The Ryssbält Tapes

The Last Waltz

2008-05-08T19:04:00.009+02:00

Vi startade The Ryssbält tapes i april 2006 och namnet inspirerades av The Bands album The Basement tapes. Vi ville dela med oss av våra gemensamma upplevelser från natur och kultur; vandringar i Norrbottens kustlandskap, besök i Arjeplogs fjällområden kombinerade med upplevelser utifrån musik, konst och litteratur.

Men även om vi alla tre medlemmar har en förkärlek för rutiner och ritualer, så vet vi att ett koncept alltid måste förändras. Ingenting kan finnas för evigt, allt är förgängligt. Därför är det nu dags för The Last waltz. Samarbetet med The Ryssbält tapes avslutas och vi är tre män som går åt var sitt håll. Ingenting mer kommer att skrivas här.

Vi förstår om många av er blir ledsna. Det är en naturlig reaktion på stora förluster. Men, när ni sörjt färdigt, kan ni också gå vidare. Sven och Johan har nämligen startat egna bloggar som i fortsättningen kommer att glädja er med nya inlägg, men under skilda flagg. Björn, den långsamme, är ännu inte klar men när han är redo kommer han också med en egen sida.

Välkomna till Johans blogg; Nordlig utpost

Välkomna till Svens blogg; Promenader och utflykter

Och som sagt, Björn återkommer.

THE END

Resor i Skåne och Kongo

2008-05-03T20:40:00.004+02:00

Jag vaknar vid 7-tiden efter en god natts sömn. Ligger kvar en timme i sängen och lyssnar på Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. Med sin gistna ångbåt åker Marlow längre och längre in i Afrikas mörkaste inre, på den breda floden omgiven av den täta regnskogen. Han är på väg till stationen där mr Kurtz finns, en elfenbensjägare som blivit galen och låter sig dyrkas som en gud. Strax innan de kommer fram till stationen delar sig floden i två delar, och han väljer den västra flodfåran. Den blir efter ett tag allt smalare och träden trycker sig olycksbådande mot båten. Plötsligt blir de anfallna av ”infödingar” som skjuter båten full med sina giftiga pilar. Rorsmannen, en svart man ur den 12 man starka besättningen, blir dödad av ett spjut, rakt genom kroppen.

Kapten Marlow blir irriterad eftersom han får fullt med blod i sina skor och måste byta både strumpor och skor. Kroppen efter rorsmannen slängs brutalt nog bara överbord och får följa med flodens ström.

När jag stänger av ljudboken och öppnar ögonen skiner solen in genom fönstret på Österlens gästhärbärge, där vi bor just nu, på denna weekendresa. Vi fick resan av våra söner som julklapp och just idag, när solen skiner in mellan springan mellan gardinerna, sänder jag många tacksamma tankar till dem. Våren visar sig från sin bästa sida och Österlen kanske är en av de bästa platserna att möta den på.

Till skillnad mot Marlow i Mörkrets hjärta, blir vi väl mottagna. Helt främmande människor ur lokalbefolkningen, ”infödingarna”, hälsar och vinkar till oss när vi går förbi. De har inte ens det normala turistiska avståndstagandet som är så typiskt hos folk som bor på små, mycket välbesökta och pittoreska ställen.

Och när floden blir trängre och skogen allt tätare i mörkaste Afrika, så öppnar sig det skånska landskapet och lägger sig blottat framför våra ögon. Helt i öppen dager.

Genom en taktisk manöver åker vi en timme tidigare till alla ställen, än de andra turisterna. Vi får därför en känsla av att vara på rätt folktomma ställen ända tills vi är på väg därifrån, då de kommer i långa rader. Allt ordnar sig av sig själv bara man kliver upp tidigt på morgonen.

Före alla andra ser vi de fantastiska sträcken av vitkindade gäss över Ale stenar. Var 5:e minut kommer de i i sina formationer på väg mot Sibirien. Tusentals fåglar flyger över oss och försöker hitta sin optimala V-form. Men stenarna som ligger där sedan flera tusen år, rör sig inte. Trots att de tillsammans bildar samma form som ångbåten på Kongofloden och som är på väg till stationen där mr Kurtz finns.

Det pågår många resor just nu.

Sven

Andra bloggar om: österlen

Grusvägen

2008-04-30T11:47:00.005+02:00

Grusvägen.
Idag en sällsynthet.
När våren kom till Nyhemsvägen i början av 60-talet var den inte asfalterad. För oss barn var grusvägen en hel värld, ett nöjesfält.

Vi tog tändstickor och lät dem följa i vattenrännorna som små båtar eller timmerstockar.
Med en pinne ritade vi upp mönster i gruset och hoppade hage.

Jag kan inte längre komma ihåg reglerna men jag minns hur mycket jag älskade att försöka kasta stenen i rätt ruta, och att hoppa på ett ben.

Hur länge sedan är det sen jag hoppade på ett ben? Jag vet inte men det är mycket länge sedan.

Vattenpölar på en grusväg. Numera försöker jag gå runt dem för att inte bli blöt. En gång i tiden var det själva vattenpölen som drog, det var dit jag önskade. För att kanske testa om hur djupt vatten det gick att stå i, innan det rann över kanten in i stöveln.

Hela vuxenblivandet; från blött till torrt, från lek till allvar. Måste det bli så, allt mer ordentligt, välordnat och tillrättalagt?

Jag stod länge i ett dike idag, och tittade på det bruna, porlande smältvattnet. När bilarna körde förbi kändes det lite dumt att stå där. Undrar vad dom tänker, tänkte jag. En vuxen man i ett dike! Märkligt.

Sven

Andra bloggar om: vår

Val i livet

2008-04-28T20:28:00.008+02:00

Om ni sett filmen Sliding doors så vet ni vad det handlar om. Att vi ständigt möts av olika valsituationer i livet, och beroende på om vi väljer det ena eller det andra kan våra framtida liv få helt skilda förlopp. Att välja utan att veta vilket resultatet kommer att bli, är därför en av livets stora utmaningar. Oberoende om du bestämmer dig för det ena eller det andra kommer du aldrig att kunna jämföra utfallet mellan de två alternativen. Därför handlar val inte om att göra rätt eller fel.

När det gäller val av partner, yrke,bostadsort, intressen,vänner, investeringar osv är det naturligtvis otroligt betydelsefullt vilka val man gör. Men det handlar faktiskt inte om att försöka söka det rätta valet för den optimala framtiden. Det vore utsiktslöst med tanke på det faktum, att resultatet aldrig kommer att kunna utvärderas mot ett annat alternativ.

Istället måste man koncentrera på sitt eget sätt att göra val, istället för att fokusera på resultatet. Varför jag gör ett visst val kan ha många skäl. Det kan t ex bero på rädsla. Om jag är rädd för något, till exempel att flyga så undviker jag att resa med flygplan. Att inte resa blir då ett negativt val, jag undviker att resa pga av rädsla. Ett sådant val är inte ett bra val, eftersom det styrs av en negativ känsla.

Däremot om jag inte vill resa av andra naturliga skäl, t ex att jag vet att jag trivs bra hemmavid och att resan inte är något som tillför mitt liv större tillfredsställelse , gör jag ett positivt val. Att bestämma sig för att inte resa kan alltså både vara ett bra beslut, genom ett medvetet positivt val, eller vara ett dåligt beslut, byggt på omedvetenhet och rädsla.

Att göra bra val som ger mitt liv innehåll handlar alltså till största delen om att medvetandegöra mig själv om mina bevekelsegrunder. Ju medvetnare jag blir om mitt sätt att välja desto bättre val kommer jag att göra.

Därför bör alla val göras utifrån en analys av nuet och inte utifrån en tänkt framtid. Det är hur jag väljer som är avgörande, inte vad jag väljer.

Sven

Smältvattnet

2008-04-27T19:53:00.002+02:00

Sven

Min mobil

2008-04-26T22:53:00.002+02:00

De som känner mig tycker att jag har ett föråldrat förhållningssätt till nya tekniska innovationer. De har både rätt och fel. Jag är sen i starten när mänskligheten gör nya landvinningar som vi alla kan ta del av. När jag väl har insett förtjänsten med prylarna brukar jag till slut haka på. Av den anledningen har jag både en bärbar dator och digitalkamera sedan något år tillbaka.

Till mobiltelefonen som sedan länge har varit de allra flestas egendom har jag däremot ett mycket mer komplicerat förhållande. Här ser jag inga uppenbara förtjänster, tvärtom, idén om att vara tillgänglig i alla sammanhang hotar min världsbild om att förbli i min vegeterande ensamhet när jag behöver det.

Jag har sedan ett par år motvilligt tagit över min frus gamla hundtuggade mobil. Den följer bara med när jag är på resande fot, annars ligger den mest och samlar damm. Just att den ser så eländig ut bidrar till att jag kan behålla min distanserade hållning till denna hotfulla pryl.

Sedan i höstas har vi klippt den fasta telefonin till sommarstugan Grova. Batteriet till min gamla mobil har med tiden blivit allt sämre och jag såg till min fasa att jag kanske måste köpa en ny mobil för att vara nåbar i stugan. Räddaren i nöden blev det batteri som slutligen hittades. Inköpet kan läggas på is ett tag. Med min mobils totala brist på yttre skönhet kan jag fortsätta att upprätthålla min distanserade hållning till prylen.

Johan

Vår sorg

2008-04-24T19:33:00.008+02:00

Det är en fin dag och solen skiner in genom mitt fönster. Yttre värme är viktigt för den inre tillfredställelsen. Men det är inte någon förutsättning. Vårens ljusa förhoppningar kan också vara krävande och pockande i så hög grad att psyket mörknar och drar ner rullgardinen, för att inte bli allt för bländad. Vårens depressioner är förståeliga.

Men vanligtvis är det inte depression det handlar om, även om vi kallar det så, utan snarare en form av sorgearbete. Att sörja över det vi förlorar - det vi måste lämna - är nödvändigt för att vi ska kunna ställa om mot framtiden.

Visst är det konstigt att vissa av oss sörjer vinterns försvinnande. Under en period blir vi passiva, nedstämda och allt det man ska göra på våren känns som en oöverstiglig börda. Tröttheten skylls ofta på ljuset men jag tror också att det handlar om ett inre bearbetningsarbete som tar all vår energi.

Men om sorgearbetet fungerat – som det oftast gör - kan vi gå vidare som efter en förlust och utvecklas som mogna människor. Vi märker det genom att vi fyller vatten i hinken, tar fram trasorna och börjar med vårstädningen, och slänger ut alla gamla vinterkläder på vädring och sedan undan med dem till garderober och klädkammare.

Just nu befinner jag mig i denna mellanperiod när jag mår dåligt över alla smutsiga fönsterrutor, skidor som står mot garageväggen, vinterskor i hallen, vinterdäck på bilen, osv men jag tar inte tag i någonting alls. Jag går och väntar på den aktivitetslust som jag behöver för att orka sätta igång. Men jag är ännu inte där och skjuter det mesta på framtiden.

Om vi inte klarar av sorgearbetet så fastnar vi lätt i negativt tänkande om oss själva, andra eller om framtiden. Då först kan vi börja tala om en depression. Och även om depressionen sitter i psyket eller i hjärnans kemiska sammansättning uttrycks den i tankar om oss själva och omvärlden. En negativ tanke har ingen form, ingen tyngd eller faktiskt betydelse. Den är egentligen ingenting överhuvudtaget.

Och trots att negativa tankarna saknar substans, är de själva ursprunget till alla förekommande depressioner hos nedstämda människor över hela världen. ”Du duger inte och du är inte värd att älskas ”. Precis samma tankar överallt.

Konstigt nog är det lättare att tvätta och putsa fönster för att ta bort faktisk, verklig smuts, än att ändra sitt eget sätt att tänka och rensa bort gamla negativa föreställningar. Men jag behöver bara inse att själva tanken om mig själv bara är just en tanke, och att denna tanke består av en sådan lätthet att den på ett litet, litet ögonblick kan försvinna ur sinnet. Bara genom att tänka på något annat, som är positivt.

Men målet är alltid att varken tänka på det positiva eller negativa. Utan det är att inte värdera överhuvudtaget. Jag accepterar sorgen tills den går över. Då först är jag mogen för våren.

Sven

Andra bloggar om: vår

Stallet skriver sin historia

2008-04-20T14:01:00.002+02:00

Bortom allfartsvägen, invid Kvavaträskberget återfinns skogskojan Stallet. Kojan har fått sitt namn just för att det varit ett stall innan det återuppfördes i en ny skepnad för 18 år sedan. Bygget var en lågmäld kulturgärning av två äldre män som på detta sätt sedan dess har glatt dess besökare.

Platsen har varit föremål för många återkommande besök för mig genom åren. Kojan har vid mina besök alltid varit fint iordningställd med uppklyven ved i vedlåren.

En vän till mig fick vid ett tillfälle möjlighet att träffa en av ”byggherrarna”, en mycket lågmäld man som inte ville låta sig fotograferas. Vännen berättade att under den tid han tillbringade med den gamle mannen, så förenades de i långa tystnader mellan några sparsmakade ord.

Detta verkar vara män som inte vill göra för stora åthävor eller avtryck. Deras goda gärning är avtryck nog.

I år finns ingen upphuggen ved i vedlåren. Kanske har dessa lågmälda kulturambassadörer lämnat oss. Det blir vi som har glädje av platsen som får vårda den vidare.

Vilka som är vi framkommer av Stallets gästbok. Av denna bok framskymtar bilden av att Stallet har ett antal trogna gäster som återvänder år efter år. Genom oss vårdar vi platsen och fortsätter att skriva Stallets historia.

Johan

Andra bloggar om: platser

Vårtecken

2008-04-20T13:13:00.006+02:00

Vi åker till Alvik för att se om fåglarna kommit än. Med tanke på att ängarna fortfarande ligger under snö, är vår förhoppning inte särskilt stor.

När vi kommer fram ser vi en grupp kikarförsedda och grönklädda personer stå i en klunga, och vi räknar in dem som det första vårtecknet. Men till vår förvåning är de inte ensamma. Ute på det snötäckta fältet finns fåglar i stor mängd; tranor, svanar och gäss.

Ornitologerna delar med sig av sina kunskaper och iakttagelser. Det är 300 tranor och 100 svanar på fältet, upplyser en av dem, där han står bakom en riktigt grov tubkikare. Sedan räknar han upp sina observationer som han hittills gjort på olika ställen i Luleås omnejd.

Det är mycket som kan lära sig om naturen, om man står nära klungor.

Sven

Andra bloggar om: Våren

Den första cykelturen

2008-04-18T22:59:00.006+02:00

Det finns en mördare som har fångats efter ett fruktansvärt mord på en liten flicka. Han har tidigare dödat en kvinna, våldtagit flera och ingen vet ännu hur många det handlar om. Som allmänhet, vanlig medelsvensson, förstår man ingenting. Hur kan en människa, som utanpå ser helt vanlig ut, som vilken granne som helst, utföra så fruktansvärda dåd.

Om man har barn själv känner man en enorm rädsla och en panik att det skulle kunna hända ens egna kära, och sympatin med flickans föräldrar blir verklig och äkta. Det här mordet är något som berör oss alla, som det inte går att gå förbi.

I svåra händelser är det ofta en liten detalj, som fastnar i minnet och som får bli en symbol för ens känslor och upplevelser. När jag såg kartan över den lilla flickans cykelväg från fotbollsplanen till hemmet - en väg genom ett litet samhälle som finns överallt i Sverige och som tusentals barn cyklat på – och ser att färden slutar bara några hundra meter från föräldrahemmet, med ett kryss för där cykeln hittades, då förstod jag plötsligt att detta berör oss alla. Vi har alla gjort våra första egna cykelturer och det har för oss flesta slutat bra och vi har återvänt till tryggheten efter utflykten i den stora, farliga världen. För att sedan cykla längre och längre bort från vårt hem tills dess vi lever ett eget liv och klarar oss själva. För Engla blev första självständiga utflykten också den sista.

Hur ska man reagera? På vilket sätt kan man hantera någonting så här fruktansvärt? I första skedet är det lätt att bli primitiv och tänka på hämnden, och att mördaren själv ska dödas eller plågas svårt för tid och evighet. Och det är självklart, han skall straffas för det han gjort och samhället måste skyddas från honom , kanske för all framtid.

Det är också naturligt att söka ansvar och skuld hos dem som är satta att skydda oss; polisen. Här har något hänt och även om de nu tagit honom har polisen gjort flera misstag i sitt tidigare utredningsarbete. Om de hade gjort rätt hade detta sista mord kanske kunnat undvikas.

Ju värre brott och ju svårare dåden blir att förstå, desto hårdare domare blir vi. Syndabockarna måste dras fram i ljuset och det räcker inte med själva mördarens ansvar. De som är satta att skydda oss har också misslyckats och får nästan ta lika stort ansvar som den som utfört dådet.

