The Last Waltz

Vi startade The Ryssbält tapes i april 2006 och namnet inspirerades av The Bands album The Basement tapes. Vi ville dela med oss av våra gemensamma upplevelser från natur och kultur; vandringar i Norrbottens kustlandskap, besök i Arjeplogs fjällområden kombinerade med upplevelser utifrån musik, konst och litteratur.

Men även om vi alla tre medlemmar har en förkärlek för rutiner och ritualer, så vet vi att ett koncept alltid måste förändras. Ingenting kan finnas för evigt, allt är förgängligt. Därför är det nu dags för The Last waltz. Samarbetet med The Ryssbält tapes avslutas och vi är tre män som går åt var sitt håll. Ingenting mer kommer att skrivas här.

Vi förstår om många av er blir ledsna. Det är en naturlig reaktion på stora förluster. Men, när ni sörjt färdigt, kan ni också gå vidare. Sven och Johan har nämligen startat egna bloggar som i fortsättningen kommer att glädja er med nya inlägg, men under skilda flagg. Björn, den långsamme, är ännu inte klar men när han är redo kommer han också med en egen sida.

Välkomna till Johans blogg; Nordlig utpost

Välkomna till Svens blogg; Promenader och utflykter

Och som sagt, Björn återkommer.

THE END

Resor i Skåne och Kongo

Jag vaknar vid 7-tiden efter en god natts sömn. Ligger kvar en timme i sängen och lyssnar på Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Med sin gistna ångbåt åker Marlow längre och längre in i Afrikas mörkaste inre, på den breda floden omgiven av den täta regnskogen. Han är på väg till stationen där mr Kurtz finns, en elfenbensjägare som blivit galen och låter sig dyrkas som en gud. Strax innan de kommer fram till stationen delar sig floden i två delar, och han väljer den västra flodfåran. Den blir efter ett tag allt smalare och träden trycker sig olycksbådande mot båten. Plötsligt blir de anfallna av ”infödingar” som skjuter båten full med sina giftiga pilar. Rorsmannen, en svart man ur den 12 man starka besättningen, blir dödad av ett spjut, rakt genom kroppen.

Kapten Marlow blir irriterad eftersom han får fullt med blod i sina skor och måste byta både strumpor och skor. Kroppen efter rorsmannen slängs brutalt nog bara överbord och får följa med flodens ström.

När jag stänger av ljudboken och öppnar ögonen skiner solen in genom fönstret på Österlens gästhärbärge, där vi bor just nu, på denna weekendresa. Vi fick resan av våra söner som julklapp och just idag, när solen skiner in mellan springan mellan gardinerna, sänder jag många tacksamma tankar till dem. Våren visar sig från sin bästa sida och Österlen kanske är en av de bästa platserna att möta den på.

Till skillnad mot Marlow i Mörkrets hjärta, blir vi väl mottagna. Helt främmande människor ur lokalbefolkningen, ”infödingarna”, hälsar och vinkar till oss när vi går förbi. De har inte ens det normala turistiska avståndstagandet som är så typiskt hos folk som bor på små, mycket välbesökta och pittoreska ställen.

Och när floden blir trängre och skogen allt tätare i mörkaste Afrika, så öppnar sig det skånska landskapet och lägger sig blottat framför våra ögon. Helt i öppen dager.

Genom en taktisk manöver åker vi en timme tidigare till alla ställen, än de andra turisterna. Vi får därför en känsla av att vara på rätt folktomma ställen ända tills vi är på väg därifrån, då de kommer i långa rader. Allt ordnar sig av sig själv bara man kliver upp tidigt på morgonen.



Före alla andra ser vi de fantastiska sträcken av vitkindade gäss över Ale stenar. Var 5:e minut kommer de i i sina formationer på väg mot Sibirien. Tusentals fåglar flyger över oss och försöker hitta sin optimala V-form. Men stenarna som ligger där sedan flera tusen år, rör sig inte. Trots att de tillsammans bildar samma form som ångbåten på Kongofloden och som är på väg till stationen där mr Kurtz finns.

Det pågår många resor just nu.

