avvaktande hållning. Och det känns i luften både möjligheterna till kontakt och risken att inte nå fram. Denna underbara skörhet är förutsättningen för det goda samtalet.

Örnarna vid Björkvik

Söndagmorgon. Jag anländer hos vännen Björn längst ute på Hertsön där skogen tar vid. Björn, sedvanligt sen, kokar sitt kaffe när jag kommer. Det brukar oftast vara så. Jag brukar anlända någon minut innan utsatt tid. Björn däremot, får jag ofta vänta på. Sällan gör det något, då vi båda vet att det är så.

Morgonen är stilla, solig, men lite kylig. Vi ska ta oss ner till Björns favoritplats, Björkvik. Platsen i gränslandet, mellan det urbana och orörd natur. Den korta vandringen går genom skog och gammal odlingsmark. Nyanländ rödhake och rödvingetrast muntrar upp oss längs vägen.



Björkvik är en vacker plats i gränslandet. Området är för länge sedan uppköpt av kommunen på den tiden det skulle byggas ett nytt stålverk. Något som sedan länge är historia och glömt. Spår av en gammal huskropp vittnar också om en annan tid på platsen, även den glömd.

På andra sidan fjärden ståtar SSAB:s siluett nedan solen. Naturen är nära, men industrilandskapet påtagligt. Just denna närhet gör det till en tummelplats för nyanlända fåglar. De bryr sig inte om industrin, utan gynnas av allt varmt spillvatten som släpps ut. Här blir det tidigt isfritt.

Björn vädrar sitt missnöje när vi anländer. På hans plats är kommunen i full färd att anlägga bänkar och ett vindskydd. Nya möjligheter, men kanske ett hot för oss som tycker om att dra oss undan människorna och vill vara ensamma.



Tubkikaren riggas upp. Matsäck och kaffe plockas fram. Vi pendlar mellan skådandet, samtalen och att bara lyssna på vågorna, vinden och alla fåglars röster.

Vi är inga fågelskådare, men lite fåfängt räknar jag in 24 arter. En riktig skådare skulle nog ha räknat en det dubbla. Vi jagar inte, vi bara är och väntar…så helt plötsligt…jag ropar till….där kommer den! En kungsörn smeker över trädtopparna bakom oss. Det verkar vara örnarnas dag. Efter ytterligare en stund visar sig en äldre havsörn, innan den första kungsörnen åter majestätiskt håller hov över himlavalvet.



Min vän är lyrisk, så lyrisk att han sänder sin tacksamhet till bygget vid Björkvik. ”Vi får tacka bänken” Bänken som gör vår position lätt upphöjd och som bidrar till att örnspaningen blir angenäm.

Vi har fyllt våra sinnen med möten av skilda slag. Föreställningen och vårt gästspel i naturen är över för denna gång. På hemväg genom skogen. Vi möts av skogens typiska vårdoft när tjälen börjar släppa sitt grepp. Ännu en förlossning är förestående och vi känner oss nyförlösta av alla intryck….

Ett ögonblick

Bergnäsbron 24/4 12.37.
Vattnet, brovalvet och betraktaren.
Det blir tidigare varje år….

Tiden och konsten att köra motorcykel

Vi betraktar gärna döden som något som någon gång kommer att inträffa men bara inte just nu. Frågan är om inte hela vår tidsupplevelse, som gör det möjligt att tankemässigt förflytta oss framåt och bakåt i tiden, är ett sätt att undvika nuet, som är det enda tillfället då döden plötsligt kan inträffa. Vi lever som om framtiden alltid kommer att finnas och gör noggranna planeringar både på kort och på lång sikt. Samtidigt, genom dagböcker, foton och andra minnesmärken har vi en tendens att nostalgiskt stanna kvar i det förflutna, som om vi ville bevisa att vi en gång funnits till.