Men vem är egentligen skyldig?
Mördaren hade föräldrar och något i uppväxten gick snett. Även om hans föräldrar gjorde allt i sin makt blev något fel, fruktansvärt fel. Hos grannarna, i släkten , i skolan, fanns troligtvis personer som såg att allt inte stod rätt till, men ingen ingrep eller kunde inte ingripa.

En gång var han ett vanligt barn som cyklade på en väg och och någonstans på denna väg slutade den naturliga utvecklingen och han föll av sin cykel och där blev det ett kryss. Först var det bara ett kryss, nu har det blivit flera kryss på samma plats.

I alla upprörda svenskars närhet - alla som nu ropar efter hämnd eller hotar advokater - finns det barn som inte mår bra, som inte har det bra och som behöver uppmärksammas i tid. Det kan vara våra egna barn eller andras barn. Varje dag finns det barn i vår närhet som cyklar omkull i sin utveckling och där den negativa spiralen mot våld och elände tar sin början.

Alla svenskar kan säkert idag peka ut ett barn där det negativa har tagit överhanden. Om vi alla känner ansvar kan vi vända vår smärta mot något positivt, mot vad vi kan göra idag. Att utnyttja den aggressiva energin till att se och uppmärksamma de barn som är annorlunda, som inte tänker som andra, som far illa, och förstå att bara där kan vår kunskap om det som nu hänt göra nytta.

Sven

Andra bloggar om: Engla

Women in art

2008-04-16T21:07:00.003+02:00

Titta här

Sven

Andra bloggar om: konst

Vädergubbens betraktelse: Normal april

2008-04-16T19:30:00.002+02:00

Dagar som dessa då snötäcket fortsätter att växa pratar fler än vanligt om vädret. Det tycker jag om, även om det man säger är helt felaktigt. Efter nästan rekordvarma vintermånader så tycker nog många att det känns konstigt med vinter i april.

Nu är det inget konstigt med det. Det är snarare så att vädret i vissa avseenden äntligen är helt normalt.

Jag gillar att gå tillbaka till källorna. En trovärdig källa är SMHI:s temperaturavvikelsekartor. Så här långt har april vid Norrbottenskusten varit ca 0.5 c varmare än normalt. Så var det med den kalla våren!

Just att vi har uppfattat det så vintrigt beror nog på att det har fallit mer nederbörd än vanligt och solen knappt har visat sig de senaste veckorna.

Så hoppas jag på fortsättning på den sol som kom idag. Då stiger temperaturen på dagarna och sjunker på nätterna. På så sätt fortsätter april att vara fullständigt normal.

Johan

Andra bloggar om: väder

Ugglorna vid Kvavaträskberget

2008-04-15T19:46:00.002+02:00

Två män söker sig ut i tystnaden en alldeles vanlig vardagkväll i april. Målet med deras färd är att lyssna på ugglor. Även om målet är ugglelyssningen är det nog vägen till detta mål som ger kvällen sitt verkliga värde.

Två män som inte har setts på ett tag behöver ro för att hitta tillbaka till varandra. Vad kan då vara bättre än kvällens tystnad, en långsam skidtur i lätt nysnö över skaren med korta stopp för att eventuellt lyssna in någon uggla.

Vid skogskojan Stallet tar männen av sig sina skidor. De tänder en brasa i kaminen. Värmen sprider sig snart i kojan. Värmeljusen ger ett lågmält ljus allt medan kvällens mörker börjar omsluta kojan. Männens magar fylls på av nygrillad korv och smörgås.

Männen sitter nu i ett inre och yttre landskap som de fullt ut delar. Måhända är det dessa herrar som är ugglorna denna kväll. Betraktare som de är av natur, väder, människor och tillvarons olika företeelser.

Nog är det så. Kanske kvällens enda närvarande pärluggla instämmer på avstånd.

Johan

Att andas

2008-04-14T20:05:00.005+02:00

Det har snöat hela natten, säkert två decimeter. Igår kväll tog jag en kvällspromenad och det yrde snö i stora drivor, som värsta snöstormen. Jag tyckte att det var väldigt häftigt, friskt och skönt att gå omkring i ett busväder. Och imorse var det lite kaos på vägarna eftersom kommunen inte hade hunnit ploga överallt.

Så idag fanns det all anledning för många att klaga å det bittraste. Det är, enligt mångas uppfattning, kränkande av vädret att släppa så mycket snö just nu i mitten av april, då alla hade förväntat sig att det skulle vara vår. Hur är det möjligt av vädret att var så respektlöst? Profetior om sönderfrusna gräsmattor och kommande översvämmningar har florerat i korridorerna hela dagen. Det är hemskt helt enkelt!

Jag förstår inte denna folkliga inställning till vädret. Det är ständiga påhopp på vädrets makter, och egentligen är det aldrig riktigt bra. Antingen kommer inte snön och kylan (och det är hemskt) eller så kommer den vid fel tidpunkt (och det är också hemskt). Och våren, ja våren den verkar aldrig vara i tid trots att den kommer ungefär vid samma tidpunkt varje år.

Ikväll tog jag den sedvanliga promenaden. Jag gick ner till fjärden och gick på isen, följde ett upptrampat spår efter en hundägare som rastat sin hund under dagen. Solen lyste från låg höjd och gav snön sin röda nyans i kontrast till de långa, blå skuggorna.

Jag kom och tänka på andningen. Varje dag tar jag ungefär 20 000 andetag och drar in omkring 10 000 liter luft. Det är i luftrörens yttersta små delar, lungblåsorna, där det livsavgörande mötet mellan blodet och syret äger rum. Syrets funktion i kroppen är att i cellerna tillsammans med näringsämnen från det vi äter bilda energi, livskraft och tillväxt.

Nästa gång vinden blåser kallt i ditt ansikte, öppna din mun och låt luften fylla dina lungor med livets elixir. Så länge du kan andas, uppskatta alla väder!

Sven

Det bästa med Ryssbält

2008-04-13T18:40:00.003+02:00

Tre solitärer, som möts och som går egna vägar under en helg i en stuga. Vilka enskildheter som är bäst är därför inte så enkelt att värdera, om det ens låter sig göras.

Varje resa, inre som yttre har sina markörer. Viktiga milstolpar som gör den övriga resan mer angenäm.

I Ryssbält är det två markörer som vi värderar lite extra. Whiskyn till kaffet med kanelgifflar när vi anländer och älgsteken till lördagsmiddagen.

Som de män vi trots allt är måste vi ranka en segrare bland dessa två. Vinnare är whiskyn, kaffet och gifflarna. Inte för att det är det godaste, utan för att detta markerar den goda helg vi har framför oss.

Steken med de goda tillbehören utgör trots allt vändpunkten. En inbjudan till det avsked och uppbrott som väntar.

Johan

Skamlöst

2008-04-12T21:44:00.003+02:00

Numera är det inte längre skamligt att gå på systemet och köpa sprit och vin i Sverige. Det är nog dens största kulturella förändringen som Sverige genomgått i historiskt tid. Så sent som i mitten av 90-talet fick man fortfarande stå i en lång kö framför en disk och vänta på sin tur. Det var ett väl beprövat sätt att få alla kunder att känna sig som om de stod och väntade i kön till ett soppkök, som fattiga syndare.

På den tiden hade man också kommit på dessa speciella plastpåsar i lila eller gröna färger som skulle signalera till alla på stan att man skamligt nog hade köpt en flaska. Den lysande speciella färgen upplevdes som en modern skampål(s)e och de flesta av oss hade bruna dokumentportföljer dit vi kunde stoppa undan flaskorna. En gubbe i keps och brun portfölj blev sinnebilden för en systemkund på den gamla (goda) tiden.

I hemmen fanns många olika sätt att sekretessbelägga innehav av flaskor. Skåp i hörn t ex , där en liten flaska fanns instucken. Och när man hade kalas stod flaskan på golvet, vid ett bordsben. Smusslandet var helt naturligt för oss alla och skammen helt naturlig.

I och med inträdet i EU har en intensiv landsomfattande kampanj under de senaste 10 åren lyckats förändra vårt förhållande till alkohol. Nu behöver man inte köa längre utan systembolagen har helt sonika gjorts om till snabbköp. Det går att bara gå omkring och låtsas som om man är på ICA och veckohandlar.

Folk sitter till och med i morgonsoffan i TV och dricker olika viner eller provar ölsorter. Helt öppet och utan smussel! Det finns inte ens ett behov av att skämta om spriten längre, nu när det saknas en skamkänsla som behöver förlösas med ett gott skratt.

När jag går på Storgatan i Luleå möter jag numera, när som helst i veckan, folk som går omkring med stolta miner bärande sina systempåsar. Klirret av flaskorna, eller den fyrkantiga formen av baginbox, ger inte längre skamliga associationer. Det visar snarare på en modern människa, positiv till tillvaron som tar vara på livets glädjeämnen. Hon är dessutom friskare, har bättre hjärta och slipper få demens när hon blir gammal!

Men bakom hemmets dörr, frodas den dolda alkoholismen, som växer sig starkare för varje dag. Fortfarande göms det flaskor i garage, byrålådor och hemliga skåp. Men jag tror faktiskt att även där håller det att på att förändras. Snart är inte ens alkoholismen skamlig.

Sven

Ryssbältavtryck –markörer

2008-04-11T20:34:00.002+02:00

Horisontlinjen….

Flödvatten…..

Johan

Vårens 1:a symfoni

2008-04-09T20:53:00.004+02:00

Slagverk för vatten och kör.
Kompositör: Plåttaket i Ryssbält.

Sven

Ryssbältavtryck – Rånön

2008-04-09T20:51:00.001+02:00

På tur mot Rånön
Den typiska silhuetten
Kvällsljuset bortom ön
Grå moln vandrar över himlen, låter göra så
Lågtrycket på väg in, släpper förväntningarna
Följer spåret, följer vännen
Ensam

Johan

Rysssbältavtryck – morgon

2008-04-08T19:59:00.002+02:00

Snömorgon
Det behöver inte sägas så mycket
Vi pratar om vilken författare vi helst tar med till en enslig plats
Ekelöf eller Pessoa
Vi har inga förväntningar
Varat själv är förväntan nog
Två ringduvor under granen
Två tidiga flygare mitt i snöriket
Mitt i ensamheten
Våren smyger sig in på sitt sällsamma vis

Johan

Vädergubbens betraktelse: Lugna kusten

2008-04-07T18:53:00.001+02:00

Det har blivit april vid Norrbottens kustland. Vi hade förra veckan ett antal dagar då SMHI pratade om vår och ett flertal plusgrader i hela landet.

Så rätt, men samtidigt så fel. Allt medan inlandet har fått del av både sol och värme har den typiska råfuktiga dimman hemsökt kusten. En dimma som bl a är resultatet av sydliga vindar från havet i kombination med den is som nu har Bottenviken i ett fast grepp.

Temperaturen har knappt orkat över nollan och träden har varit frostbeklädda långt in på dagarna.

Norrbottens kustlandskap har sedan tidigare fått det inte alltför upphetsade namnet låga kusten p g a dess låga öar och kustremsa. Kanske skulle man också kalla den för långsamma kusten, då våren går framåt i sakta mak. Själv tycker jag att det låter mycket bättre med lugna kusten. Här sker inget dramatiskt och fort. Vi hinner med. Själen får chans till ro i denna förväntans tid som våren representerar för många.

Johan

Andra bloggar om: väder

Mjuk snö gonna fall

2008-04-06T21:31:00.003+02:00

Det är en mjuk. Ja, det är en mjuk. Ja, det är en mjuk.
Ja, det är en mjuk snö som kommer att falla.
Min lilla älskling.

Hej herr tamburin man. Spela en sång för mig.
Vi ska inte fara någonstans.

Nej, bara sitta i denna stuga, och lyssna på Björns skivsamling.
Hans hårda och mjuka låtar, ibland allt däremellan.
Under tiden faller snön.

Jag ser mitt liv som om det vore genomlyst. Det sägs att varje man behöver beskydd. Vilken dag som helst nu, kommer jag att bli befriad.

Sven

Sista milen mot Luleå

2008-04-04T07:17:00.003+02:00

En lång resa är på väg mot sin slut. Kanske är det just det tecknaren har fångat. Alla intryck och möten verkar ha satt sina spår. Skäggstubben går lätt att fixa, men det verkar lite oroväckande att ögonen är på väg att trilla ut.

Johan

Besvikelse

2008-04-01T21:30:00.007+02:00

Konstnär: Jatte Eriksson (detalj)

Om jag ser fram emot något väldigt mycket; en bra konsert, en fest eller nåt annat roligt, och så blir det jag ser fram emot inte av, är det lätt att bli besviken. Men vad egentligen blir jag besviken på?

Man kan väl inte bli besviken på något som inte ägt rum? Nej, precis. Det är inte den inställda konserten eller festen som man blir besviken på utan besvikelsen handlar naturligtvis om mina förväntningar, realistiska eller överdrivna, som inte blev uppfyllda.

Besvikelser handlar nog till största delen om förväntningar på framtiden som inte blivit uppfyllda. Men dessa förväntningar har faktiskt inte mycket att göra med framtiden, utan är snarare en produkt av våra tidigare erfarenheter. Vi tar en händelse som vi varit med om, en bra konsert eller fest, och så förlägger vi de positiva känslorna och upplevelserna på en framtida konsert eller fest, och när dessa förväntningar inte blir uppfyllda då känner vi besvikelse.

Och det är lite onödigt att hålla på så där. Onödigt lidande helt enkelt, eftersom man känner besvikelse (som är en negativ känsla) för saker som helt enkelt inte ägt rum och aldrig heller kommer att hända.

Jag tror att det det är betydligt smartare att hålla sig neutral inför framtiden, och vara medveten om att saker som är skapade för att vara roliga inte alls behöver vara särskilt roliga när man är mitt uppe i dem.

Genom att inte längre syssla med att förvänta sig positiva händelser lyckas man paradoxalt nog att förändra sitt sinnelag i positiv riktning; besvikelser över det som inte blev som man tänkt, blir ersatta med positiva upplevelser över det oväntade. Det handlar om att bli närvarande i det som är, och ta emot det med öppet sinne.

Många har svårt att ta emot framtiden på ett oförväntat sätt. En del håller hela tiden på att beräkna, föreställa sig, eller oroa sig för framtiden. Och de kan till och med känna sig mer nöjd över om en negativ förväntan slår in, än om de misstagit sig och något blivit roligare än dom tänkt sig.

Till helgen är det dags för Ryssbält tapes att åter bo i stugan i Ryssbält.
Jag har absolut inga positiva förväntningar på den kommande helgen.

Sven

I mors bäddsoffa

2008-03-31T21:01:00.002+02:00

Nu har sonen uppnått det goda regressiva tillståndet. Vilan är i det närmaste fullständig och den yttre världens krav och plikter långt borta. Sonen lever det goda livet, känner en trygghet som bara mors bäddsoffa kan erbjuda.

Johan

Kreativa lårmuskler

2008-03-29T17:01:00.003+01:00

Människans kreativitet finns belägen i den högra hjärnhalvan, det är numera allom känt. Men det är inte lika känt är att kroppens stora muskelgrupper, också är kopplade till hjärnans högra sida.

Kreativitet och muskelarbete har därför ett naturligt samband sedan tidernas begynnelse. Bland de första människorna på savannen fick de som både var kreativa och som hade ork att promenera långa sträckor stora evolutionella fördelar. Att hitta på nya sätt att komma åt föda och även kunna gå långt för att söka nötter och rötter (eller springa ifrån fiender), premierades av utvecklingen.

De flesta av historiens stora genier; Einsten, Beethoven, Leonardo da Vinci osv har därför förutom sin skarpa intelligens och kreativitet också älskat promenader. De har gått långa sträckor varje dag, och genom sina promenader har de lyckats stimulera högerhjärnans kreativitet och kunnat skapa sina fantastiska teorier eller konstverk.

De kraftiga benmusklerna och hjärnan samverkar. Det man har i bena har man också i huvudet.

Det finns många människor som hellre tar bilen till affären, än promenerar dit. Och det beror inte på att de inte ids, utan på att de är evolutionens förlorare. De har en dominant vänsterhjärna, där vårt förnuft och logiska tänkande är beläget och därför inte tillräcklig med fantasi för att roa sig själv under en lång promenad. De tycker att det är tråkigt att ha tråkigt.
Det är därför vänsterhjärnan också har en koppling till en speciell muskelgrupp, nämligen sittmusklerna.

De logiskt tänkande människorna åker mycket bil trots att de vet att det är fel, för deras intelligens sitter i ändan.

Paradoxalt nog kanske det blir vi oroliga, kreativa konstnärstyper som går omkring planlöst och funderar på allt möjligt som kommer att rädda jorden.
Bara genom att vi promenerar omkring utan mål eller mening.

Sven

Andra bloggar om: hjärnan, klimat, promenader

Hemma hos mor

2008-03-28T20:52:00.002+01:00

Sonen har kommit till moderns hem. Sonen kan slappna av och rynkorna slätas ut. Detta är en speciell upplevelse och känsla hos oss män som våra mer jämnåriga kvinnliga livskamrater aldrig fullt ut kan förstå. Frågan om vi fullt ut förstår den själva?