Sven

Andra bloggar om: österlen

Grusvägen

Grusvägen.
Idag en sällsynthet.
När våren kom till Nyhemsvägen i början av 60-talet var den inte asfalterad. För oss barn var grusvägen en hel värld, ett nöjesfält.

Vi tog tändstickor och lät dem följa i vattenrännorna som små båtar eller timmerstockar.
Med en pinne ritade vi upp mönster i gruset och hoppade hage.

Jag kan inte längre komma ihåg reglerna men jag minns hur mycket jag älskade att försöka kasta stenen i rätt ruta, och att hoppa på ett ben.

Hur länge sedan är det sen jag hoppade på ett ben? Jag vet inte men det är mycket länge sedan.

Vattenpölar på en grusväg. Numera försöker jag gå runt dem för att inte bli blöt. En gång i tiden var det själva vattenpölen som drog, det var dit jag önskade. För att kanske testa om hur djupt vatten det gick att stå i, innan det rann över kanten in i stöveln.

Hela vuxenblivandet; från blött till torrt, från lek till allvar. Måste det bli så, allt mer ordentligt, välordnat och tillrättalagt?

Jag stod länge i ett dike idag, och tittade på det bruna, porlande smältvattnet. När bilarna körde förbi kändes det lite dumt att stå där. Undrar vad dom tänker, tänkte jag. En vuxen man i ett dike! Märkligt.

Sven

Andra bloggar om: vår

Val i livet

Om ni sett filmen Sliding doors så vet ni vad det handlar om. Att vi ständigt möts av olika valsituationer i livet, och beroende på om vi väljer det ena eller det andra kan våra framtida liv få helt skilda förlopp. Att välja utan att veta vilket resultatet kommer att bli, är därför en av livets stora utmaningar. Oberoende om du bestämmer dig för det ena eller det andra kommer du aldrig att kunna jämföra utfallet mellan de två alternativen. Därför handlar val inte om att göra rätt eller fel.

När det gäller val av partner, yrke,bostadsort, intressen,vänner, investeringar osv är det naturligtvis otroligt betydelsefullt vilka val man gör. Men det handlar faktiskt inte om att försöka söka det rätta valet för den optimala framtiden. Det vore utsiktslöst med tanke på det faktum, att resultatet aldrig kommer att kunna utvärderas mot ett annat alternativ.

Istället måste man koncentrera på sitt eget sätt att göra val, istället för att fokusera på resultatet. Varför jag gör ett visst val kan ha många skäl. Det kan t ex bero på rädsla. Om jag är rädd för något, till exempel att flyga så undviker jag att resa med flygplan. Att inte resa blir då ett negativt val, jag undviker att resa pga av rädsla. Ett sådant val är inte ett bra val, eftersom det styrs av en negativ känsla.

Däremot om jag inte vill resa av andra naturliga skäl, t ex att jag vet att jag trivs bra hemmavid och att resan inte är något som tillför mitt liv större tillfredsställelse , gör jag ett positivt val. Att bestämma sig för att inte resa kan alltså både vara ett bra beslut, genom ett medvetet positivt val, eller vara ett dåligt beslut, byggt på omedvetenhet och rädsla.

Att göra bra val som ger mitt liv innehåll handlar alltså till största delen om att medvetandegöra mig själv om mina bevekelsegrunder. Ju medvetnare jag blir om mitt sätt att välja desto bättre val kommer jag att göra.

Därför bör alla val göras utifrån en analys av nuet och inte utifrån en tänkt framtid. Det är hur jag väljer som är avgörande, inte vad jag väljer.

Sven

Smältvattnet

Sven

Min mobil

De som känner mig tycker att jag har ett föråldrat förhållningssätt till nya tekniska innovationer. De har både rätt och fel. Jag är sen i starten när mänskligheten gör nya landvinningar som vi alla kan ta del av. När jag väl har insett förtjänsten med prylarna brukar jag till slut haka på. Av den anledningen har jag både en bärbar dator och digitalkamera sedan något år tillbaka.