Men det finns situationer...

då man korta stunder kan uppleva nuet och vara direkt uppkopplad till sinnenas signaler, utan att tanken befinner sig på annan plats, i det förflutna eller i framtiden. Det sker t ex i samband med aktiviteter som kräver absolut koncentration kombinerad med någon form av fysisk aktivitet. Vanligaste sättet är att göra något väldigt farligt och svårt t ex klättra i berg, där varje steg kan bli ens död. Starkare nu-upplevelse är väl svår att uppnå men det passar ju inte alla av oss (som gärna vill leva så länge som möjligt).
När jag skaffade motorcykel för några år sedan hade jag ingen aning om att det för mig skulle bli ett sätt att förhöja livskänslan, och bli min bästa metod att komma i kontakt med ett svåruppnåbart här och nu.

Att köra motorcykel är farligt. På två gummihjul och med en vanlig kedja, utan andra skydd än en hjälm, sitter jag i farter upp emot 120 km i timmen. Att något kan hända med cykeln är en realitet, motorn har fyra cylindrar och nästan lika mycket kraft som i en mindre bil och påkänningarna är stora. På en trafikerad landsväg är andra trafikanter alltid ett hot. De kan missbedöma en motorcykels hastighet och en bil kan plötsligt köra ut från en sidoväg, med risk för en allvarlig olycka. Likaså, att åka på inlandsvägarna genom djupa och okända skogar där det saknas viltstängsel, innebär en uppenbar risk att en ren, en hare eller älg plötsligt kan springa upp på vägen.
Det gäller att vara absolut koncentrerad på själva körningen. Det går inte att som när man kör bil, sitta i andra tankar och kanske vakna till efter flera mil och upptäcka att man inte riktigt vet vilken väg man tagit. Ett sådant tillstånd av tankeflykt kan också vara behagligt men handlar inte om den nu-känsla som vi är ute efter. Att köra motorcykel handlar istället om att vara mycket uppmärksam för att färden ska bli så säker som möjligt.

För det första krävs det att mina ögon ständigt scannar av vägen, dikena och skogskanten. Jag ser koncentrerat efter föremål på den svarta asfalten, en sten eller grop som kan vara ödesstiger och innebära att jag tappar balansen på cykeln. Djur av alla de slag; renar, harar, älgar eller varför inte en liten ekorre som plötsligt kan springa upp på vägbanan. När som helst kan något hända som kräver en reaktion, i form av inbromsning eller en undanmanöver. Synintrycken på näthinnan bör därför inte, som i vanliga fall, gå hela vägen upp till hjärnan för analys och sammanfattande bedömning. En sådan tidsfördröjning skulle vara alltför riskfylld. Istället, och här är jag inte säker om alla motorcykelförare har den öppenheten, måste synintrycken kopplas till det sjätte sinnet d v s den intuitiva upplevelsen av att vara i närheten av djur eller annan fara. Jag är övertygad om att vi människor har kvar vår förmåga som var nödvändig när vi levde som jägare och nomader, att i förväg känna vittringen av andra djur. När jag sitter på dynan och motorcykeln spinner, kan plötsligt en obehagskänsla komma över mig som indikerar på något oroande och då kommer ofta en diffus tanke upp - tänk om något djur är i närheten. Då saktar jag in, håller handen på bromsen och är beredd att på kort varsel stanna cykeln. Förra sommaren på väg mellan två byar i Norrbotten hände precis detta; obehagskänslan, tanken på djur, inbromsning och beredskap, och plötsligt, kanske en kilometer efter att känslan infunnit sig så springer en ren rakt ut på vägen. Utan det sjätte sinnet kunde det ha gått illa.

Men luktsinnets har naturligtvis också en stor betydelse när man åker motorcykel. Dofter kan göra resan till en underbar och njutningsfylld sinnlig upplevelse och många har redan prisat denna del av att köra motorcykel. Jag glider genom landskapet och insuper alla dofter som kommer i min väg och det är ett obeskrivligt myller av olika luktsensationer. Jag ser en skylt - bageri - och strax så känner jag doften av nybakade limpor, eller kan det vara vetebullar? En slåttermaskin på en åker och plötsligt överfylls jag av gräsets doft, och snabba minnen från barndomens lekar på åkrar och i diken, dyker upp i mitt huvud. Det finns miljontals dofter i det svenska landskapet; fuktiga möbler vid en loppmarknad, asbetsdoft vid en järnvägsövergång, bränd olja efter en gammal Opel eller varför inte den fantastiska doften av ett nyligen fallet sommarregn. Det är nog sant när psykologerna hävdar att doftminnet är det ursprungligaste av alla minnen och som aldrig kan utplånas.