Johan

Påskminnesfragment

2008-03-26T21:47:00.004+01:00

Blå skymning vid farstukvisten

En evighets – känsla

I betraktandet av bastuförberedelser

Johan

En procent vatten

2008-03-22T13:23:00.006+01:00

Junköfjärden är isbelagd. Mörka blå moln över öarna i fjärran.
Allt handlar om vatten, både i verkligheten och i akvarellen.
Det är mycket som är konstigt.

Vatten är en kemisk förening bestående av två väteatomer och en syreatom, H2O. Vatten finns som ånga, is och rinnande vatten. Saltvattnet i haven utgör 97 % av allt vatten. Ungefär 2 % finns i glaciärer. Den återstående procenten finns i grundvattnet, vattendrag, sjöar och atmosfär.

Det är den återstoden som vi lever av.

Sven

Andra bloggar om: natur, akvarell, Luleå

Långfredagen

2008-03-21T14:37:00.003+01:00

Förmiddag med starka påskvindar och våndor
över små och stora avgöranden.
Det är påskblicken i oss som pendlar fram och
tillbaka. Och Bach, den femte evangelisten
stiger med oss, som i en luftballong där vi
hisnande betraktar våra liv.

Bach är en stabilisator. Förstärkare av andetagen.
Och dödsryckningarnas mening.
Jag lyssnar på hans orgelverk och mitt tungsinne
börjar kvickt destillera.
Jag blir till något annat under tiden. Jag blir till insikt
och starkare vilja, men om det återigen brister och om
tvivlet hemsöker dig på nytt:

Tänk Bach!
Spela Bach!

Jag fortsätter att lyssna och blir till förhoppning.
En orgelpunkt där vilan och viljan binder stämmorna:
Ännu starkare.
Ännu hoppfullare.
Ännu meningsfullare.

Björn

Andra bloggar om: påsk

On the way back home

2008-03-21T14:32:00.003+01:00

En lång vägs resa efter hårt trafikerade vägar och många nya intryck börjar sätta sina spår. Speciellt när vi är på väg hem, till sonens, d v s Johans föräldrahem. Kanske uttrycket är en kombination av anspänning, trötthet och förväntan. Tecknaren har i alla fall fångat något speciellt, vad det nu kan vara…

Johan

Kroppsyrken

2008-03-19T22:27:00.003+01:00

Det är ganska många jobb som jag är glad att jag slipper. Ta alla jobb till exempel där man måste ta på människor, direkt på kroppen, typ sjuksköterska, läkare eller massör. Det äcklar mig fruktansvärt när jag tänker på dessa yrken, att de hela dagarna måste ta i folk på deras ryggar, bröst , ben eller fötter. Svettig hud, kanske med utslag och så den hemska manliga hårigheten.

Ibland brukar jag fundera på vad som vore värst, att massera en man eller kvinna. Troligtvis skulle det var värre att ta i en man, tror jag. Men jag vet inte, det beror litegrann på vilken ålder den hypotetiska personen skulle vara i.

Av alla olika sjukvårdsyrken finns det grader i helvetet. Att vara allmänläkare på en vårdcentral är nog bland det värsta. Man kan undra hur många prostatakörtlar som en vårdscentralsläkare måste känna på per vecka, det är nog en hel del. Tur attt det finns plasthandskar ändå!

Nej, nu kommer jag på det absolut värsta, det måste vara fotvård! Att hela dagarna sitta och skrapa andras gamla fötter med förhårdnader, svamp, liktornar och gikttår. I min fantasi kan jag säkert bara föreställa mig hälften av vad en fotvårdsspecialist måste handskas med varje dag.

Egentligen så är nog kirurg det bästa man kan vara om man absolut måste jobba inom sjukvården. Vid operationer så ligger ju själva kroppen under stora tygstycken, och det är bara själva stället där man ska skära som syns. Och kirurgen får ha handskar, stålknivar och skalpeller och slipper att ha direktkontakt med köttet så att säga. Det gör kirurg-yrket lite drägligare än dom andra. Den sjuke är ju dessutom nersövd hela tiden så det blir ju lite mer distanserat och det är ju bra.

Jag tror att det är många män som precis som jag känner samma sak då det gäller att tvingas att ta i andra. Dessutom är det åt andra hållet också, vi vill helst inte uppsöka sjukvårdens personal och låta dem ta i oss, på olika obehagliga sätt. Många av oss dör hellre i förtid i hjärt och kärlsjukdomar orsakade av fettlagringar på buken, än går till doktorn där vi måste ta av oss skjortan och lägga oss på britsen. Jag tror att det påminner för mycket om när vi fick stå framför skolläkaren, dra ner kalsongerna och han klämde på pungkulorna. Det sitter i, eftersom man då inte hade en aning varför han gjorde det.

Tur ändå att det finns folk som är annorlunda än jag.
Om jag blir sjuk nån gång eller om jag blir gammal, så vet jag att de finns där; de kropps-oräddda vårdarna.
Tack för att ni finns.

Sven

Andra bloggar om: kroppen

Samtal om konst - fortsättningen

2008-03-19T21:11:00.003+01:00

Självporträtt av Lotta genom backspegeln på väg mot Sveg sommaren 2007

Genom konsten kan vi bli medskapare av världen. Både som konstnär och betraktare växer världen om vi är öppna inför de avtryck vi skapar och de intryck vi tar emot.

Konst och kreativitet hänger ihop. Min fru Lotta arbetar med bild och form i alla dess former. Hon gillar att leka sig fram till sina motiv på olika sätt.

Under förra sommaren tog Lotta ofta fram sin penna och ritade bl a av sin man och sig själv i olika sammanhang. Lotta gjorde det på sitt typiska okonventionella sätt. Hon ritade av sitt motiv, utan att fästa blicken på papperet.

Resultatet blev ett antal skisser som The Ryssbält tapes läsare kommer att få ta del av framöver.

Det är spännande att se vad konstnären gör av sina motiv när hon låter penna och hand göra arbetet utan att se vad som händer. Denna typ av tecknande kräver oerhört fokus på uppgiften. Sedan kan vi alltid fråga oss vad konstnären medvetet eller omedvetet lyfter fram i sin skiss.

Johan

Andra bloggar om: konst

Färgseende

2008-03-16T19:05:00.003+01:00

Ville utmana föreställningarna. Föreställningarna om det tråkigt konturlösa marsgrå.
Ville återupptäcka färgerna och kanske lite av lusten till livet självt.
Lördagens blå blev till söndagens grå. Trots detta, skidorna i bilen mot Sandön och havet.
Jag, ett par skidor ut på havsisen i morgonens tystnad.
Lämnar stugor, parkerade bilar och stålverkets siluett bakom mig.
I sakta mak glider skidorna över den hårda skaren.
I sakta mak börjar återupptäcka världen genom syn, lukt och hörsel.

Sätter mig på en sten, hör isens rörelse och vattnets kluckande, förnimmer havets typiska fukt.
Ser ut över havets gråvita. Efter en stund händer något med det grå. Havets horisontlinje och de låga öarna bryter ljuset på ett sällsamt vis. För mina ögon blir det inte bara grått och vitt i en mängd nyanser, utan även blått, rött och gult.
I morgonens stilla grå återuppväcker jag färgseendet. Återupptäcker livet och ödmjukheten inför livets ogreppbarhet.

Johan

Andra bloggar om: natur

I människans blick

2008-03-16T14:02:00.004+01:00

Människors blick är fascinerande att studera. Det vänstra ögat är det mottagande ögat, det som tar in och som insuper intrycken från omgivningen. Det högra ögat är det givande ögat, det som ger ut och sprider energi i en utåtriktad rörelse.

När jag möter en människas blick kan jag därför i ögonen se personligheten avspeglad, för ögonen är själens spegel. Vissa människor tar bara in; deras vänstra öga är överdrivet stort, intensivt och sugande medan det högra är tillbakabildat, blankt och inåtvänt. Tillsammans med sådana personer känner man sig lätt utnyttjad, använd och att man inte får något tillbaka.

Hos andra är det tvärtom. De har ett uppförstorat och utåtriktat högeröga, och de tar inte in något genom det vänstra. Deras uppfattningar och åsikter är bara deras egna och de vet redan bäst och tar inte till sig andras perspektiv. Eller så signalerar högerögat den inre ångesten, och bara sprutar ut sin rädsla och oro mot alla betraktare, som i Picassos bild här ovanför.

Även om de två ögonens inbördes förhållande förändras efter situation och humör, så finns det hos oss alla ett grundläggande förhållande mellan blickens mottagande och/eller givande aspekter

Det bör finnas en strävan i våra liv att balansera våra två ögon; att öppna det vänstra mot andra människors villkor, situation och upplevelser och låta det högra visa upp vårt innersta väsen utan rädsla eller oro. Allt för mycket oro hämmar oss, och kan förhindra att vi agerar lika mycket som förnekande av problem kan göra.

Det innebär att om oron för klimathotet blir större än tron på människans förmåga att förändras, kommer alltför många att blunda med ena ögat. Oron för någonting blir då lika farlig som det oron är avsedd för. Om vi ska klara av något som är svårt måste vi låta all vår energi koncentreras i nuet och inte bara förläggas i framtiden. Då kan kunskapen istället ge oss kraft att öppna ögonen för det som är väsentligt, dvs att ta emot information med vänstra ögat och ge tillbaka framtidshopp med det högra.

Lösningen kan sägas finnas i vår blick, i vår syn på tillvaron.

Sven

Nyanser av grått

2008-03-14T21:00:00.002+01:00

Ryssbält i november

Jag vandrar genom staden en alldeles vanlig dag i mars. Dagen färgas helt igenom grått i olika skiftningar. Himmel och luftrum är till synes helt konturlöst i sitt typiska dimgråvita. Staden är blöt, slaskig och smutsig. Stadens snö har tappat sin vita lyster och harmonierar väl i den grå färgskalan.

Detta gråväder väcker sällan någon munterhet. Jag vill också tro att vår känsla av grått speglar våra förväntningar. I november vet vi att det mest är grått. Många lider av detta och fasar inför det mörker som omsluter oss allt mer. I mars däremot blir det på ett annat sätt. Här i norr ska det inte vara grått, utan vita vidder så långt ögat kan se helst tillsammans med en sol som börjar värma. Därför har jag inget förbarmande inför grå dagar i mars.

Om några veckor bär det av till Ryssbält igen. Ryssbält ger oss det goda grå känslan. Vår hösttur i november brukar vara en lågmäld färgsprakande upplevelse tillsammans med den grå färgen. En del människor tycker vi är tokiga. Det är nog människor som inte ger sig ut i november.

Vi får leva med det grå och vädrets ombytlighet. Det är tur att jag är lite tokig och äger förmågan att jubla över en grå novemberdag i det fria.

Att se skönheten en grå marsdag kommer att bli min nästa utmaning. Än har jag en bra bit kvar dit.

Johan

Grå själ ören

2008-03-13T07:24:00.020+01:00

Sven

Enpartistaten

2008-03-11T20:13:00.002+01:00

Vi levde en gång i ett land där vi visste vad som var vänster och höger. Politiken hade olika färger, rött, blått, grönt och lite liberalt orange. Det var under ideologiernas tid. Det var förr i tiden.

Sedan moderaterna talade om för svenska folket att de vara det nya arbetarpartiet blev inget längre sig likt.

Jag läste på DN debatt att en ledande socialdemokrat hyllar alliansens arbetsmarknadspolitik. För en kort tid sedan bytte miljöpartiets språkrör fot i EU-frågan. Värst var naturligtvis den kaxige Maud Olofsson när hon fick frågan om vem hon helst såg som USA:s nästa president. Hennes svar var republikanen John McCain, som hon ansåg vara mest frihandelsvänlig. Reinfeldt för sin del trodde mest på Obama, som sig bör i sitt nya arbetarparti.

En ledande socialdemokrat som hyllar alliansen och Maud Olofssons centerparti som tycks ha antagit utmaningen att vara Sveriges nya högerparti. Det är inte lätt för oss att orientera oss i den nya politiska soppan.

Då inte längre höger och vänster har sina givna positioner och alla politiska färger blandas i mitten med en dragning mot höger till ett färglöst grådask, ja, då tycker jag att vi håller på att skapa något som liknar en enpartistat, där politiska beteckningar får en allt mer urvattnad betydelse.

Jag funderar oroligt över vilken betydelse detta på sikt får för människors engagemang och vad som händer med demokratin.

I det land på andra sidan Atlanten som utger sig som frihetens och demokratins främsta tillskyndare, är det personer och mängden pengar som finns i deras kampanjkassor som avgör folkets val. Snabbare än vad vi anar kan vi komma dit. Det betackar jag mig för.

Johan

Andra bloggar om: politik

Björktrasten

2008-03-10T18:55:00.004+01:00

Nu yr snön igen och söndagsplaneringarna
förändras utan många spillda ord.
Vi får bestämma något annat när jag
tittar ut genom fönstret på nytt.

Kommer trasten?
Kommer kontrasten?

Vi behöver undantagen
för att inte förledas
av det rationella.

Vi kan visserligen inte vara försäkrade
på att björktrasten inte plågas av
vinterklimatet.

Trasten har anlänt till äppelträdet.
Händel och sexton konserter
för orgel och orkester.

Varelser förnyar synen på sig själv.
Och hur vi än vrider och tvivlar på det:
Det finns alltid tid för ett annat andetag.

Björn

Andra bloggar om: fåglar, klimat

En vandring i solen

2008-03-08T15:48:00.010+01:00

Flickan, hunden och solen.

Man har ju känslor, det är ofrånkomligt. De finns någonstans därinne i kroppen och påverkar hjärta och andning, muskler och hud och de får oss att uppleva.

Många av känslorna är positiva, till exempel glädje och intresse. Andra är egoistiska; ilskan som gärna blommar upp för att skydda den egna åsikten, egendomen eller rätten att vara först.

Lycka däremot, är ingen känsla utan ett tillstånd. Man kan säga att lycka snarare är frånvaron av känslor, en slags tillfredställande tomhet. Varken mätt eller hungrig. Varken trött eller pigg. Utan det där som finns mittemellan och som nästan inte märks, och som ligger där som en bakgrund till vårt pågående liv.

Många tror att lycka handlar om att uppleva starka känslor som glädje och passion. Det är en ödesstiger missuppfattning som leder till den enorma jakt på starka positiva upplevelser, som kännetecknar vår tid. Vid varje tillfälle någon känner stark glädje eller eufori, och tänker att detta är lyckan, då skapas med nödvändighet ett begär efter nya upplevelser. Känslorna har nämligen den egenskapen att de är flyktiga. När en känsla intagit kroppen stannar den bara en kort stund innan den lämnar oss med saknad, för att följas av andra känslor, ibland helt motsatta.

Lyckan däremot, är ett tillstånd som alltid finns där, stabilt och evigt. Lyckan känner man inte, den måste man upptäcka. Och sökandet efter lyckan bör ske i mellanrummen mellan våra ljusa upplevelser och våra mörka känslor.

När vi vandrar, i ett kyligt snölandskap, finns möjlighet att tillägna sig det vi kallar lyckan.
Eller rättare sagt, oberoende var vi vandrar kan upptäckten göras, huvudsaken är att vi vandrar.

Sven

Isläggning

2008-03-08T12:34:00.004+01:00

Stadsfjärden 8/3 8.04, -18c

Jag har som barn, ung och som vuxen alltid fascinerats av vädret och dess till synes oändliga variationsrikedom. Kanske därför att det följer sina naturliga lagar, men aldrig fullt ut låter sig fångas. Att studera sådant som nederbörd, moln och temperatur passar en vegeterande betraktare som jag.

Människor har i alla tider pratat om vädret. Nu börjar vårt språkbruk kring vädret ändra karaktär. Vädret har plötsligt blivit en del av klimathotet, trots att detta hot är en produkt av människan själv.

Jag kommer någon gång då och då prata väder på bloggen på mitt eget sätt.

Just nu gläds jag åt att vi äntligen har fått lite årstidstypisk vinter här vid Norrbottenskusten. Lite upponervänt kan tyckas, då vi har gått in i vårmånaden mars. Men här uppe i norr ska det vara långt till vår och de senaste dagarnas kyla är helt normalt för årstiden.

Att det nu har blivit så här är beror på att lågtrycken har tagit en sydligare bana och att de svagare vindarna har hämtat ner lite kyla från norr och öster. Bottenviken har äntligen fått en chans att frysa till ordentligt och kommer därför även detta år utgöra en garant att den vår som till slut kommer går långsamt.

Fukten och de kraftiga sydvindarna över Bergnäsbron har upphört. Morgonens cykeltur blir till en sann njutning när jag blickar ut över den snötäckta isen i takt med solens uppåtstigande. Precis så ska det vara.

Johan

Andra bloggar om: väder, klimat

Betraktelser från en balkong – framtiden

2008-03-05T21:32:00.005+01:00

Teneriffa, Los Cristianos.

Den vanlige något ovanlige turisten kan under sina dagar skåda den explosiva tillväxt som har skett på denna ort under en period på drygt 40 år. Frågan är om platsen börjar kännas vid en baksmälla?