Till mobiltelefonen som sedan länge har varit de allra flestas egendom har jag däremot ett mycket mer komplicerat förhållande. Här ser jag inga uppenbara förtjänster, tvärtom, idén om att vara tillgänglig i alla sammanhang hotar min världsbild om att förbli i min vegeterande ensamhet när jag behöver det.

Jag har sedan ett par år motvilligt tagit över min frus gamla hundtuggade mobil. Den följer bara med när jag är på resande fot, annars ligger den mest och samlar damm. Just att den ser så eländig ut bidrar till att jag kan behålla min distanserade hållning till denna hotfulla pryl.

Sedan i höstas har vi klippt den fasta telefonin till sommarstugan Grova. Batteriet till min gamla mobil har med tiden blivit allt sämre och jag såg till min fasa att jag kanske måste köpa en ny mobil för att vara nåbar i stugan. Räddaren i nöden blev det batteri som slutligen hittades. Inköpet kan läggas på is ett tag. Med min mobils totala brist på yttre skönhet kan jag fortsätta att upprätthålla min distanserade hållning till prylen.

Johan

Vår sorg

Det är en fin dag och solen skiner in genom mitt fönster. Yttre värme är viktigt för den inre tillfredställelsen. Men det är inte någon förutsättning. Vårens ljusa förhoppningar kan också vara krävande och pockande i så hög grad att psyket mörknar och drar ner rullgardinen, för att inte bli allt för bländad. Vårens depressioner är förståeliga.

Men vanligtvis är det inte depression det handlar om, även om vi kallar det så, utan snarare en form av sorgearbete. Att sörja över det vi förlorar - det vi måste lämna - är nödvändigt för att vi ska kunna ställa om mot framtiden.

Visst är det konstigt att vissa av oss sörjer vinterns försvinnande. Under en period blir vi passiva, nedstämda och allt det man ska göra på våren känns som en oöverstiglig börda. Tröttheten skylls ofta på ljuset men jag tror också att det handlar om ett inre bearbetningsarbete som tar all vår energi.

Men om sorgearbetet fungerat – som det oftast gör - kan vi gå vidare som efter en förlust och utvecklas som mogna människor. Vi märker det genom att vi fyller vatten i hinken, tar fram trasorna och börjar med vårstädningen, och slänger ut alla gamla vinterkläder på vädring och sedan undan med dem till garderober och klädkammare.

Just nu befinner jag mig i denna mellanperiod när jag mår dåligt över alla smutsiga fönsterrutor, skidor som står mot garageväggen, vinterskor i hallen, vinterdäck på bilen, osv men jag tar inte tag i någonting alls. Jag går och väntar på den aktivitetslust som jag behöver för att orka sätta igång. Men jag är ännu inte där och skjuter det mesta på framtiden.

Om vi inte klarar av sorgearbetet så fastnar vi lätt i negativt tänkande om oss själva, andra eller om framtiden. Då först kan vi börja tala om en depression. Och även om depressionen sitter i psyket eller i hjärnans kemiska sammansättning uttrycks den i tankar om oss själva och omvärlden. En negativ tanke har ingen form, ingen tyngd eller faktiskt betydelse. Den är egentligen ingenting överhuvudtaget.

Och trots att negativa tankarna saknar substans, är de själva ursprunget till alla förekommande depressioner hos nedstämda människor över hela världen. ”Du duger inte och du är inte värd att älskas ”. Precis samma tankar överallt.

Konstigt nog är det lättare att tvätta och putsa fönster för att ta bort faktisk, verklig smuts, än att ändra sitt eget sätt att tänka och rensa bort gamla negativa föreställningar. Men jag behöver bara inse att själva tanken om mig själv bara är just en tanke, och att denna tanke består av en sådan lätthet att den på ett litet, litet ögonblick kan försvinna ur sinnet. Bara genom att tänka på något annat, som är positivt.

Men målet är alltid att varken tänka på det positiva eller negativa. Utan det är att inte värdera överhuvudtaget. Jag accepterar sorgen tills den går över. Då först är jag mogen för våren.

Sven

Andra bloggar om: vår