Slutligen, det kroppsliga, d v s den rent vestibulära upplevelsen av att sitta på en motorcykel mil efter mil innebär också rent fysiska konsekvenser som stelhet i ryggen, vibrationer i händer och fötter, utsatthet för värme och kyla. Efter några mil gör sig en molande smärta från olika kroppsdelar sig allt mer påminda, och tvingar mig att höja min inre kroppsliga medvetenhet. Det gäller att med små korrigeringar i benen, ryggen eller armarna förhindra kramp i muskler och senfästen. Jag sitter mitt i vinddraget, påverkbar för väder och vind och naturligtvis ger alltsammans en stark förhöjd kroppslig upplevelse.
Hjälmens tättslutande fodral ger en märklig känsla av att jag lever ensam, instängd i mitt huvud tillsammans med en tillhörande kropp. Och det är denna känsla - den starka medvetenheten om yttre stimuli som påverkar alla mina sinnesorgan samtidigt som uppmärksamheten på inre processer är förhöjd - som sammantaget leder till att min upplevelse av tiden som ett kontinuum upplöses och Nuet blir allt som finns. Det finns bara den närmsta metern som framdäcket rullar på asfalten och mitt sinne orkar bara stundvis hålla ihop illusionen av att det finns en framtid och ett förflutet.

Under resans första dag väcker detta tillstånd tidvis starka ensamhets- och övergivenhetskänslor, som om jag lämnat allt bakom mig. Allt jag har försvinner plötsligt; min familj, mina vänner och alla materiella tillgångar är inte längre till. Tidsaxeln bakåt suddas ut och lämnar ett stort tomrum bakom den blanka skärmen på motorcykeln.
Men redan andra dagen har dessa rop från mina inre ödemarker alltmer tystnat och den starka upplevelsen av att befinna mig mitt i ett euforiskt tillstånd tagit överhanden. Den fullständiga Närvaron; i livet, i mig själv, i denna värld.

Läs mer »

Vårruset

Så inträder den tiden på året då mitt mentala jag lätt tappar fotfästet. Våren ska ju vara hoppets och förväntningarnas tid. Här i norr går plötsligt allt med en ofantlig fart. Ljuset rusar in och natt sömnen blir inte som den var. På inte så många veckor går vi från vinter till sommar. Tillvaron med ett stillsamt vegeterande får ett abrupt slut.

Jag vill ut naturen. Ta del av förlossningen från vinterns bojor, känna lukterna, se det spirande livet, få del av fågel- och djurliv. Samtidigt finns alla kraven. Måsten och självpåtagna måsten.

Två bilar ska vårfejas och bytas däck på. Fönster ska putsas. Tjuriga snödrivor motas bort för att hjälpa våren på traven. Tomten ska krattas, buskar tuktas och beskäras. Resorna till återvinningen med trädgårdsavfall blir flera. Sedan upptäcks alltid några skavanker kring huset. Om inte annat är det alltid någon vägg som ska målas medan det är torrt i luften.

Jag önskar att jag vore bättre att blunda, men under våren är nyfikenheten och oron för stor för slutna ögon.

Varje år har jag goda intentioner att handla annorlunda. Tagga ner, lätta på gasen och låta stillheten förbli vägvisaren. Varje år åker jag lik förbannat dit. På vissa områden tar det tid att bli vis…

Dagens ljud

Talgoxen väntar till dess mopeden startat och åkt iväg innan den börjar sjunga.Det är hård konkurrens om ljudutrymmet i radhusområdet.

Den havande kvinnan

Den jag liknar
är den havande kvinnan,
som går och går vaggande
rytmiskt, som den väntande
vita vaggan i det ljusa rummet,
som går och går och går
bokstavligt går dagen över tiden,
som om du
inte ville släppa ifrån dig
allt det liv som havande är.

Bloggare nära döden

I måndags morse vaknade en känd bloggare i Luleå med 38 graders feber. Hans ena öra var svullet och ömmade betydligt. Orsaken ansågs vara drag och saken nonchalerades fram till tisdag kväll, då svullnaden hade tilltagit med betydande mått.