Turisten som har varit här några gånger förut kan konstatera att strandrestaurangernas stolsrader gapar allt mer tomma. Längs med den långa stranden finns det numera gått om plats för alla.

Kanske varje era i stort och smått har sin utmätta tid? Det började med ”Mallis” på 60-talet. Kanarieöarna och denna plats tog snart på plats på charterscenen. Sedan kom Grekland, Thailand, Västindien och Vietnamn. Det finns allt fler exploaterade platser runt om vår värld som tävlar om de välmående människornas gunst. Kanske en plats som denna charmar färre när utbudet är på ständig tillväxt.

Platsen kommer kanske på kort sikt nog bara må bra av en nertonad expansionstakt.

Jag blickar ut över det blå havet och ser kraftiga cumulusmoln breda ut sig i söder. Platsens långsiktiga överlevnad är mer osäker. Vi känner till klimathotet, smältande isar på Grönland och Antarktis, stigande havsnivå. Mer behöver inte sägas från en solvarm balkong på lägenhetshotellet Torrres.

Johan

Andra bloggar om: turism

Konstervativa kritiker

2008-03-03T21:55:00.006+01:00

Jag var på vernissage i Luleå konsthall, och konstnären Joanne Hoffsten fanns på plats. Hennes verk är fulla av betydelser, associationer och personliga erfarenheter. Och Joanne gav oss just de där förklarande orden som hjälper oss vanliga konstälskare att se konsten med lite större förståelse. På samma sätt som det krävs läskunnighet innan man kan läsa en bok, behöver man ha en viss förhandskunskap innan man kan ta till sig komplexa konstverk.

På vernissagen var Bertil Sundstedt närvarande, kurirens recensent. Han måste vara landets mest förutsägbara person. Det är bara måleri på duk som gäller. Allt annat är ”dåligt hantverk” eller ”illa bemålat”. Bertil tycker inte om konst som Joanne tillverkar, han kallar det ett yttre bländverk som bara ser ut som konst, det är inte konst. Det verkar nästan som han föraktar att verken väcker ”tankar”.

Utställningen gav mig många tankar och upplevelser.Men även recensionen väckte en tanke; Tänk när vi nu äntligen har fått en ny konsthall, om vi också kunde slippa alla dessa gamla (hej)dukar som bara går omkring och vill spegla sig i sina egna oljefärger.

Sven

Andra bloggar om: kuriren, konst, kritiker

Betraktelser från en balkong - nuet

2008-03-02T21:39:00.004+01:00

Teneriffa, Los Cristianos.

Nuet kan vara att läppja på en nyuppslagen Dorada efter dagens sol och bad. Nuet kan vara en dubbel espresso på Kicken king. Nuet kan vara en dry martini i takt med att solens sista strålar sänker sig över La Gomera. Nuet ger tillfällen för många sorters enkla njutningar för turisten.

Turisten gillar morgonens stillhet vid morgonens vandring längs mer strandpromenaden. Här möter turisten joggare som är med sin tid. Företrädesvis handlar det om 40-50 åriga kvinnor som är kloka nog att vårda sin hälsa medan tid är. Deras män med bukfetma av olika dignitet ser turisten företrädesvis sakta gående längs med sandstranden lite senare på dagen.

Turisten går omkring på en plats med alla möjliga nationaliteter. Kanske engelsmännen och holländarna dominerar, eller så är det bara för att de låter mest. Nya på scenen är ryssarna som med välfyllda plånböcker har hittat hit.

Turisten ser under sina morgonvandringar nyrikedomen på orten i sin fulla glans. Blanka boulevarder och hotellkomplex som närmast för tankarna till Romarrikets glansdagar.

I nuet poleras ytan ren, alltmedan havets vågor slår in över de ännu orörda stenstränderna. Bakom varje yta döljs någonstans raseriet. Turisten undrar hur det får sitt utlopp på denna plats?

Johan

Andra bloggar om: turism

Isolerad nerladdare

2008-03-01T09:26:00.008+01:00

Jag har den stora lyckan att numera kunna ladda ner från nätet. Jag är inte längre beroende av vad teven har att erbjuda, ej heller videobutiker som man alltid måste besöka två gånger. Egentligen är jag för gammal för att syssla med denna olagliga verksamhet, mina vänner förstår inte vad jag pratar om, medan mina söner ständigt kommer med nya förslag på filmer och tv-serier.

Men just nu, när barnen inte längre bor hemma och mina vänner känns alltmer avlägsna, så känner jag mig isolerad på nåt sätt. Som om jag inte finns i något verkligt sammanhang utan står utanför det normala medelålderslivet. Men trots detta utanförskap, blir jag istället alltmer uppdaterad inom det kulturella området. Kanske man kan säga att jag mänskligt får det allt eländigare men elektroniskt så mår jag bättre.

Det finns så otroligt mycket att se. Filmer, tv-serier, dokumentärer och så mycket att lyssna på; radioteatrar, böcker och så det bästa av allt; musiken. Till min dator strömmar kulturen in från hela världen,och jag sitter där och njuter.

I Oscarsgala-tider kunde jag förr läsa om filmerna i DN men det var väldigt sällan jag hann se dem när de sedan gick på bio. Numera har jag redan sett dem när jag läser recensionerna; Country for old men, Försoning, Michael Clayton, Juno, Sicko, osv.

Men det bästa är ändå tv-serierna från Amerika, som ännu inte gått i Sverige eller som går på nån kanal som jag inte har. Fördelen är att man kan ladda ner en hel säsong med kanske 10-12 avsnitt och se dem när man vill. Ett varje kväll eller två på raken.

Två säsonger av Dexter, seriemördare anställd hos polisen, som bara dödar bovar som kommit undan, har förgyllt många kvällar i december och januari.

Och just nu ser jag In treatment. Det handlar om Paul som är psykoterapeut och som träffar patienter fem dagar i veckan. Serien består helt enkelt av filmade terpapisamtal på 3o minuter åt gången. Ett avsnitt per samtal. På måndag träffar han Laura, som har problem i sin relation och blir förälskad i terapeuten Paul. Tisdag är det Alex, en pilot som i Irakkriget bombat ett hus som visade sig innehålla en barnverksamhet, 16 barn dog. Han förnekar att han har några skuldkänslor. Sophie på onsdag, en självdestruktiv tonåring. Torsdag kommer Jake och Amy, som kämpat i flera år för att få barn och när nu Amy är gravid vill hon inte ha barnet. På fredag, vilket är fullt förståeligt, tvingas terapeuten själv söka upp en terapeut, för att han känner att han håller på att brista av ilska och irritation. Det visar sig att han har problem i sin egen familj.

Nästa vecka fortsätter samtalen. Paul säger att man inom terapeutskrået har ett stående skämt; ”Kunden har alltid fel”. Och jag håller med. När man får problem i sitt liv, i sina relationer eller mår psykiskt dåligt, är man ofta i låst i en felaktig föreställning om sig själv. Och man försöker alltid att få den felaktiga uppfattningen verifierad av andra människor ( se vad jag tidigare skrivit här)

Men av Paul får man frågor som överraskar, som ibland får patienten att känna sig avslöjad och ej bekräftad, men som leder framåt till nya insikter. Det är fascinerande att se terapeuten i arbete, hans sätt att fånga upp undertexterna i människornas berättelser och ställa de förlösande frågorna som vänder på perspektiven.

Sven

Betraktelser från en balkong – historien

2008-02-28T19:00:00.005+01:00

Teneriffa, Los Cristianos.

Det var en gång en ö som föddes ut havet för 8 miljoner år sedan. Sedan levde här fiskare och senare jordbrukare ett stillsamt liv i tusentals år. Till slut hittade penningen ön och turismen tog fart med början på norra sidan av ön.

Här i söder var Los Cristianos en fiskeby fram till en liten bit in i 1960-talet. Då började den moderna människan sin typiska ”kulturgärning”, exploatering och konsumtion. Först hittade rehabiliteringsanläggningen Clinica Vintersol hit. Därefter började saker gå fort. Lägenhetshotellet Torres, där turisten sitter på sin balkong, var det första som byggdes 1965. Fortfarande kanske Torres två hotellbyggnader är de högsta på orten.

Här fanns inga naturliga stränder. Lätt ordnat, i Sahara finns gått om varan och snart stod Playa Del Vistas kilometerlånga strand klar.

Den stora byggbommen fortsatte och har ännu inte upphört. När turisten blickar ut mot väster finns hotellkomplex så långt ögat kan se. Det går inte längre att utskilja var orten tar slut och var nästa tar vid.

Det byggs inte bara längs med havet, utan också allt längre uppåt bergen. Vulkanen Teides högsta topp på 3800 m öh lär dock förbli orörd sånär på den kabinbana turisterna kan använda sig av för att erövra toppen.

Den moderna människan bygger sina små och stora imperier. Den lilla fiskebyn har sedan länge försvunnet och dess själ med den. Det nyvunna välståndet har sitt pris, men kortsiktigt tror jag att det är få på orten som sörjer.

Johan

Andra bloggar om: turism

Hjärtats dialog

2008-02-28T18:56:00.002+01:00

Jag hör att jag har något i min kropp som slår.
Jag har inte tänkt på det viset förut.
Som en kolv mot mina revben.
Vad kan jag göra åt det?

Bachtin förklarar: ”Sanningen om människan i någon annans
mun som inte dialogiskt är riktad till henne, dvs, den i hennes
frånvaro uttalade sanningen blir till lögn som förnedrar och
dödar henne, om den berör hennes ’allra heligaste’, dvs
’människan i människan’.”

När vi har orkat läsa Bachtins rader tillräckligt många gånger
kan vi framskynta den dialogiska plattformen och då faller
inte vår bräcklighet ur ramen när vi hör hjärtats dialog
uttala orden som ges till den som du vill ska lyssna på dig.

Björn

Andra bloggar om: Bachtin

Samlaren återvinner sin erfarenhet

2008-02-26T22:01:00.002+01:00

Jag behöver inte misstänka en medveten handling
för att någon uteblir från ett bokat besök.
Jag tror lika mycket på ett missförstånd.

Och just därför sitter jag här i en lägenhet
med min anteckningsbok och tänker vidare
på tragiska händelser i världen som outsinligt
släcker många människoliv.

Jag kan inte påstå att jag är bekant med Stanley Cavells
filosofi, men eftersom jag är en samlartyp har jag i
Allt om Böcker från 1994 hittat en understruken artikel
av Åsa Wikforss som sammanfattar Cavells filosofi på
några sidor.

Jag fastnar för hans syn på ”tvivlet”, men det handlar inte om
att dra sig undan sitt ansvar som enskild individ. Cavell refererar
till filosofer som Emerson, Thoreau, men också Hollywoodkomedier
från 40 och 50-talet.

Cavell menar att människan måste erkänna vardagslivets betydelse-
fulla ordning för att kunna nå fram till Kierkegaards ”sublima”.
Med det menas att kunna se den andre i ögonen, erkänna hennes
existens som separat individ, men med möjlighet till ömsesidig
förståelse.

Och just här i denna lägenhet med min anteckningsbok
ska jag fortsätta att tänka på den möjligheten,
för snart ska vi mötas igen
och respekten får då ett större utrymme
att stabiliseras.

Björn

Betraktelser från en balkong

2008-02-26T20:16:00.004+01:00

Teneriffa, Los Cristianos.

Här sitter den vanlige, men ändå något ovanliga turisten på sin balkong och utövar sin favoritsysselsättning – betraktandet tillsammans med en svalkande öl och lite nötter.

Han hör havets vågor slå in mot stranden bland alla andra ljud från människor, bilar och mopeder. Han blickar ner och ser två engelsmän svinga en öl i baren. Han blickar ut över hotell och köpcentra och ser människor i en till synes evig rörelse fram och tillbaka. Han känner vindens drag. Han blickar upp över himlen där rastlösa moln ibland skymmer den heta solen.

Den vanlige ovanliga turisten börjar efter någon dag hitta sitt viloäge på en plats som han har besökt flera gånger förut.

Denna turist ska framöver fylla bloggen med några betraktelser från en varm plats i söder långt borta från Ryssbält. Han ska vara en betraktare i vid mening – spana efter den tid som flytt, som är och som kanske kommer….

Johan

Andra bloggar om: turism

Moderhatarna vann valet

2008-02-24T18:05:00.004+01:00

När föräldrarna fortfarande lever och är gamla kan det kännas jobbigt ibland, att man måste ta hand om dem. De behöver mycket hjälp och stöd och varje dag ringer de om olika problem som för oss kan kännas bagetellartade men för dem upplevs som stora och oöverstigliga. Men de flesta av oss gör det som behövs, för vi vet vad vi fått av dem.

Att ha en mamma i livet, oberoende hur gammal man själv är, innebär att man har en trygg punkt i tillvaron, i världen. Hon finns alltid där, som en påminnelse om omsorg , trygghet och kärlek. Till sin mamma är man alltid ett barn och hon hjälper en att finnas till och känna meningsfullhet i vardagen. Jag brukar tänka att hon finns inuti mig, som en boj som jag är väl förankrad i.

När en mamma dör, så är det en stor händelse, oberoende av hur gammal och orkeslös hon är. De vuxna barnen, mogna och självständiga, tappar lätt fotfästet och upplever att hela tillvaron plötsligt blivit en otrygg och farlig plats. Det beror på att repet till den inre bojen plötsligen gått av, och det tar vanligtvis flera år innan man hittar en ny och säker hamn att vistas i.

På samma sätt som en vuxen människa kan överraskas över sina reaktioner när en åldrig mamma går bort, har en stor del av svenska folket fått uppleva något liknande sedan valet 2006, då moderhatarna tog makten.

Moderhatarna har inte förstått vilken betydelse moder Svea hade för oss innevånare. Hon var rund och god, hade tjocka överarmar härligt dallrande, och en famn som kunde härbärgera oss när vi var ledsna, sjuka eller hade förlorat vårat arbete. Hon fanns alltid där och spred tryggheten runt omkring sig som mödrar brukar göra, och som gjorde att vi vågade försöka och ge oss ut i världen. Vi visste alltid att hon skulle finnas där och ta hand om oss, om vi misslyckades och tvingades återvända hem.

Men moderhatarna är som vissa tonåringar, som just i sin frigörelse tror att de kan klara sig själva, bara de får full frihet. Moderhatarna gillar inte runda kvinnor, de har försökt svälta Svea och förvandla henne till en av dessa kalla, anorektiska kvinnor som befolkar modemagasinen och den kollorerade pressen. De moderhatande vill inte göra rätt för sig, betala licenser, ta hand om barn eller hjälpa åldringar. De tror att de alltid kommer att vara unga, friska och klara sig själva.

Stackars svenska folket. För sent upptäckte vi att moderhatarna fått makten, precis som när ett trojanskt virus tränger sig in i vår dator, bara för att vi glömt att uppgradera virusprogrammet. Moder Svea blir allt magrare medan oro och ångest sprider sig hos oss alla, som om vi inte längre hade en mamma att lita på.

Inte konstigt att våra hav och hamnar är fulla av små, små plastbitar från alla rep som smulats sönder på ett och ett halvt år.

Sven

Andra bloggar om: moderaterna, moder svea

Mobiltelefon

2008-02-23T17:37:00.001+01:00

Vi lever i mobiltelefonens tid. Det har jag länge varit varse om, även om min egen gamla slitna och hundtuggade mobil mest ligger oanvänd i byrålådan.

För några dagar sedan blev detta faktum särskilt tydligt. På lunchpromenaden mötte jag vännen. Vi språkade kort då hans mobil ringer. Jag gick vidare och mötte en yrkeskollega. Hon pratade i mobil via sitt headset och såg mig knappt.

När jag kom till arbetsplatsen mötte jag två lokalvårdare båda ivrigt språkande i sina mobiltelefoner. Den ena med golvmoppen i hand och den andre lugnt sittande på en toalettstol.

Slutligen kom jag till arbetsplatsens besöksrum. Där låg två ungdomar i sofforna, naturligtvis pratande i sina mobiltelefoner.

Jag undrar om vi ens i våra vildaste fantasier för bara 20 år sedan kunde drömma om att den sociala vardagskommuniktionen människor emellan skulle se ut så här en stilla februaridag 2008?

Johan

Andra bloggar om: kommunikation

Kyrkogården

2008-02-21T20:39:00.002+01:00

En kyrkogård väcker olika känslor. Vi kan känna frid och ro på denna plats, eller rädsla och oro. Kanske hänger detta ihop med vårt förhållande till döden. Vi ska alla en gång samlas på denna plats, såtillvida vi inte väljer en annan plats i det fria.

Mitt förhållande till kyrkogården är mest gott. Jag minns de återkommande söndagspromenaderna som barn för att besöka min fars grav. Kyrkogården är när den är som bäst en plats där vi vårdar minnen av människor som har gjort avtryck i våra liv.

Men, hur blir det med alla dessa bortglömda gravplatser. Alla kommer vi en gång att glömmas, förr eller senare. I det moderna samhället röjs alla dessa glömskans gravplatser bort efter ett antal år.

På gamla kyrkogårdar däremot, där det finns mycket plats och få människor, där blir gravplatserna kvar länge. Men, till slut börjar istället naturen göra sitt. Texten på stenen retuscheras och mossan tar över.

Jag tycker att gravplatser som dessa bär på en särskild skönhet. Kanske blir vi till slut ett bergatroll på kyrkogården?

Johan

Det seriösa

2008-02-21T20:30:00.002+01:00

Det seriösa konststycket:
Att vara människa,
göra upp eld i kaminen,
betrakta ett försvinnande.

Jag fick mig en utsikt:
Bland böcker och röster
stal jag en koncentration.
Jag hittade ett meningsfullt leende.

Det kvittade om det bara
gällde ett kuriosaliv
eller det storslagna.
Varje koncentration är ett ypperligt tillfälle.

Det är i poesin. Det är i filosofin.
Och den livsavgörande musiken.
Min behärskning formas.
Min utmätta tid har mening.

En sorts luft. En sorts hög höjd.

Björn

Väntan

2008-02-18T19:59:00.008+01:00

Jag tycker om att vänta.
Väntan är ett tillfälle i livet som inte får gå till spillo eller försummas.
Väntan befinner man sig i då man gjort något färdigt och innan man påbörjat nästa aktivitet. På så sätt blir väntan en frizon mellan två aktiviteter, ett mellanrum.

I mellanrummen skapar vi vår tillvaro, sa redan Winnicott på sin tid. Det är därför avgörande för vår utveckling hur vi tillgodogör oss vår väntan.

Det finns stora och små väntan. Tonåringens väntan, perioden mellan att vara barn och bli vuxen, är en stor väntan som kräver flera års hängande tillsammans med andra likasinnande. Men det finns också små väntan; i kön mellan handlande och betalande, på stationen mellan packande och resande, på restaurangen mellan beställning och ätande, i korsningen mellan stannande och avfärd. Det finns tusentals mellanrum mellan aktiviteter, då vi har förmånen att få uppleva väntan.

Grunden för en utveckling mot ett hållbart samhälle är inte olika tekniska lösningar eller nya energikällor. Det är inte heller hur vi sopsorterar eller vilket drivmedel vi kör bilen på.

Nej, den stora förändringen måste ske inombords hos oss människor. Vi måste verkligen förstå att det inte är aktiviteterna som gör att vi utvecklas som människor, och det är inte vad vi sysslar med som gör oss lyckliga.

Det är när vi tillåter oss att sätta oss ner, i lugn och ro och vänta, som världen kommer att förändras. Börja med att gå tidigt till bussen, se till att få sitta på busshållplatsen och vänta länge innan bussen kommer, och känn hur denna väntan förändrar inte bara dig utan alla i din omgivning. Ja, kanske hela världen. Väntan är början till den stora omvandlingen.

Sven

Andra bloggar om: klimat

På is i Luleå

2008-02-16T20:46:00.004+01:00

Sven

Andra bloggar om: Luleå

Stekt fläsk

2008-02-14T20:35:00.004+01:00

”Det är en konst att steka fläsk.
Man skär fläsket i rätt tunna skivor med svålen på.
Svålen blir om man rätt utför stekningen utsökt i sin spröda knaprighet. En gjutjärnspanna, torr och absolut blank sätts på rätt svag värme. Lägg ner fläskskivorna väl skilda från varandra. Låt dem stekas långsamt och häll av fettet om det blir för rikligt. Häll det i en skål som tål flottets hetta och ät det kallt med salt och finklippt kryddgrönt på smörgås, eller om ni skall servera fläsket med bruna bönor häll en del av flottet i brunbönsgrytan.”

Ur Tore Wretmans ”Svensk husmanskost”

Tänk att få äta den smörgåsen, med det kalla fettet, saltet och det kryddgröna! Och så nyttigt! Nu när vetenskapen kovänt och man blir fet av fettsnålt och går ner i vikt av att äta mycket fett.

Snart är det nog dags för sockrets återkomst, nu när det visat sig att man blir tjock av sötningsmedel. Många reklamskyltar kommer inom kort att basunera ut; Innehåller Mycket Socker!

Vetenskap och tro ligger mycket närmare varann än man tror.

Sven

Andra bloggar om: fett, GI, socker, husmanskost

Dröjer

2008-02-13T20:31:00.003+01:00

Tiden står på tapeten.
Min förmåga kommer också fram till dörren
och börjar skrapa.

Det behöver inte vara så svårt
att tänka efter
om man tänker efter.

Litet senare:

Jag dröjer kvar en stund
och börja tänka på vad
vi brukar samtala om
och vad vi inte samtalar om.

I tingssalen sitter alltid någon
på den anklagades stol.
Och här tänker många tyst
på vad som egentligen
har hänt med mitt liv.

Domen dröjer ytterligare en dag.
Domen dröjer ytterligare en dag.
Domen dröjer ytterligare en dag.

Björn

Stackars kungen

2008-02-13T19:46:00.010+01:00

Det är synd om kungen. Han hade en svår uppväxt. Pappan dog tidigt och han blev uppfostrad endast av kvinnor, mamman och systrarna. Kungen saknade helt manlig förebild, vilket präglade hans förhållande till omgivningen. I skolan upptäckte man att han led av läs- och skrivsvårigheter och att han dessutom var svag i flera ämnen.

Som vuxen fick kungen i uppgift att hålla tal och inviga nya saker. Men på grund av sina svårigheter visade det sig att kungens förmåga att hålla tal var hans sämsta gren. Trots det fick kungen fortsätta att officiellt invigningstala för svenskar, utländska besökare och för potentater. Eftersom alla hans tal bevakas av tv, radio och press finns det numera ingen levande människa som inte känner till kungens begränsningar när det gäller att formulera sig muntligt (och skriftligt).

Tänker er själva, om ni är värdelös i idrott - till exempel i höjdhopp - och sedan tvingas ni åka land och rike runt och hoppa höjd, och varje misslyckat hopp visas om och om igen alla nyhetssändningar. Vilket tragiskt öde!

Det är inte så konstigt att han inte får betalt från olika arbetsgivare för sina tjänster, han uppfyller ju inte ens basala krav i lönekriterierna. Inte heller arbetsvillkoret i A-kassan. Nej, tillsammans med andra människor med svår bakgrund, funktionshinder och arbetsoförmåga måste samhället gå in med bidrag.

Det är klart att kungens bidrag är en aning högre än försörjningsstödet för gemene man, men det är honom väl unnat med tanke på den massmediala bevakningen. Jag tror inte att andra socialbidragstagare skulle vilja skylta med sina problem i radio och tv som han får göra.

Kungen ska också ha en eloge för att han inte har börjar supa, som många andra med tragisk barndom har gjort.
Så vitt jag vet i alla fall, kanske man kan ska tillägga.

Sven

Andra bloggar om: kungen, socialbidrag

Blå måndag

2008-02-11T20:03:00.000+01:00

Äntligen kom solen och himlen färgades blå.
Trädet trädde fram ur sin gråa, gråa sömn och skapade kontraster mellan varma och kalla färger.
Och plötsligt kändes mitt liv inte lika enahanda längre.
Allt blev klarare på nåt sätt, mer framträdande.

Sven

Grämfria guldkantade skridskor

2008-02-10T12:43:00.000+01:00

Jag skrev en blogg om mina våndor i samband med inköp, och jag tog som exempel mina försök att köpa långfärdsskridskor denna vinter. Några dagar senare fick jag ett mejl från Gerd i Övik, som berättade att hon led av samma åkomma som mig, att själva uppskjutandet av inköp kan vara mer njutbart än inköpet i sig. Men, hon gav också ett tips om ett skridskopaket, inkluderande både pjäxor och skridskor, som fanns på Naturkompaniet i Själevad för 999 kr!. Ni hör själva, vilket fantastiskt rea-pris!

Jag ringde direkt till Själevad och möttes av en väldigt trevlig expedit och efter några minuter, tack vare det låga priset, slog jag till på stående fot som det heter fast jag satt på en kontorsstol. Expediten lovade skicka paketet till Luleå omgående.

Att köpa något osett är vanskligt. Jag gick i tre dagar och grubblade på hur mycket frakten och postförskottsavgiften kunde bli; 100 eller 200 kr? Eller kanske 300 kr...och kommer pjäxorna att vara i rätt storlek?
Efter tre dagar låg paketet på Ica och jag gick dit och hämtade ut det. Till min stora glädje och förvåning tog Naturkompaniet inget för frakten eller postförskottet, priset var fortfarande 999 kronor. När jag kom hem och provade skorna och de visade sig passa perfekt, och när jag såg att enbart skridskornas originalpris var 1899 kronor, slog det mig plötsligt att detta köp skulle jag aldrig behöva grämas över!!!

Stort tack Gerd, för att du gav mig en grämfri guldkant i tillvaron!

Sven

Andra bloggar om: naturkompaniet, själevad

Näsduken

2008-02-08T21:30:00.000+01:00

I Sara Lidmans bok Hjortronlandet ger hon en bakgrund till ordet snorungar, och beskriver det på ett sätt som öppnade mina ögon för näsdukens betydelse. De fattiga torparbarnen på Ön har varken tillgång till näsduk, tyg eller papper. Samtidigt bor de i barnrika och dragiga stugor där förkylningarna grasserar och som gör att de ständigt är snuviga. Det gröna snoret rinner från näsan och de har inget att torka den med! De tvingas använda ärmarna på sina tröjor och jackor för att torka av sig hjälpligt. Till slut är de täckta av snor i ansiktet, på kläderna, ja överallt finns det intorkade gröna slemmet, som ett signum för fattigdomen; snorungarna.

Lärarinnan däremot hade en vit näsduk som hon egentligen inte behövde, men som hon flitigt använde vid den lilla hostan som tavelkritan ibland kunde orsaka.

När jag växte upp på 50 och 60-talet hade vi alla näsdukar, ett tecken på det välstånd som hade växt fram under efterkrigstiden. Vanligast var blå-näsduken som pga det mörka mönstret bättre dolde det äckliga innehållet. Det var vanligt i alla sammanhang att karlar tog upp en stor näsduk och snöt sig ljudligt, medan kvinnor var mer diskreta med den vita näsduken instickad innan för ärmen vid handleden. Vi hade fått tillgång till en tygbit som fört oss långt ifrån torpartidens fattigdom och som hjälpt oss att civiliseras, genom kontroll av de kroppsliga utsöndringarna.

Men numera har vi penicillin och Nezeril och ingen har längre en tygnäsduk i fickan. Möjligtvis en förpackning pappersnäsdukar på bordet under de svåraste förkylningstiderna.

Det går inte längre att skilja fattiga och rika åt, bara genom att titta på hur mycket snor som finns under näsan. Det är inte heller så viktigt att stryka och mangla lakan längre, för att bevisa att man tillhör en finare och bättre klass. Nu är det strykfritt som gäller över hela linjen.

Lika strykfritt som det blev 1958 när skolagan förbjöds. Sara Lidmans bok kom ut tre år tidigare, 1955, och det skulle inte förvåna mig om hennes beskrivning av barnens fruktansvärda situation i skolan, var orsaken till förbudet.
Läs Sara Lidman och förundras.

Sven

Festen

2008-02-07T21:34:00.000+01:00

De flesta gillar att gå på fest. Om så bara för några timmar lämna livets vanliga små som stora bekymmer och bara få må bra.
Jag gillar fester, men det ska vara en fest där jag fullt ut få vara mig själv och där jag möter människor som delar denna inställning.

Nyligen var jag på en sådan fest – den optimala festen. En nära vän skulle fylla jämt. För vännen skulle inte hans födelsedag stå i centrum. Han ville helt enkelt samla de människor han trivs med.

Den gode vännen hade hyrt en lagom stor lokal där ett fyrtiotal människor möttes. Tillräckligt många för att ge känslan av en stor fest, men så pass få för att få överblick och slippa en känsla av anonymitet. Det var människor med väsenskilda karaktärer med det gemensamma intresset av att vara nyfikna inför varandra.

För att det ska bli en bra fest ska värden kunna slappna av. Därför fanns det på denna fest trevlig personal som fick festdeltagarna att trivas, som höll i allt det praktiska och serverade god mat utan onödigt överdåd.

En optimal fest ska inte innehålla lekar, men väl en musiktävling där de bordsplacerade gästerna knyter band tillsammans med nostalgisk musik.

På en optimal fest bjuds på alkohol. Precis så pass mycket så att alla kommer i stämning, men så pass måttfullt att ingen går överstyr och blir berusad.

En optimal fest innehåller tal och små anekdoter om jubilaren. Dessa får inte ta över, men bidra till att höja den goda stämningen.

Musiken har en viktig plats på en optimal fest. På denna fest spelade naturligtvis ett levande band som hade god kontakt med de uppsluppna människorna och till slut blev en del av festen.

I glädje, nyfikenhet och prestigelöshet möttes vi denna kväll. En fest som gav mersmak åt livet. Tack att det finns tillfällen som dessa. Genomtänkta, sammansatta och enkla.

Johan

Andra bloggar om: fester

Sjostakovitj

2008-02-06T19:53:00.000+01:00

Med Sjostakovitj medföljer den musiska människans magiska övergång
när hans subtila skillnad gör honom till en överlevare och samtidigt avslöjar
diktaturansiktenas dårskap på första parkett då dessa omedvetet
applåderar tonsättarens förakt vid uruppförandet av hans femte symfoni.

Med Sjostakovitj medföljer mänsklighetens beundran
för det som måste uttryckas.

Med Sjostakovitj blir vi
litet modigare.

Björn

På spåret

2008-02-04T21:52:00.000+01:00

Sven

Andra bloggar om: på spåret, döden

Landskap i förändring - framtiden

2008-02-03T21:16:00.000+01:00

Vad blir det kvar av den bygd och natur sedan infrastrukturen monterats ner och naturen blivit bestulen på delar av sitt gröna guld? Stora delar av Norrbottens glesbygd somnar sakta in när de yngre flyttar ifrån och de som blev kvar åldras och dör.

I Grovas omgivningar lever trots allt hoppet. Här lyser hoppets låga och det sjuder av viss optimism. En ny generation nybyggare av annan sort har trätt in på scenen – entreprenörerna. De må komma från Norge eller Tyskland. De medverkar till att syresätta bygden främst inom turistnäringen. De är inte belastade av den gamla tidens trätor och de kan luckra upp den slutenhet och jantelag som annars bidrar till många bygders negativa utveckling.

Den stora gården på det gamla nybygget håller dessutom på att rustas upp med aktning för dess 150-åriga historia.

Så länge det finns liv finns det rörelse. I Grovas fjällnära landsbygd pekar rörelsen framåt….

Johan

En annorlunda morgon

2008-02-02T10:08:00.000+01:00

En av dessa mornar, som aldrig är sig lik. Samma snöbelagda fjärd, samma skog, samma himmel men allt ter sig ändå annorlunda. Jag har aldrig sett det förut samtidigt som jag alltid sett det.

Jag vill gärna besöka samma plats, om och om igen, för att upptäcka skillnaderna mellan denna gång och förra gången. Det är skillnaden som gör förändringen.

Om jag alltid söker nya ställen, köper nya saker, lagar nya maträttter eller alltid söker nya upplevelser så upptäcker jag inte skillnaden mellan då och nu. Sökandet efter det nya dövar vetskapen om att allt är förgängligt. I upprepningen däremot, finns den djupa kunskapen om livet.

Husmanskosten; koldolmarna, köttet och potatisen, palten, fläskpannkakan, stekt strömmingsflundra med potatismos. Alltid samma matsedel. Men varje gång som maträtten upprepas finns den där lilla skillnaden; för lite salt eller för mycket vitpeppar. Och så den stora avgörande skillnanden; mitt känslomässiga humör och dess starka påverkan på matsmältningen.

Varje gång jag äter köttbullar så smakar de annorlunda än förra gången jag åt köttbullar. Och aldrig smakar de som den gången i mammas kök. Skillnaderna består av de två ingredienserna i receptet för sorg; saknad och längtan.

Men att vara mätt hjälper mot det mesta.

Sven

Anhörig angår det dig

2008-01-31T21:18:00.000+01:00

Ifjol inledde jag den hör dagen med att skriva:
”Drogdårens manöver”
Idag är det ett år sedan olyckan och nu är han
och nu är minnet i tidningen.
Han vill slippa ett fängelsestraff. Han har börjat sköta sig.
Han vill bli kvitt sitt missbruk och arbeta hårt om dagarna.

Jag vet inte vad de anhöriga som drabbades anser om
hans samvete och insikt. Deras far kommer inte tillbaka.
Deras insikt skall ”drogdåren” bära med sig för evigt om
vi ska tro på någon form av framkomlighet.

Björn

Landskap i förändring - människan

2008-01-31T21:07:00.000+01:00

Grovas nära omgivningar var långt in på 1900-talet ett av Arjeplog kommuns viktiga nav. Här stannande ångbåten under den tid landet inte förbands med vägar. Här uppfördes ett nybygge med flerhundraåriga anor. Här fanns bygdens första skola. Här brukades jord och skog i nära samklang med naturen. Här möttes människor från när och fjärran.