Bloggaren uppsökte akut en jourläkare, något som vanligtvis, på manligt manér, brukar undvikas. Den polska läkaren förkastade teorin om att drag orsakat det onda. Istället konstaterades en bakterieinfektion, som pga av läget och omfattning bedömdes som livsfarlig, med risk för spridning till hjärnan. Bloggaren tog emot detta besked med skenbart lugn, men kände inombords ett timglas vändas där sanden började ta slut.

En kraftig penicillinkur har dock under veckan tagit kommandot över infektionen och bloggaren har just idag goda förhoppningar om att få uppleva Valborgsmässoaftonen.

På direkt fråga gav läkaren besked om den troliga orsaken till detta otrevliga intermezzo. Man kan, sa han på sin brutna svenska, få ett litet sår när man rakar sig med rakhyveln. Där kan en bakterie smita in och sätta igång en kedjereaktion som kallas infektion. Förr i tiden, innan antibiotikans tid, dog folk av dessa otrevliga yttre angrepp.

Läkarens svar har skapat en viss oro hos bloggaren, när han fullgör sina morgonrutiner. Tanken på döden har blivit en följeslagare till den dagliga rakningsproceduren.

Kvalité

Kvällen famnar mig
Låter musiken fylla rummet
Välbehaget växer och jag hittar tillbaka.
Dagens trumvirvel ebbar ut och rösterna tappar fästet.
Jag helar mig själv.
Dagen som var…arbetsgruppens reduktion av sig själv.
Kvalitetsarbetets rutmönster får det löjes skimmer det förtjänar.
Jag kan nu åter ta på mig min rutiga skjorta med välbehag.
Jag är mer än den, liksom att livet är mer än ett reduktionistiskt kvalitetssystem.
Tack att livet inte låter sig reduceras. Reduktionen leder bort. Närvaron leder in.
Bara där får ordet kvalité sin sanna innebörd..

Vad händer med dina händer?

I bondesamhället och sedermera även i industrisamhället fanns den protestantiska arbetsmoralen formulerad; arbeta i ditt anletes svett, förträng dina känslor, försaka njutning och vänta på belöning i nästa liv. Ett perfekt budskap för att få alla att arbeta mer än vad som är nödvändigt. Och det fanns också starka krafter att dämpa sexualiteten, passion och starka känslor var naturligtvis ett hot mot den sociala arbetsordningen.

Att ”inte rulla tummarna” hade därför en symbolisk betydelse. Man skulle inte sitta med armarna i kors och inte göra någonting, men två tummar som rullar mot varandra gav också associationer till både onani och homosexualitet. Händerna skulle alltid vara sysselsatta och när man gick och la sig skulle dom ligga på täcket.

För kvinnorna - som det naturligtvis var särskilt viktigt att hålla sysselsatta - blev det så att de nästan aldrig satt med händerna stilla. Alla ledig tid, under samtal eller i vila, så fanns stickningen eller virkningen i händerna för ett långt och mekaniskt upprepande. Den erotiska otillfredsställelsen vävdes in i speciella och komplicerade mönster.

Att sitta overksam med händerna var en synd i många kretsar (EFS, pingströrelsen). Det var helt enkelt skamligt! Vad kunde inte händer hitta på om de fick fullt utrymme!

På så sätt har arbetsmoralen i Sverige (och Tyskland) alltid haft en stark religiös prägel. Att arbeta och leva ett strävsamt liv var nödvändigt för att inte man skulle lockas att synda. Medelhavsländernas katoliker har aldrig omfattas av denna arbetsmoral, eftersom de då och då kunde göra sig syndfria genom bikten. När man åker till Grekland så kan man se många gamla tanter sitta på stolar och bara titta, utan att göra något speciellt med sina händer.

I och med sekulariseringen håller nu arbetsmoralen på att luckras upp. Ungdomarna ställer helt andra krav och de omfattas inte av rädslan för att rulla tummarna. Jag ser det som ett stort framsteg i samhället, denna underbara, passionerade, utagerande och egoistiska lathet som många ungdomar idag uppvisar.