Det fanns dock en orm i detta paradis, människan. Allt eftersom välståndet växte frodades även girigheten och missunnsamheten. Bygdens folk blev allt sämre att leva i sämja. När egendom skulle delas upp efter de äldres frånfälle uppstod tvister av olika slag.

Med tiden kom därför den leende bygden så sakta somna in sedan jantelag, girighet och samhällets strukturomvandling har lagt lock på fortsatt utveckling. Jordbruken lades igen, skogsarbetet tog slut, skolan ringde ut för sista gången, posten försvann, liksom byaaffären, då bygdens folk inte handlade i sin egen butik.

Bygdens skönhet har bestått, men den har med åren blivit tystare.

Johan

Guldkanten

2008-01-30T20:32:00.000+01:00

Det är viktigt att sätta en liten guldkant på tillvaron, något som får en att glömma vardagens tristess och långtråkighet. Precis som den knypplade spetsen på örngottet, den finns där men saknar praktiskt betydelse.

Många reser långt och vida omkring för att få denna guldkant, och jag är inte alldeles motsträvig när det gäller att resa. Till exempel var jag tillsammans med min familj på weekendresa till Umeå förra helgen. Visserligen bodde vi på Umeås billigaste hotell men det fanns utsikt över innergården och frukosten ingick. Och en godisskål i reception.

Men för min del så vill jag helst inte att denna guldkant ska innebära utgifter eller kostnader i någon form. För om jag lägger ut en slant på något roligt, så förstörs det av grämelsen över själva utgiften. Jag ältar efteråt om det verkligen var värt detta uppoffrande av ekonomiska medel, även om det gav mig en viss tillfredställelse och glädje. Ja, själva min snålhet gör att alla försök att förgylla tillvaron snabbt förmörkas av grubblerier och ånger.

Det har egentligen ingenting att göra med min ekonomiska ställning. Den är god som det heter. Nej snarare är det en följd av bristande självuppskattning som jag ådrog mig under uppväxten i Ångermanland.

Till följd av dessa mina begränsningar då det gäller guldkanterna har jag naturligtvis lärt mig att uppskatta allt som är gratis; smakproverna på Kvantum, bokinköpen på Kronan för en krona stycket, cyklingen till jobbet, promenaderna i naturen. Den billiga kycklingen på Willys från östeuropa, köttet från Brasilien eller Australien, Euroshopper.

Men jag brukar även roa mig på ett mer intrikat och uträknat sätt. Till exempel har jag under hela januari gått och suktat efter långfärdskridskor. Visserligen har jag mina gamla hockeyrör men det skulle vara så fint att få åka på riktiga långfärds och just nu är det så populärt. Så därför har jag bestämt att köpa sådana skridskor med medföljande pjäxor. Det finns ett paket för 2.200 kronor på Hägglunds, faktiskt ett bra pris.

Sådana gånger då jag bestämt mig för att köpa något, så njuter jag. Det känns så spännande, roligt och det förgyller min tillvaro när jag går omkring och tänker på det. Jag dagdrömmer om att jag har skridskorna på mig och åker omkring på den blanka isen i Norra hamn. Därför går jag ofta in på Hägglunds på luncherna för att göra själva inköpet, och när jag går fram till hyllan där skridskorna ligger, känner jag verkligen att detta är guldkanten, det lite extra i tillvaron som man måste unna sig någon gång ibland.

Sedan står jag där en stund och sedan bestämmer jag mig för att inte köpa dem.
Jag vänder och går ut.
Och då känner jag en härlig tillfredställelse på grund av utgiftens uteblivande. Det är nästan så att själva uteblivandet av inköpet ger en större lycka än vad själva inköpet skulle ge.
Man slipper ju gräma sig. Alltid något!

Sven

Landskap i förändring - skogen

2008-01-28T20:52:00.001+01:00

Just nu ligger min längtans landskap i trakterna runt Grova under närmare en meter snö. Många är mina vandringar i detta landskap. Jag har sett landskapet förändras, om än sakta.

Jag vandrar fortfarande i en bondeskog där jag kan känna vingslagen efter den tid som flytt. Det är tidvis en tät skog som för den ovane kan vara svår att orientera sig i.

Det dåtida öppna landskapet i dessa omgivningar var myrslåtterängarna. Här var det nu länge sedan någon lie som slog och något hö som ska bärgas inför vintern. Myrens landskap är på väg tillbaka till sitt tidigare tillstånd. Men myren är platsen för mycket långsamma skådespel. Förändringarna sker närmast omärkligt, men obevekligt när björk och senare tall och mossa konkurrerar ut gräset.

Omgivningarnas moderna öppna landskap är ett resultat av 60- och 70-talets kalhyggesbruk. Under ett antal år var det många bergssidor som fick se sig avklädda på sitt gröna guld. Den skog människorna på kort tid har tagit tar det flera generationer för naturen att återskapa. Om det överhuvudtaget är möjligt.

Den täta skogens slutenhet och hyggeslandskapets öppenhet. Alla sörjer inte det moderna öppna landskapet. Vi förlorar magin, men landskapet blir tillgängligare och övergripbart. Frågan är bara var vi söker skydd för regnet och var den tretåiga hackspetten ska hitta sin boplats?

Johan

I torgnylindgren-land

2008-01-25T22:04:00.000+01:00

Jag befinner mig i en annan värld, en annan tid, när jag cyklar till jobbet. Det är ljudboken där Torgny Lindgren läser sin egna texter, som förflyttar mig från min torftiga och enahanda cykelväg långt in i Västerbottens inland.

Jag är just nu verkligen inne i ett riktigt Torgny-skov. Denna underbara författare som i en intervju denna vecka sa att han ”ville ge pessimismen ett glatt ansikte”. Och det är det som gör honom så stor. Att skriva berättelser med människoöden som är djupt tragiska men samtidigt låta humorn färga dem till den undersköna blandning som kanske kan kallas västerbottens-ironin. Jag skrattar så att mina ögon tåras när jag lyssnar till särlingarna, gampojkarna och predikanterna som lägger ut texten om tillvarons små och stora förunderligheter. Alla dessa härliga människor i Avaträsk, Raggsjö eller Åmliden.

Torgny säger att berättelserna inte är skrönor, allegorier eller fyllda av metaforer. Nej, han hatar dessa ord. Berättelserna har istället syftet att vara ramar för filsosofiska betraktelser om allt viktigt i tillvaron; njutningen, skulden, hatet, kärleken, sanningen, köttet och så naturligtvis människan tro på Gud och djävulen.

I Hummelhonung får vi följa två bröder, Olof och Hadar, som hatat varann sedan barndomen och som byggt upp hela sina liv kring detta hat. Den undersökning av brödernas inbördes förhållanden som Torgny gör, är något som ger en inblick i hur konflikter byggs upp mellan människor i alla sammanhang. I botten finns djupa kränkningar som skapat situationen. Sedan vidmakthålls allt med hjälp av hatet och genom att upprätthålla ett ständigt avstånd. De som hatar varann vill aldrig träffas men de är ändå alltid helt upptagna av den andre i tankarna. Och Olof och Hadar träffas aldrig, båda lider av dödliga sjukdomar men vägrar dö före den andre, det är det enda som håller dem vid liv. Om man vill förstå konflikterna i Mellanöstern ska man läsa boken, det är samma mänskliga mekanismer som är aktiverade.

Eller Merabs skönhet. En stark uppgörelse med en ond och straffande fader, som går igen och angriper allt det vackra och goda i livet. Eller berättelsen om Vattnet där den speciella godmodigheten och acceptansen av livets hårda villkor ger en inblick hur fattiga människor kan leva lyckliga trots motgångar och svårigheter. Eller i betraktelser om Ordens betydelse: pojken som blir säker på att det är själva ordet ”lungsoten” som smittar. För att inte riskera att höra någon säga ordet, så isolerar han sig på vinden i hemgården och pratar bara genom ett rör som går ner till modern i köket.

Att höra Torgny Lindgren själv läsa sina egna berättelser i en ljudbok tillför extra dimensioner; den västerbottniska dialekten, den ljusa rösten när kvinnor pratar, den mörka för männen och den högtravande för predikanterna. Det skapas en magisk teater i mina öron, samtidigt som jag tar mig fram i motvinden på Mjölkuddsbanken.

Sven

Andra bloggar om: torgny lindgren, västerbotten

Brandvaktarstugan på Välmbapouda

2008-01-25T19:49:00.000+01:00

Otaliga gånger har jag besökt denna plats, som barn, ung och vuxen. Ingen årscykel är fullständig utan denna lilla toppbestigning på 710 m öh.

Minnena från platsen är nästan lika många som vandringarna hit. Återkommande möten med falk och örn. Vid något tillfälle färska spår efter Björn. Ibland med en stillhet och utsikt över en bra bit av landskapet Lappland. Andra gånger med så starka vindar att jag knappt kunnat stå upprätt. Vid dessa tillfällen har den lilla stugan utgjort ett tryggt vindskydd på läsidan.

Sedan några år är stugan öppen. Hemvärnet förvaltar den och platsen är populär för vinterns skoterfolk.

Det som för mig har blivit det givna målet för återkommande vandringar var under 1940-talet en arbetsplats sommarhalvåret för en fattig familj från byn. Varje sommar flyttade familjen upp hit. Brandvaktarstugan ”tjänstgjorde” också som bevakningsplats under krigets beredskapsår. Under dessa år var det försvaret som hade ansvaret för stugan.

Bortsett från brandvaktartornet är stugan intakt sedan snart 70 år. Den är så väderbiten att den trots brist på underhåll kommer att överleva mig och mycket längre än så.

När jag sitter inne i stugan och hör vindens tjut genom kaminröret går tankarna till den familj som vistades häruppe långa perioder. Vad gjorde de och hur hanterade de den tid som det knappast kan ha funnits brist på? Visserligen fick familjen återkommande besök från byn. Platsen var visst ett populärt utflyktsmål på söndagarna, men här måste det ha funnits massor av ensamhet och plats för egna tankar.

En familj i Välmbapoudas brandvaktarstuga, en del av vår beredskap och en liten del av vår historia….

Johan

Andra bloggar om: platser

Spår

2008-01-23T18:52:00.000+01:00

Jag skriver spår mot vilsenheten
för jag vill inte bara gå vilse.

Jag skriver spår och vår närvaro
är vag och bristfällig.

Sorgfälligt strävar vi ändå
mot mållöshet.

Björn

Samtal om konst

2008-01-21T22:01:00.000+01:00

Några halvgamla män och en kvinna har samlats i en lokal för att samtala om konst. Inbjudare är en av dessa män som är närmast förargad över de tre tavlor av halvgammalt snitt som en annan av dessa män har valt att ställa ut i möteslokalen.

Betrakta denna tavla, som blir en källa till ett längre samtal, är det konst? Man brukar säga bra konst är sådant som väcker frågor och tankar.

Vår inbjudare säger att han ingenting förstår, att det är ett kludd utan mening. Dessutom inte inramad.

Samtalets vågor går fram och tillbaka. Vad är det vi ser? Fler och fler frågor väcks. Inbjudaren säger till slut, att ju mer vi pratar om bilden desto bättre tycker jag om den.

Slutsats – konst blir bäst i dialog mellan olika betraktare. Vad som sedan är bra är sedan en fråga om smak. Vad tycker du?

Johan

Andra bloggar om: konst

Städilskan

2008-01-21T19:45:00.000+01:00

Ibland måste man städa ändå, utan att man bjudit hem nån. Det är väl dammråttorna, smutsen och obehaget av alla tidningar, böcker och saker som ligger på fel ställe, som tills slut gör det omöjligt att smita undan längre.

I vår familj är det jag som är städare.
Vi har en sådan uppdelning; en är matlagare, en annan diskare, en är gardinupphängare, en är tvättare, en är billagare, en är handlare , en är julpyntare, en är gå-upp-på vindan-och-hämta-grej-are, en är laga-kläd-are. Det kanske låter om om vi är många som kan dela på uppgifterna, men så är det inte. Varje familjemedlem kan ha flera uppgifter samtidigt. Vilken uppgift man har beror främst på kön eller läggning.

Att städa är egentligen en uppgift som bättre passar det kvinnliga könet, men jag har ändå fått den uppgiften på grund av min läggning. Jag gillar helt enkelt att städa. Nej, inte gillar, utan snarare kan man säga att jag avskyr när det är ostädat. Min toleransnivå är betydligt lägre än de andra i familjen. Därav min roll som städare.

Jag är en typiskt känslo-städare. Inte en sån där tvångsneurotiker som städar hela huset samma veckodag året runt, oberoende om det behövs eller inte. Jag förstår mig inte på dem, det verkar som de inte tänker eller känner, de bara städar varje vecka även om de inte har lust. Som om ingenting kan rubba deras ”ordning och reda”-inställning till tillvaron.

Nej, själv måste jag komma i stämning för att överhuvudtaget orka ta fram dammsugaren. Jag måste bli riktigt förbannad. Få tillräckligt med aggressiv energi i kroppen som sedan kan urladdas bland damm och skräp. Och eftersom jag är en hämmad person har jag väldigt svårt att överhuvudtaget bli förbannad, det finns så få saker som irriterar mig.

Men jag har vissa knep. Först så börjar plocka undan alla saker som ligger överallt på bord, bänkar och avställningsytor. Där ligger familjens samlade egendomar som egentligen borde ligga på helt andra ställen. Varje sak som ligger på fel ställe, och som jag måste gå iväg med, gör att jag känner mig som en slav, i ett underläge. Den som lagt saken där borde få ta hela ansvaret, eller hur?

Ilskan börjar bubbla upp i mig för varje sak som jag hittar och till slut tvingas jag angripa olika familjemedlemmar som varit försumliga med ilskna krav på förbättringar av ordningen. Detta är den utlösande faktorn; ilskan på alla i familjen som drar fram saker och smutsar ner. Den ilskan blir min drivkraft och mitt bränsle och som gör städningen möjlig.

Städilskan. Tack och lov för den, hur skulle det annars ha sett ut i vårat hem? När huset är rent, känns det underbart. Alla är nöjda som efter en häftig storm, när vinden äntligen lagt sig och allt är som bortblåst. Både damm och negativa känslor.

Sven

Johan

2008-01-20T12:11:00.000+01:00

En Johan är en Johan
En förutsägbar oförutsägbar person
En Johan tycker om rutiner, upprepningar och det förutsägbara
Men, en Johan kan också gå utanför gränserna, överraska
En Johan kommer sällan med de kreativa idéerna. Kreativa idéer får andra ha
En Johan är en förvaltare. En god sådan som bidrar till att de kreativa idéerna omsätts till handling
En Johan är en vandrare, en betraktare av världen. Ja, ibland en riktig enstöring
Men, en Johan vegeterar inte bara i sitt eget. Han är också en medskapare av världen. Han räds inte att säga var han tycker och vill gärna göra gott
En Johan gör gärna avtryck. Därför är han en av the Ryssbält tapes tre ben
En Johan är som sagt, en man med många sidor. En Johan är och förblir en Johan på väg…

Johan

Akvareller

2008-01-19T15:48:00.001+01:00

Ryssbält tapes fortsätter med att introducera nyheter. Under sidorubriken Akvareller finns nu ett album där jag kommer att lägga mina bilder, målade i huvudsak i Ryssbält och på Porsön. Håll utkik, bilderna kommer att bytas ut efterhand.

Sven

Björn

2008-01-18T19:39:00.000+01:00

Jag döptes till Björn.
Jag är på god väg.

Jag är på god väg att uppfylla min innebörd.
Jag är inte ett sällskapsdjur, men med idets idé.

Jag stirrar in i dimman. Den är påtaglig.
Endast starka strålkastare visar den diffusa vägen.

Min patetiska väntan lufsar iväg med frågan:
Var är livet som mest värdefullt?

Björn

Sommarresan

2008-01-17T19:55:00.000+01:00

Blöta och mörka dagar som denna är det lätt att längta bort. Hav tröst. Efter en eländig vinter kommer vår och sedan sommar. Ännu bättre är att de stora upplevelserna finns närmare än vad du tror. Drömresan kan du lätt realisera. Dags att ta fram bilatlasen och planera tänkbara utflyktsmål. Visst längtar du?

Johan

Andra bloggar om: resor

Nya tider

2008-01-16T20:57:00.000+01:00

Det började med att jag bytte plats i bussen, från mitten till längst bak. Jag visste inte då vad förändringen skulle innebära, men jag förstod att jag satte igång en rullande sten. Och nu ser vi hur det gick! Hela Ryssbält tapes fick ett nytt utseende, med nya kalla vinterfärger och moderna länkar. Otroligt!

Och inte bara det. De tre medverkande männens enhet splittrades och de fick egna namn. Inläggen kommer i fortsättningen att personligen signeras. Splittring men fortfarande under samma flagg.

Bli inte förvånade om det kommer fler förändringar i framtiden.