För dom är bara lata om de är ointresserade.
Om de är intresserade kan de försätta berg.

Läs mer »

Ornitologer och autologer

Att ”titta på fåglar” blir för ornitologen ”observationer av arter”. Hur många arter som kan bestämmas vid en fågelexkursion blir viktigare än själva upplevelsen av fågellivet. Och att observera särskilt sällsynta fåglar - kanske nån fink som bara finns i Sibirien och sedan förirrat sig hit - blir höjdpunkterna i skådandet.

Själv har jag alltid haft svårt att särskilja olika fåglars sång och har ofta känt avundsjuka mot självsäkra artbestämmare. Som självförsvar har jag surt konstaterat att jag hellre ”upplever” sången än håller på att samla observationer. Men jag vet att det är löjligt av mig.

När jag så kom i kontakt med den moderna formen av fågelskådning, autologi, blev jag förtjust. Äntligen något som kunde passa mig, tänkte jag och satte igång med stor entusiasm.

För oinvigda läsare kan jag förklara att en autolog gör observationer av bilars registreringsnummer och samlar på dessa. Registreringsplåten har tre bokstäver och tre siffror. Som autolog kan man både vara intresserad av bokstäverna och/eller siffrorna. Själv har jag valt att koncentrera mig på siffrorna enbart.

Så här går man tillväga; Sök en bil med siffrorna 001. Notera bilmärke, tidpunkt och plats för observationen. Sök därefter en bil med siffrorna 002 och gör samma noggranna dokumentation som tidigare. När du hittat tvåan så går du vidare; 003, 004 osv upp till 999. Då du gör observationen av 999 har du gått i mål.
Jag är inte säker på om man kan klara det under en livstid.

Det finns vissa regler. Man måste se varje nummer i turordning. Om du bara sett 001 måste du se 002 innan du får räkna in en 003:a. Man får inte heller fuska genom att vända sig till bilregistret. Alla observationer ska ske ute i fält, på vägar, gator och parkeringar.

När man under lång tid sökt en siffra och nästan börjat misströsta, och plötsligt utan förvarning, ser bilen med det den eftersökta sifferkombinationen, ja då känns det härligt. Upplevelsen kan mycket väl stå i paritet med ornitologens upphetsning över observationen av en liten oansenlig men sällsynt fågel.

Ugglor vid Kvavaträskberget

En årlig god upprepning är ugglelyssningen invid Kvavaträskberget och vandringen till skogskojan Stallet. Två av oss från The Ryssbält tapes brukar slå följe med Dan. Dan är den mest trogne uppreparen av oss tre. Han besöker platsen ofta vid sina återkommande mopedutflykter.

Vi träffas alltid invid vägbommen där skogsbilvägen tar vid. Ibland är bommen öppen. Det bryr vi oss inte om, då vandringen till kojan är en viktig del av vår inre och yttre resa denna afton.

Torsdagskvällen är lugn och stilla. Himlen är halvmulen och molnen belyses av ett allt rödare sken från den nedåtgående solen.



Vi vandrar långsamt längs vägen. Då och då stannar vi till för att höra om någon uggla är spelsugen. Ofast blir det ett lyssnande till tystnaden, bruset av vårt blodomlopp och knorrande magar. Lyssnandet kräver särskild koncentration och stillhet för att möjligt uppfatta något svagt närvarande. Någon av oss tycker att det påminner om det starka fokus som krävs vid motorcykelkörning. Skrivaren kan jämföra koncentrationen med passagen av en brusande jokk som kräver 100% närvaro för att undvika ofrivilliga dopp.

Samtalet flyter lågmält längs under vandringen. Ett nyuppfört älgtorn väcker särskilt vår uppmärksamhet, som för oss ickejägare synes vara helt felplacerat. Vilka laddningar kan bara ett älgtorn väcka? Vi uppfattar platsernas och tingens ordning så lika och så olika.



Invid kojan finns ett årsgammalt hygge. Dan har lite svårt för förändringen och sörjer de gamla granarna. Vi övriga försöker se möjligheterna i den förändrade landskapsbilden.

På andra sidan hygget, intill Snårkölen hörs plötsligt ett hjärtkärrande skrik. Vad är det vi hör? Kvällen äger nog av sin magi och mystik, så skrivaren bestämmer att det är en rödräv i brunst.. Vi låter det vara så. Hur som helst blir ljudet mäktigt i allt det tysta.

Vår medresenär Dan upprörs ännu en gång. Låset med tillhörande nyckel i kojdörren är borta. Stöld eller reparation? Spekulationerna är många. Dan konstaterar betryckt att ”hålet gapar”.



Kojan, även kallad ”Stallet” är en skapad välgärning av godheten. Stallet uppfördes för ca 15 år sedan. Denna lilla timring har just varit ett stall, därav namnet. Godheten erbjuder ugglelyssnare och andra en fin plats för allahanda utflykter. Enkelt möblerad med sovbritsar och en liten kamin.



Dan tänder elden och matsäckarna plockas fram. Kvällen tätnar i takt med det fallande mörkret, tystnaden och lågmälda samtal. Samtal som prövar sig fram allt mellan Irakkriget, medias bruk och missbruk av sin makt och våra egna rädslor. Tre män kommer varandra nära i kojan. Det blir prestigelöst och vilsamt.

Plötsligt är det natt, uppbrott och återtåg. Natten är tyst. Vi räknar in stjärnbilder och satelliter medan vi mäter våra steg efter den lätt frusna vägen.

Ugglorna då? En stor misstänkt uggla skräms upp från en tall, innan vi hinner uppfatta desto mer. En pärluggla spelar på stort avstånd nästan ohörbart för våra öron. Ytterligare en mindre uggla flyger framför bilen på hemvägen.

Vi åkte ut för att lyssna på ugglor, men kanske var det mest för att lyssna till oss själva och till varandra. Detta gör varje ugglelyssning resan värd.

Om att misslyckas

Akvarell. Först ett vitt papper, och en önskan att förmedla något. Sedan vatten som blöter det vita papperet och fyller det till brädden med väta. Sedan ska det svälla, tejpas fast och ytan ska torka.

Efter en timme är papperet färdigt för att ta emot färgen upplöst i mycket vatten. Det finns ingen möjlighet att göra om eller korrigera, varje penseldrag blir kvar så fort det är lagt. Tiden är knapp, det går bara att måla när papperet har den rätta inre fuktigheten. Annars sugs färgen in i papperet och blir matt.

Det finns aldrig någon garanti. När målningen är klar kan färgen ha en stark lyster men under torkningen sugs färgen alltför långt in och bilden blir förstörd. De mesta som jag gör blir förstört och måste slängas i papperskorgen.

Akvarellen gör att jag förstår betydelsen av att misslyckas. Det är först när man trots återkommande misslyckanden fortsätter och prövar igen och igen, som något kan uppstå.

Så är det nog med det mesta i livet. Rädslan för att misslyckas gör ofta att vi inte vågar pröva nya saker och därför begränsar vi våra möjligheter.
Vi har en tendens att undvika dåliga känslor. Vi tycker inte om att känna skam, vara ledsna, bli besvikna och vi gör allt för att vi ska må bra. Men det är just det som är det stora misstaget!
Det är när vi känner oss misslyckade som vi kan lära oss något om tillvaron.

Tänk dig om barnet som skulle lära sig gå, ramlar vid första försöket och sedan aldrig prövar någon fler gång.

Väntans Norrbottenskust...

….sista utposten mot havet

...stelnad rörelse

...sol, vind och vatten

Resan till Grova

Vi åker bil genom norrbottens inland. Målet är stugan Grova som ligger några mil söder om Arjeplog. En inspelning från P1 med uppläsningar ur Fernando Pessoas skrifter, får de tre resenärerna att inse stundens allvar.

Pass

Måste jag yppa någonting mer än bokstäverna?
Försök trotsa.
Försök leva.
Försök vad du vill.
Nya perronger.
Nya väntetider.
Ovissheten rör sig
i alla fall framåt.

Frågetecken döljer
rätt beslut.