Sven

Vinter

2008-01-14T19:21:00.000+01:00

Så var den då på ett besök, vintern. Inte den riktiga vintern med åtskilliga minusgrader i dess följe. Medeltemperaturen i denna nordliga horisont ska vara 10-11 grader under noll så här års. Idag är det i alla fall -3c och fredagens blöta snö har fyllts på av nattens torrare variant.
Trybusken utanför mitt fönster är för första gången denna vinter klädd i skönt vitt och hela världen blir ljusare. Närmsta grannen har fått glädjefnatt och snöslungan har gått nästan en halvtimme.

Men, underbart är kort. Det är bara till att glädja sig åt nuet. Till veckan väntar åter milda sydvindar och blötväder. Vi kanske kommer till en tid då vi inte vet vad köldknäpp är. Måtte inte framtiden göra oss så knäppa!

Johan

Andra bloggar om: vinter, klimat

På rätt plats

2008-01-13T20:59:00.000+01:00

Jag klev upp på lördagsmorgonen med föresatsen att komma ut strax före solens uppgång. Morgonen var inte särskilt kall men himlen var grå och dimslöjor låg lågt över fjärden. Endast några centimeter snö gjorde det möjligt att gå vart jag ville på isen, som trots några varma dagar nu är helt säker.

Hundägarna, detta märkliga folk, fanns redan ute på stigarna, både på land och is, rastande sina små eller stora bestar. Jag går aldrig nära dem, eftersom jag inte litar på deras förmåga att handha sina djur. Även denna gång kom en liten spets, skällande mot mig samtidigt som matte och husse tävlade om vem som kunde skrika högst och mest aggressivt. Hunden brydde sig inte, som vanligt, och sprang mot mig trots att jag befann mig ca 200 meter ute på isen. Det finns ett ord, ”Fy”, som används ofta i dessa sammanhang. Jag lägger gärna till ordet ”fan”.

Jag fortsatte promenera mot Sinksundet och just där fjärden smalnar av mellan Björkskatan och Björsbylandet, stannade jag hänförd. Alla hundar var försvunna och jag stod där ensam. Dimman låg några meter över snön och ur dimman trädde träden fram i sin vinterskrud. Snötäckta björkar, alar och några enstaka granar. Sådana här stunder är lätt att gå förbi. Färgerna flyter ihop och det finns en risk att man uppfattar allt som gråvitt och utan kontraster. Men om man stannar upp, låter andningen lugna sig, och koncentrerar sig, blir synintrycken allt starkare av färgspelet; blått, turkos, rosa, gult, ockra.

Färgerna denna morgon blev allt starkare och kraftigare i och med att solen, sakta steg. Där jag stod, kunde jag ännu inte se solen men däremot avslöjade himlens allt mörkare blålila nyanser att solen fanns där på andra sidan Björkskatan, och segade sig sakta upp över Järnverket i horisonten.

Dimman över isen lättade sakta och konturerna av fjolårs-vassen trädde fram. En molnbank trängde sig fram från norr och hotade att lägga locket över det hela. Den blev allt rödare av den uppåtgående solen och jag hoppades att den inte skulle vinna himlen innan jag kommit tillbaka till Sundet, där jag visste att jag skulle få se solen i sin helhet, strax över horisonten.

Och visst, när jag återvände fanns solen där med sitt starka midvintersken, som är meningslöst att fotografera. Men se på skogen, som solen färgar med sin röda färg. Det är samma färg som vi människor får när vi befinner oss på rätt plats i tillvaron; på en is, i januari, i norrbotten, just när solen står som högst på himmelen.

Sven

Frikyrkan

2008-01-12T17:54:00.000+01:00

Betrakta denna byggnad. Så mycket byggnad på denna ödsliga övergivna plats. En känsla av vemod omsluter mig när jag passerar platsen.

Frikyrkan, en av det gryende folkhemmets tre ben, tillsammans med arbetarrörelse och nykterhetsrörelse. Alla har de sedan länge passerat ”bäst före datum”.

Somliga brukar säga att var sak har sin tid, som sedan blir till historia för att till slut multna ner bortom glömskans horisont. Vi kan återfalla i vemod och nostalgi, men aldrig återskapa den tid som flytt. Vi samlar kunskap i arkiven, vi tar våra foton och hoppas att någon vill läsa och se.

Vi måste gå vidare. Vi kan tillåta oss att raljera om det som har varit, men, vi får inte glömma och bli historielösa.

Frikyrkan har tillsammans med arbetarrörelse och nykterhetsrörelse alla bidragit till vår utveckling. Varje tid behöver sina mötesplatser för utbyte av tankar för idébyggen om framtiden.

Jag ser myckets lite av dessa nutidens mötesplatser i vår individualistiska tid. Vi riskerar inte bara bli historielösa, utan också bli allt mer sårbara och utsatta.

Det är kanske därför jag känner vemod när jag passerar den förfallna frikyrkolokalen en stilla sommardag utanför Gnarp.

Andra bloggar om: folkrörelse, frikyrkan

Att förändra sitt liv

2008-01-10T21:27:00.000+01:00

Ibland måste man göra förändringar i sitt liv. Det går inte bara att kliva omkring i gamla spår och låtsas som om allt är som förut. Tillvaron förändras ständigt och återkommande hamnar vi i situationer då vårt vanliga beteendemönster inte längre är adekvat, utan behöver modifieras och förändras för att bättre överensstämma med omgivningen.

Själv är jag i ett sådant skede i mitt liv. Denna vecka, i början av januari 2008, har jag påbörjat en viktig förändringsprocess, och det är svårt att veta vad det kommer att leda till. Att utsätta sig för nya saker är viktigt och kan göra att livet blir mer spännande och mer innehållsrikt. Nya saker stimulerar fantasin och får vårt inre att öppna sig och själen att utvecklas och förkovras.

Jag har så långt jag kan minnas haft en vana att alltid sätta mig strax bakom mitten i bussen på vänster sida. Det är inte så att jag alltid sitter på exakt samma stol, det är faktiskt inte heller möjligt med tanke på alla nya former av bussar som nu finns, som är inredda på olika sätt med stolar som sitter rakt , snett eller bakåt. Men på ett ungefär, med en viss moderation, sätter jag mig alltid strax bakom mitten på bussen och på vänster sida.

Denna vana har fungerat bra och jag har inte funnit någon anledning att ändra på ett fungerande koncept. Emellertid, med det moderna livets landvinningar, har situationen förändrats. Jag har nämligen en MP3 spelare som jag lyssnar på i bussen, sedan ett par år tillbaka. Jag kan välja mellan musik, radio eller ljudbok, och numera blir det oftast en ljudbok.Att lyssna på en roman ger stor behållning som nästan kan jämföras med att läsa densamma.

Problemet är att om jag sitter där i mitten i bussen, och det kliver på en bekant på Porsöberget eller Porsöcentrum, så sätter de sig naturligtvis på platsen bredvid mig och utan hänsyn till min pågående aktivitet - som är fullt synbar genom sladdarna som går till mina båda öron – börjar de prata om alldagliga ting. Jag tvingas stänga av apparaten, plocka ut plopparna ur öronen, le en smula och prata mig ända fram till Smedjan.

Och att tvingas byta Torgny Lindgrens sköna prosa eller Peter Englunds intressanta essäer mot triviala diskussioner om väderläget, är den största anledningen till att jag tvingats genomföra en stor förändring i mitt liv;
Efter många år som mitten-sittare har jag nu, första veckan i januari 2008, börjat sätta mig längst bak i bussen, tillsammans med de trötta ungdomarna.
Och det fungerar!
Inga medelålders bekanta vågar sig nånsin längst bak i bussen, det är ett område som behärskas av ungdomar. Och när jag kommer och sätter mig där blir jag helt nonchalerad av ungdomarna som en non-existing-person, en drömsituation för en ensamvarg som jag.

Det enda som oroar mig är att jag undrar vad min son tänkte imorse, där han satt två rader framför mig. Jag hoppas inte att han blir störd i sin identitetsutveckling, nu när fadern regredierat i bussen på detta förvånade sätt.

Dagens ända....

2008-01-09T21:39:00.000+01:00

…..eller dagens nolla om man så vill. Sigge på råttjakt.

En dag på isen

2008-01-06T17:37:00.000+01:00

Vi packade ner kaffetermosarna och extrakläderna i ryggsäckarna och åkte iväg i den tidiga söndagsmorgonen. Rodnaden på himlen i söder talade om att solen var på väg upp mot horisonten.

Nedanför Hälsans hus låg isen spegelblank och bara någon enstaka skridskoåkare hade startat före oss. Vi satte på oss skridskorna och åkte iväg i den rätt hårda motvinden, som vi visste skulle göra hemfärden till en snabb affär.

Under Bergnäsbron tvekade vi när vi såg de mörka mellanrummen mellan gamla isflak och vi gjorde en liten omväg närmare stranden av säkerhetsskäl. Våra kunskaper i bedömning av is är mycket begränsade men längre ut på fjärden blev vi allt säkrare och tryggare. Vi litade på att isen skulle hålla där andra åkt före oss, även om vi insåg det bedrägliga med ett sådant kollektivt ansvar.

Ute vid Gråsjälören släppte all oro om isens tillstånd och vi gled in i ett glädjetillstånd där varje skär förde oss allt längre in i den dröm som vi kustbor lever i; den blanka havsisens oändlighet.
Under tiden lyfte sig solen upp till dagens högsta punkt, som så här års kan te sig löjligt lågt, men som fyller oss nordbor med det gudomliga ljus som laddar våra uttorkade kroppar med A och D vitaminer och som vederkvicker inte bara kroppens kemiska strukturer, utan även själens behov av positiva framtidsutsikter.

Vi vände oss om och såg solen färga Luleå stadskärna i ett gulrött sken, som speglade sig i isen, och det blev svårt att förstå att detta var möjligt, att stå mitt i en dröm samtidigt som det var verkligt. Och denna dröm vilar på en decimeter tunn ishinna, som täcker det kalla, mörka vattnet, som om det fick chansen skulle döda oss på några få och fruktansvärda minuter.

Att åka skridskor på den tunna isen, ger ett bedrägligt skydd mot faran men ger också en förståelse över hur alltet är konstruerat. De goda tankarna, är alltid bara ett tunt lager, som ligger över djupa oceaner av oro, depression och missmod. Om man tänker gott om tillvaron och framtiden ger man sig ut på en tunn is och man tar en risk att allt kan spricka.

Det är värt att ta den risken. Att trots de mörka fälten mellan isflaken låta skridskorna glida däröver och se att isen ändå bär och få uppleva att en plötslig rädsla övergår i en stark glädje över tillvaron, naturen och kroppens rörelser.

Framsynta Kalix

2008-01-05T16:58:00.001+01:00

Kalix har gjort det igen. Först blev Kalix årets IT-kommun. Sedan byggde kommunen en galleria som fick världen att häpna. Nu är man i full färd att planera för en sandstrand med palmer längs med älven.

Till skillnad från Luleå som fortfarande envisas med att ha kvar alla gråa isbjörnar längs med gång- och cykelvägar har Kalix tagit det här med klimatförändringarna på allvar. Kommunen förbereder sig i god tid för att varmare klimat. Det kommer ju troligen en tid då turistmålen längs med Medelhavet inte lockar längre, då allt har omvandlats till het ogästvänlig öken.

Framsyntheten har dock sina dock sina gränser. Kalix har glömt en viktig detalj. När klimatet blir allt varmare blir våra hav varmare och de stora isarna på Grönland och i Antarktis smälter. Resultatet – havet stiger ohejdat. Palmstranden längs med älven blir snart ett minne blott, sedan den liksom hela Kalix har dränkts av havet.

Synd Kalix, det var i alla fall ett lovvärt initiativ.

Att bjuda på middag

2008-01-02T20:18:00.000+01:00

Om man skall bjuda hem en familj på middag nuförtiden då måste man avsätta minst två dagar för att ro det hela iland.

Redan dagen innan är man tvungen att besöka flera affärer för att inhandla alla ingredienser. Det är inte bara att gå på Willys eftersom vissa specialgrönsaker bara finns på Kvantum, och en viss exotisk krydda finns bara på Ica och sedan bär det av till systembolaget naturligtvis. Det är nödvändigt att köpa rejält med vin till maten, flera flaskor per man eftersom de flesta medelålders numera är baginboxalkisar. Det går inte längre att bjuda på folköl eller sockerdricka, folk skulle aldrig komma tillbaka någon fler gång efter en sådan middag.

Städningen inleds redan på bjudningsdagens morgon. Det tar nämligen halva dagen att få ordning i huset, eftersom vi skippat städningen i tre veckor sen vi sist bjöd hem nån.
Det är visserligen ganska skönt att få rent och snyggt när man klockan tolv på dagen är klar, men tröttheten börjar redan ta överhanden och man får lust att ringa och avboka middagen, och säga att vi drabbats av magsjuka.

Matlagningen är ett kapitel för sig. Det är omöjligt att bara göra något enkelt som var ok på 70-talet, att bjuda på köttgryta eller chiliconcarne, med rostat bröd till. Nej nu är det tre-rätters som gäller, gärna enligt förlaga från någon känd tv-kock. Det är ofta rätter vars namn inte går att uttala, som man inte vet vad de innehåller och som kräver 7-8 olika små rostfria pannor där allt ska puttra under flera timmar. Jag och min fru jobbar parallellt med städning och matlagning under förmiddagen. På eftermiddagen är det bara hon som jobbar vidare, medan jag går och gruvar mig inför kvällen och tänker på vad vi ska prata med gästerna om och vilka kläder jag ska ha på mig för att varken vara för fin eller för slarvigt klädd.

Matlagningen, som det här är fråga om, kräver rejäla köksöar, med spishällar, dubbelugnar och oljade träskivor där allt kan hackas, sjudas och kokas. I vårat 70-talskök finns ju inga sådana avställningsytor och redan efter en timmes matlagning blir allt bara kaos på bänken. Disk och potatisskal blandas med grytor med exklusivt innehåll, medan den gamla, utslitna fläkten gör allt för att dra ut matoset utan att lyckas, och fettet fastnar istället på kryddburkarna ovanför spisen.

När gästerna dyker upp, så är i varjefall min fru helt slut, då all matlagning har tagit musten ur henne. Själv är jag mest orolig för att alla inte skall få tillräckligt med vin i sig, och att de ska tycka att det är snålt tilltaget. Därför överdriver jag lätt och springer och passar upp alla utan att kunna sitta ner i lugn och ro.

Samtalen under middagen är helt förutsägbara. Först handlar det om tv-program som vi sett och sedan lite gamla minnen, därefter blir aktuellt med frågan om skillnaden mellan kvinnligt och manligt. Och då sitter vi män och skrattar åt hur kvinnor är, och kvinnorna skrattar åt hur män är. Allt slutar med att kvinnorna gaddar ihop sig och börjar klaga på oss män, hur vi är och att vi inte vill resa utomlands utan bara åka till stugan. Den delen av middagen är det avsnitt som drar mest alkohol.

Som tur är har jag spridit ut i hela bekantskapskretsen att jag helst går och lägger mig kl 22 så de flesta tar lite hänsyn och vinglar hem redan före kl 23.

Dagen efter, oftast söndagen, är förstörd.
Huvudvärken och bakfyllan sitter i långt in på eftermiddagen. Men jag tror inte att det beror på vinet, utan det är vätskebristen som jag ådragit mig under föregående dags städning. I min ålder orkar man inte med så mycket nöjesliv så nu dröjer det ett tag innan vi bjuder hem någon.
Kanske tills vi behöver städa igen.

Nodlinjen

2008-01-01T20:35:00.000+01:00

Årets första dag. Till slut en helt normal, lugn och stilla vinterdag. Normal sånär på att snön fortfarande nästan helt lyser med sin frånvaro.

En bedräglig stillhet, ett bedrägligt lugn. Bomben tickar på. Ovetande för de flesta och vi vet inte när bomben briserar.

Andreas Malm beskriver i sin bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent” om livets utveckling. Vetenskapen kan idag visa att livet på jorden inte har utvecklats gradvis i en stilla lunk, utan genom plötsliga förändringar, kvalitativa språng. Det är när en gräns överskrids, en nodlinje, som allting sker mycket fort. Således är nodlinjen för vattnet lika med kokpunkten och 47 grader Celsius nodlinjen för flercelliga organismers värmetolerans. Malm säger att varje system i naturen har en förmåga att organisera sig själv kritiskt. När t ex energi tillförs sker ingenting, sedan ingenting och så plötsligt, allt på en gång. På så sätt kan en minimal förändring få en gigantisk lavin i rörelse.