Vintermyren

Den oförklädda platsen
Stillhet och långsamhet
Ett stänk av evigheten i väntan
Mötesplatsen mellan molnens ögonblicklighet och
markens vita omärkbara omvandling till myllrande liv
Nuet i olika våglängd
Jag, en tillfällig gäst i ett skådespel med ett oändligt antal akter

Människan i påsktid vid Norrbottenskusten

.....bilburen


.....skoterburen

.....men hon prövar ännu sina steg

Betraktelse inför påsken

Jag växte upp i en syskonskara på fyra bröder. Eftersom vi var en kristen familj fick vi noga lära oss alla hemska historier i Gamla Testamentet;

”Abram räknas som judendomens, kristendomens och islams stamfader. Gud slöt ett förbund med Abram, hans familj skulle bli extremt fruktsam mot att alla män i klanen skar bort en bit av penis som offer. Abram fick namnet Abraham, som betyder ”Fader till många”.

Trots löftet från Gud förblir Abraham barnlös. Först när han blev 100 år födde Sara äntligen ett barn.

Men Abraham fick två söner, Isak med Sara och Ismael med sin slavkvinna Hagar. Ismael och Hagar fördrevs av Abraham när Isak blivit född.

Isak fick två söner, Esau och Jakob. Esau, den förstfödde, växte upp och föredrogs av sin far medan Jakob älskades av sin mor Rebecka. Jakob lurade till sig välsignelsen från sin far, han var en bedragare.

Esau blev lurad och lämnad utanför. Han gifte sig med en dotter till Ismael. ”Försmådda söker sig till de försmådda”

Jakob flydde från sin bror Esaus vrede, till morbror Laban. Jakob ville gifta sig med Labans yngre dotter Rakel och arbetade i 7 år för att förtjäna henne. Men han blev lurad på bröllopsnatten, då han upptäckte att han legat med Rakels storasyster Lea. Efter ytterligare 7 års arbete fick han dock även Rakel.

Gud uppträder som en demon vid floden Jabbok. Jakob brottas med Gud en hel natt och vinner och blir därigenom välsignad. Gud ger honom namnet Isra-El, ”den som kämpar med Gud”.

Historiskt sägs att Israels tolv stammar (alltså Jakobs söner) uttågar ur Egypten och erövrar Kaanans land. Josef var Jakobs förste son med Rakel, älsklingshustrun. Därför favoriserades han till sina äldre bröders förtret. För att bli av med Josef kastade de honom i en brunn och sa till fadern att Josef dödats av rovdjur. Men Josef blev räddad ur brunnen och såld som slav till Faraos hovman Potifar. ”Herren var med Josef och allting lyckades för honom”.”

Så där fortsätter det. Kampen mellan bröder i släktled efter släktled.

Jag och mina bröder drog därför tidigt slutsatsen, att vara tillsammans med en bror kan vara rent livsfarligt. Vi har därför bosatt oss på långt avstånd ifrån varandra och vi undviker att träffas eller ringa oftare än en gång i halvåret.
Och det har fungerat väldigt bra.

Vi är mycket goda vänner!

Att bada bastu

När några män åker till en stuga, t ex när Ryssbält tapes åker till Grova eller till Ryssbält, så lämnar de sina fruar hemma. Att bada bastu blir därför den ultimata kompensatoriska upplevelsen, som svarar mot de äktenskapliga nöjen som fått ett nödtvunget uppehåll.

Att bada bastu tillsammans är nämligen till formen och upplevelsen sexuell. Det är föreberedelsen i form av förspel, en allt högre form av upphetsning, kulmen och sedan den påföljande avkylningen. Enda skillnaden mellan sexuell samvaro och bastubadande är att det senare är betydligt skönare.

Att göra en brasa i bastukaminen och att elda vattenkokaren, är som ett fint förspel och är mycket spännande. Kommer det att tända till? Finns det tillräckligt med tändmaterial i form av (erotiska)tidningar eller tändvätska med en god alkohol? Det gäller att börja försiktigt med små trevande steg, insinuationer, komplimanger och sensuellt tal. Att inte gå för fort fram är hemligheten och det gäller att få småstickorna att fatta eld innan man gör mera kraftiga inlägg.

När så elden tagit sig och det hela ser ut att kunna fullföljas är det dags att klä av sig. Men det är då fortfarande kallt och det känns nästan pinsamt när man tar av sig strumporna och visar sina nakna fötter.

Väl inne i bastun börjar samtalet att flöda och värmen stiger samtidigt som badandet blir mer intensivt, vatten fräser på det heta känslorna och det ryker och ångar om kropparna. Den kalla ölen hjälper till och berusningen stiger åt huvudet och gränserna upplöses. Men man vill gärna dra ut på det hela och inte bränna av allt med en gång, och ett par gånger går man ut för en kortare nerkylning. Sedan tillbaka igen och mycket vatten börjar kastas och ångan blir hetare och hetare, alla blundar då det bränner i huden över hela kroppen, och bastun fylls av stönanden och allehanda oljud, och till slut närmar sig kulmen då bastun är så het att alla förlorar andan av syrebrist och känner sig helt svimfärdiga.

Då tvingas männen ut i kylan utomhus, för att rulla sig i snön eller kasta sig i det kalla vattnet, och de översköljs av en kroppslig och känslomässig avkylning. All upphetsning blir som bortblåst och en skön känsla av befrielse infinner sig.
En kroppens och själens reningsprocess.

Lågmäld eufori

Tillbaka till Ganjaure
Tillbaka till den andliga skördeplatsen
Tillbaka till tystnaden och vindens spel genom skogen
Dagens vita bär oss
Det förgängliga parkettgolvet
Dagens lavskrika lovsjunger oss, skyddsängeln i stillheten
Solens bleka strålar påminner om skyddslösheten, utsattheten
Tacksam närvaro och andakt

Skidturen

Jag kommer åkande på mina röda och vallningsfria skidor. Det är några grader kallt och en isig skare gör att ljudet från räfflorna under skidorna ibland blir irriterande högt. Ett skogsfrämmande ljud, ett störande inslag för mina naturromantiska föreställningar.
Skaren är inte heller tillräckligt hållbar för att jag ska undvika skoterspåret som ligger där, perfekt draget genom skogslandskapet. Det isiga skoterspåret förvärrar ljudet från skidorna ytterligare. Det mesta som människor skapat för att underlätta tillvaron låter illa, tänker jag smått irriterat.

Solen ligger starkt på från sydväst och snabba tunna moln skuggar den ibland. Strax kommer jag till myren, där enskilda tallar står solokvist och på behörigt avstånd ifrån varandra.

Tallar på myrar är inte särskilt sociala. De behöver mycket space för att överleva i den karga miljön. Varje träd är en egen personlighet.



Jag stannar vid en liten tall och studerar dess blå skugga. Skuggan försvinner och återvänder beroende på molnens uppförande på himlen.



Ett annat träd; dött och torrfura. Den gråa veden kontrasterar mot det svarta skogsskägget.Myren är ett riktigt generationsboende. Individer ur många olika tidsåldrar samsas på samma plats.

Men tiden verkar, ur mitt perspektiv, helt stå still.

Grovanoter

16.05
Tillfälligt ensam i stugan. När den ena vandrar in så vandrar den andra ut. Precis som det brukar vara. Vi skiljs och vi möts. Ser ut över Välmbas hjässa som för stunden är upplyst av solen. Då och då sätter vinden träden i rörelse. Bara för att påminna om närvaron i tystnaden. Kropp och själ börjar att hitta takten. Befriande vila från tankar.




17.50
Middagsförberedelserna närmar sig. Elden för kaminen förbereds. Har jobbat med vattenvärmaren. Is och snö kan ställa till det. Dagen prövar lågmält. Kvällssolslyster över skog och berg. Karrékotletterna ligger förberedda inför grillningen.




14.15
Vilande själar efter skidturen. Lampchops toner följer våra stilla och mättande sinnen.
Färd mot Ganjaureudden på det vita parkettgolvet över skog och myr. Platsen bjuder på sin typiska närvaro. Tystnad. Lätt vind genom skogen. Solgenombrott över orolig himmel. En lavskrika varnar och välkomnar. En korp kraxar till i ödsligheten. Många spår och spillning i skogen varslar om en närvaro bortom vårt synfält.