Stora kvalitativa förändringar har skett genom hela jordens historia och är en del av naturen själv. Det som nu sker är att människan på mycket kort tid med sitt sätt att leva håller på att skapa stora obalanser. Genom sina utsläpp av föroreningar från fossila bränslen tillförs atmosfären allt mer värme. Vi vet idag att detta är ohållbart och att jordens klimat på sikt kommer att bli varmare. Ja, mycket varmare med katastrofala konsekvenser för allt levande.
När detta sker och hur fort det kommer att gå kan ingen svara på. Det finns de som menar att nodlinjen för Arktis is redan är passerad och att det inte finns någon väg tillbaka. I så fall kan Arktis is vara borta inom 20 år. Sedan återstår att se när nodlinjen för Sibiriens permafrost passeras, d v s då perioden då medeltemperaturen är över 0 grader så pass länge att permafrosten släpper och allt metan som ligger lagrat sipprar ut. Effekterna av förändringar som denna är kumulativ med risk för en skenande uppvärmning.

Jag gillar inte att sitta på en tickandebomb. Min nyårsönskan är därför att alla lobbyister som värnar kortsiktiga klimatfientliga intressen får sparken och att vetenskapen törs prata klarspråk om vilka avgörande förändringar vi måste göra här och nu.

Snö

2007-12-30T17:30:00.000+01:00

Musik: "Horses" av Jonas Teglund.

Bildspel: Vinterbilder januari 2007.

Andra bloggar om: Jonas Teglund, Snö, Vinter, Luleå

Vid årets slut

2007-12-28T23:24:00.001+01:00

Världen blir en allt oroligare plats för oss levande.

Så här vid årets slut har ytterligare en viktig politisk ledare mördats, Benazir Bhutto.
Världens självutnämnda polis, USA, har än en gång misslyckats. Detta land som i avsikt att värna demokrati och bekämpa terrorism, har pumpat in miljarder och åter miljarder dollar i det fattiga, söndertrasade och korrupta Pakistan. Till vad nytta undrar jag när jag i tidningen kan läsa att en hel del av dessa pengar har gått till helt andra saker de var avsedda för, att bekämpa terror och ge humanitärt bistånd.

Ett skott kan sätta en värld i brand. Det har redan historien visat och då står den självutnämnda världspolisen maktlös. Jag känner oro.

Så här vid årets slut har oron också fått ett nytt ansikte. Året 2007 var året då klimatet och den globala uppvärmningen blev en angelägenhet för allt fler.
När jag idag vid lunchtid går ut i Luleås omgivningar kan jag konstatera att det är i stort sett snöfritt andra året i rad så här mellan jul och nyår. De som inte vill se säger att detta har hänt någon gång förr. Jag som väljer att se kan konstatera att Luleå har haft en Stockholmslik december och att hela landet under flera år har varit 1-2 grader varmare än normalt sett över hela året.

Andreas Malm säger i årets mest angelägna bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent”: Fram tills nyligen höjde vetenskapssamhället sitt gamla krucifix mot den anstormade uppvärmningen. De besvärjde den mekaniskt…Inget eko från livet själv hördes….Som om det mekaniska tänkandet utgjorde den mänskliga intelligensens övre gräns.

Missbrukaren förnekar in i det längsta att han har alkoholproblem. Jag vill inte vara med i den kollektiva förnekelse där vi stillatigande fortsätter att missbruka jordens resurser som om ingenting har hänt. Jag vet att de allra flesta har svårt att ta hotbilden till sig. Såsom missbrukaren måste sluta dricka sprit måste vi alla radikalt lägga om vår livsstil.

Jag är orolig, mycket orolig, men vill inför det kommande året hoppas på en tändande gnista hos fler, vi har inget val….

Andra bloggar om: Benazir Bhutto, klimat, Andreas Malm

Har hänt

2007-12-28T17:58:00.000+01:00

”Jag har ju ett jobb att sköta!”
Skulle det vara förklaringen att jag har låtit bli
bokstäverna? Nja, jag har varit fylld av andra
inställningar i mitt huvud.
Och livets flykt har pennan inte tryckt fast, men
det är kanske det vi håller på med:
Formulera fast vår flyktighet.
Och som om ingenting har hänt,
har ingenting hänt, har hänt.
Det händer också att jag blir kvar
inne i mina luftfickor
med den utomståendes blick
och tänker ingenstans.

Den enfödde

2007-12-27T15:32:00.000+01:00

Jag såg filmen ”Prestige” som är Christofer Nolans fjärde långfilm med bl.a. Michael Caine i en av huvudrollerna. Uttrycket "the prestige" avser den tredje delen av ett trolleritrick då det mest makalösa ska ske. Som de säger i filmen så räcker det inte med att få någonting att försvinna, utan man måste dessutom få det att komma tillbaka.

När jag såg filmen kom jag att tänka på Jesus. När han dog på korset, begravdes i grottan med en stor sten utanför, och sedan återuppstod igen. Det var en typiskt "prestige". Att försvinna och dö och sedan återvända som fullt frisk och levande, är ett magiskt trick.

Men hur gick det till i verkligheten?
Är filmen inne på rätt spår?
Jag tror det.

Om man betänker hur inledningen formuleras i bibeln; Gud utgav sin enfödde son.. kan man bli misstänksam. Varför poängteras flera gånger och på flera ställen att Jesus var enfödd? Vad betyder det egentligen? Den mest troliga förklaringen är att detta var första steget i en tredelad illusion, typiskt för ett magiskt trick, nämligen att dölja den verkliga sanningen; att Jesus hade en tvillingbror! Att påstå att Jesus var enfödd, är en typiskt reaktionsbildning, en försvarsmekanism som Freud formulerade. Om man säger en sak väldigt övertygande så betyder det tvärtom.

Alltså. Maria fick tvillingar och Jesus var en av dem. Det är ju väl känt att tvillingfödslar är utomordentligt vanliga vid insemination, något som det var fråga om i det här fallet.

Det kan också förklara många saker som bibelforskare tvistar om dvs att tidsangivelser och platser var Jesus skulle ha befunnit sig inte stämmer mellan olika böcker i bibeln. Det är egentligen en enda röra och det finns bl a teorier om att Jesus och Paulus var samma person, bara för att få allt att stämma.

Men om Jesus hade en tvillingbror, då förklaras allt. Till och med återuppståndelsen från det döda.
Jesus dog och brodern tog över.
The prestige!

Julefrid över Luleå

2007-12-23T21:10:00.000+01:00

Har ni tänkt på att det är något speciellt med julen i år? Trots att det är väldigt mycket folk på stan, i alla affärer, på gatan, i parkeringshus osv så är det ingen stress eller hets. Alla är vänliga och hjälpsamma, de knuffas inte utan går undan så att man kommer fram och de är tysta och lugna i kassaköerna, alla väntar på sin tur tålmodigt.

Och har ni tänkt på att det finns så många ungdomar som sitter i kassorna på affärerna i timme efter timme och registerar alla varor som vi köper, och ändå ler de och säger hej när man kommer fram. Tack alla ni som har expedierat mig i årens julhandel, särskilt du som lät mig komma tillbaka och gå emellan när jag hade glömt lämna in mina pantkvitton. Det var väldigt snällt.

Har ni tänkt på hur bra trafiken flyter här i Luleå i år trots att det det är så väldigt många bilar ute samtidigt? Det måste vara kommunens trafikplanerare som sett till att vi fått alla dessa fina rondeller som gör att vi inte längre behöver stanna vid rött ljus.

Och har ni parkerat under Kulturens hus, i det nya parkeringsgaraget? En dag då jag kom dit var det flera vakter som stod och pekade åt vilket håll jag skulle köra för att hitta en plats. Tänk vilket service! Det finns alltid platser kvar i det parkeringshuset och det ligger mitt i stan, nära till allt. Om man har OK-kort kan man bara dra i automaten när man kommer och när man far, då betalar man bara för den tid man stått där. En fantastisk uppfinning.

Förresten har ni tänkt på detta med betalkort, vad praktiskt det är att betala med. Man lämnar fram det och slår en kod och sedan är det klart. Jag kommer ihåg när man fick gå omkring med tusenlappar i fickorna på julen, väldigt obehagligt och jag var alltid rädd att tappa bort slantarna. Numera är det lugnt och jag behöver bara en liten sedelklämma som rymmer alla mina kort, den stora börsen i bakfickan är borta för länge sedan.

Har ni tänkt på att det finns så mycket affärer att gå till. Det finns Willys i södra hamn och på Storheden, Kvantum, Coop Extra, Ica Maxi, Konsum bara för att nämna några. Och så har vi Biltema, Jula, Rusta, Claes Ohlsson och Teknikmagasinet. Det har naturligtvis stor betydelse att folk sprider ut sig på många ställen, det är väl därför det inte blir så långa och stressande köer som det var förr. Det finns mycket att välja på, efter alla smaker. Tack. Roligt.

Varför har det blivit så här bra i Luleå? Det är svårt att säga, men jag tror att det beror på Kulturens hus. Äntligen fick vi ett centrum i stan där goda energier kan sprida sig åt alla håll. Om man går in i huset blir man alltid så glad över allt det öppna och ljusa, alla människor som står i kö för att köpa biljetter till kulturella engagemang, de äldre som sitter och läser tidningarna i biblioteket, paren som sitter i fiket och tar en paus i julhandlandet och så konsthallen; för mig personligen det bästa stället där jag med konstens hjälp ibland kan bli berörd.

Luleå har fått ett centrum och något positivt att utgå ifrån. Och det centrumet är inte Coop Arena eller SSAB. Det är inte Storheden eller Ikea. Det är inte Shopping eller Smedjan. Det är inte Köpmantorget eller Systembolaget. Nej, det är Kulturens hus; huset för musiken, litteraturen, konsten och gemenskapen. Tack Kalle Pedersén.

Och tack alla som haft vänligheten att läsa The Ryssbält tapes under året. Nu blir det julledigt några dagar. Det ska bli skönt.

Midvinter

2007-12-22T16:53:00.000+01:00

Synkroniserar den morgongrumliga blicken
Termometern visar 7.8 grader Celsius
Fastklamrande mot uppfartens stenmur när morgontidningen ska hämtas in
Vattenvåta isbubblor kan ge dagen en annan riktning
Träffar arbetskamraten på kafferasten
Han som med ett leende berättar om dagens blommande styvmorsviol invid husväggen
Kortbesök i julhandeln vid lunchtid
Steg som kunde ha blivit de sista vid övergångstället då en stressad bilist ville fram
Vid fiskdisken, strömmingen slut
Förvåning, strömmingen en av de havsfiskar som ännu inte går mot utrotning
Möter kamraten. Han som längtar till sin stuga
Till det jordnära, till det enkla
Delar hans längtan
Midvinterlandet töar sakta bort
Min inre blick möter viol – styvmorviol
Vackert, för vackert för att vara vackert

Ett löfte

2007-12-21T19:44:00.000+01:00

Vi kan i alla fall
enas om vädret,
även om rodnadens insikt
är på väg att berätta
en helt annan historia.

Vädret gör det litet lättare
att förstå hur vi
människor reagerar
på förändring.

På förändring reagerar vi
mestadels med motstånd,
men processen påbörjas
med promillehaltens
avgörande decimaler.

December, december

2007-12-20T22:18:00.000+01:00

December försvinner så fort.
December är inte det stora pusslet,
som väntar på händernas hjärngymnastik.
December försvinner bara så fort.
Så enkel är sanningen om livet.

Kramsnö och skare.
Det är någonting som händer
här på vår jord.
Förvirringen, helst en i sänder,
men det här är inte vårt bord.

God Jul och Gott Humör

2007-12-19T21:34:00.000+01:00

Jag har varit med om många julaftnar när jag vaknat med ett nedstämt humör, trots att jag jobbat som attan innan för att få ordning på allt; städning, mat och julklappar.

För hur förbereder man ett gott humör till julaftonen? Det är lätt att fokusera på fel saker och missa det viktigaste; det goda humöret som är förutsättningen för en trevlig jul.

Men ett gott humör förbereder man inte. Det finns där oberoende av vår fria vilja. Humöret är inte tillgängligt för förberedelser utan det kommer inifrån oss själva, från en källa som vi inte har kontroll över. Ett gott humör måste man arbeta fram under lång tid och med en målmedveten ansträngning.

Det handlar främst om den inre dialogen, det vi säger internt till oss själva. Alla klankande inre kommentarer om att vi inte duger, eller att vi inte är älskade eller att vi är misslyckade; alla dessa ord som psyket ständigt producerar och som ger oss negativ feedback på vårt varande. Och alla känslor av ilska och hat som får oss att döma andra människor, och betrakta dem som annorlunda varelser som vi inte vill ha något att göra med. Denna inre röst är skapad av våra erfarenheter och bär ofta en lätt igenkännbar dialekt, som härstammar från våra föräldrar. Föräldrarna lever alltid vidare i oss i form av våra inre röster. Men vi har hört dessa röster så länge att vi tror att det är våra egna tankar, som också blivit sanningar.

Våra tankar formar oss och vi tror på dem. Och dessa tankar blir sedan grunden för vårt humör, om vi blir nedstämda eller glada.

Det går inte bara att uppmana folk att tänka positivt, det är inte en framkomlig väg. Lyssna istället på den inre rösten mycket noga, låt den verkligen få komma till tals och inte bara finnas där dold bakom bruset av tankar. Lyft fram den i ljuset och ifrågasätt dess sanningshalt. Se på saken i flera olika perspektiv och upptäck svagheterna, inte i dig själv, utan i den inre röstens argumentation.

Börja med de människor som du är arg på. Genomskåda din egen ilska och se att den lever på förenklingar och självhävdelsebehov.

Om du vinner kampen kommer det positiva att infinna sig i den inre dialogen, utan att du märker det. Plötsligt blir den stödjande, uppmuntrande och med en tro på andra människors godhet. Därigenom förändras ditt humör och glädjen spricker upp som när dimman lättar över Norra hamn, tidiga mornar i slutet av oktober.

Skrota julen

2007-12-18T21:54:00.000+01:00

Årets största högtid, julen, är i antågande. Det märks. Aldrig är människor så trötta, stressade och oroliga som nu. Allting är julens fel! Det är nu vid juletid som vår skuld ska betalas och vi ska bana vägen för kravfyllda mötesplatser. Vi verkar tro att kärlek och vänskap kan köpas för pengar. Vi köper grejer till vänner och bekanta som aldrig förr. Grejer som vi ofta inte behöver och inte frågat efter. Vi inte bara köper, många lånar dessutom för allt det där onödiga vi köper som vi inte behöver. Skulden ska sedan betalas och notan blir dyr!

Julen kostar inte bara pengar. Den känslomässiga notan kan också bli nog så kostsam. Släktingar som aldrig annars har någon kontakt med varandra, eller en kontakt kantad med konflikter, ska plötsligt mötas och umgås som de aldrig har gjort något annat. I mitt arbete möter jag ungdomar som ofta har en kluven eller en rent av negativ inställning till julen. De säger att det är jobbigt, att man tvingas ihop och spela en roll som man inte är bekväm med.

Räddaren i den känslomässiga nöden blir ofta alkoholen. Alkoholen är ju i sig ett gissel och i juletid där vi förväntas att våldumgås blir det speciellt tydligt. I många släkter finns det alltid någon med alkoholproblem. Problem som alla andra påverkas av och kan känna oro inför.

Sedan har vi till slut de många ensamma. Aldrig är människor så ensamma som under julen då vi förväntas ha en familjär tillhörighet och vara lyckliga.

Nej, skrota julen och låt oss bespara oss allt lidande som följer med i dess släptåg!
Gärna en lång ledighet. Vi behöver mötesplatser och egen tid utan krav och förväntningar där vi verkligen får en chans att vila ut.

Julen däremot, den har sedan länge passerat ”bäst före datum”, så fjärran sin ursprungliga mening som den är idag.

Andra bloggar om: julen

Kultändaren

2007-12-16T20:07:00.000+01:00

Tändkulemotorn, även kallad råoljemotor, är en förbränningsmotor av kolvtyp som förr brukade användas till bl a fiskebåtar,sågverk, pumpar och traktorer. Den är upphovet till det klassiska 'Dunk-dunk-ljudet' från gamla fiskebåtar.

Namnet härrör från den kulformade kammare som sticker upp ur motorns topplock. I denna kammare sker den huvudsakliga förbränningen och den är förbunden med cylindern genom en kanal. Till skillnad från resten av motorn saknar kammaren vattenkylning. Kulan kommer alltså att hålla en högre temperatur än resten av motorn och det är detta som gör driften möjlig. Bränslet sprutas in i kammaren av en pump och när kolven pressar upp luft i kammaren stiger temperaturen genom kompressionen, värmen i kulans väggar och i de kvarvarande förbränningsresterna till sådan nivå att bränsle-luftblandningen antänds.

Före start måste kulan värmas tills den erhåller en rödbrun färg. Ursprungligen skedde det med en blåslampa och kunde ta 15 till 20 minuter. ”När kula är rö´ så far vi” var ett vanligt uttryck i mina hemtrakter. För att få en jämn gång på motorn fick kulan sedan varken bli för kall eller för varm, varför driften krävde ett visst mått av skicklighet.

I somras när vi besökte västkusten gick jag förbi en liten mekanisk verkstad i Skärhamn. Där utanför provkördes en kultändare med märket Bolinders.

Andra bloggar om: Tändkulemotor, Bolinders, Skärhamn