Betraktelser från en balkong – historien

Teneriffa, Los Cristianos.



Det var en gång en ö som föddes ut havet för 8 miljoner år sedan. Sedan levde här fiskare och senare jordbrukare ett stillsamt liv i tusentals år. Till slut hittade penningen ön och turismen tog fart med början på norra sidan av ön.

Här i söder var Los Cristianos en fiskeby fram till en liten bit in i 1960-talet. Då började den moderna människan sin typiska ”kulturgärning”, exploatering och konsumtion. Först hittade rehabiliteringsanläggningen Clinica Vintersol hit. Därefter började saker gå fort. Lägenhetshotellet Torres, där turisten sitter på sin balkong, var det första som byggdes 1965. Fortfarande kanske Torres två hotellbyggnader är de högsta på orten.

Här fanns inga naturliga stränder. Lätt ordnat, i Sahara finns gått om varan och snart stod Playa Del Vistas kilometerlånga strand klar.



Den stora byggbommen fortsatte och har ännu inte upphört. När turisten blickar ut mot väster finns hotellkomplex så långt ögat kan se. Det går inte längre att utskilja var orten tar slut och var nästa tar vid.



Det byggs inte bara längs med havet, utan också allt längre uppåt bergen. Vulkanen Teides högsta topp på 3800 m öh lär dock förbli orörd sånär på den kabinbana turisterna kan använda sig av för att erövra toppen.

Den moderna människan bygger sina små och stora imperier. Den lilla fiskebyn har sedan länge försvunnet och dess själ med den. Det nyvunna välståndet har sitt pris, men kortsiktigt tror jag att det är få på orten som sörjer.

Johan

Andra bloggar om: turism

Hjärtats dialog

Jag hör att jag har något i min kropp som slår.
Jag har inte tänkt på det viset förut.
Som en kolv mot mina revben.
Vad kan jag göra åt det?

Bachtin förklarar: ”Sanningen om människan i någon annans
mun som inte dialogiskt är riktad till henne, dvs, den i hennes
frånvaro uttalade sanningen blir till lögn som förnedrar och
dödar henne, om den berör hennes ’allra heligaste’, dvs
’människan i människan’.”

När vi har orkat läsa Bachtins rader tillräckligt många gånger
kan vi framskynta den dialogiska plattformen och då faller
inte vår bräcklighet ur ramen när vi hör hjärtats dialog
uttala orden som ges till den som du vill ska lyssna på dig.

Björn

Andra bloggar om: Bachtin

Samlaren återvinner sin erfarenhet

Jag behöver inte misstänka en medveten handling
för att någon uteblir från ett bokat besök.
Jag tror lika mycket på ett missförstånd.

Och just därför sitter jag här i en lägenhet
med min anteckningsbok och tänker vidare
på tragiska händelser i världen som outsinligt
släcker många människoliv.

Jag kan inte påstå att jag är bekant med Stanley Cavells
filosofi, men eftersom jag är en samlartyp har jag i
Allt om Böcker från 1994 hittat en understruken artikel
av Åsa Wikforss som sammanfattar Cavells filosofi på
några sidor.

Jag fastnar för hans syn på ”tvivlet”, men det handlar inte om
att dra sig undan sitt ansvar som enskild individ. Cavell refererar
till filosofer som Emerson, Thoreau, men också Hollywoodkomedier
från 40 och 50-talet.

Cavell menar att människan måste erkänna vardagslivets betydelse-
fulla ordning för att kunna nå fram till Kierkegaards ”sublima”.
Med det menas att kunna se den andre i ögonen, erkänna hennes
existens som separat individ, men med möjlighet till ömsesidig
förståelse.

Och just här i denna lägenhet med min anteckningsbok
ska jag fortsätta att tänka på den möjligheten,
för snart ska vi mötas igen
och respekten får då ett större utrymme
att stabiliseras.

Björn

Betraktelser från en balkong

Teneriffa, Los Cristianos.

Här sitter den vanlige, men ändå något ovanliga turisten på sin balkong och utövar sin favoritsysselsättning – betraktandet tillsammans med en svalkande öl och lite nötter.

Han hör havets vågor slå in mot stranden bland alla andra ljud från människor, bilar och mopeder. Han blickar ner och ser två engelsmän svinga en öl i baren. Han blickar ut över hotell och köpcentra och ser människor i en till synes evig rörelse fram och tillbaka. Han känner vindens drag. Han blickar upp över himlen där rastlösa moln ibland skymmer den heta solen.



Den vanlige ovanliga turisten börjar efter någon dag hitta sitt viloäge på en plats som han har besökt flera gånger förut.

Denna turist ska framöver fylla bloggen med några betraktelser från en varm plats i söder långt borta från Ryssbält. Han ska vara en betraktare i vid mening – spana efter den tid som flytt, som är och som kanske kommer….

Johan

Andra bloggar om: turism

Moderhatarna vann valet

När föräldrarna fortfarande lever och är gamla kan det kännas jobbigt ibland, att man måste ta hand om dem. De behöver mycket hjälp och stöd och varje dag ringer de om olika problem som för oss kan kännas bagetellartade men för dem upplevs som stora och oöverstigliga. Men de flesta av oss gör det som behövs, för vi vet vad vi fått av dem.

Att ha en mamma i livet, oberoende hur gammal man själv är, innebär att man har en trygg punkt i tillvaron, i världen. Hon finns alltid där, som en påminnelse om omsorg , trygghet och kärlek. Till sin mamma är man alltid ett barn och hon hjälper en att finnas till och känna meningsfullhet i vardagen. Jag brukar tänka att hon finns inuti mig, som en boj som jag är väl förankrad i.

När en mamma dör, så är det en stor händelse, oberoende av hur gammal och orkeslös hon är. De vuxna barnen, mogna och självständiga, tappar lätt fotfästet och upplever att hela tillvaron plötsligt blivit en otrygg och farlig plats. Det beror på att repet till den inre bojen plötsligen gått av, och det tar vanligtvis flera år innan man hittar en ny och säker hamn att vistas i.

På samma sätt som en vuxen människa kan överraskas över sina reaktioner när en åldrig mamma går bort, har en stor del av svenska folket fått uppleva något liknande sedan valet 2006, då moderhatarna tog makten.

Moderhatarna har inte förstått vilken betydelse moder Svea hade för oss innevånare. Hon var rund och god, hade tjocka överarmar härligt dallrande, och en famn som kunde härbärgera oss när vi var ledsna, sjuka eller hade förlorat vårat arbete. Hon fanns alltid där och spred tryggheten runt omkring sig som mödrar brukar göra, och som gjorde att vi vågade försöka och ge oss ut i världen. Vi visste alltid att hon skulle finnas där och ta hand om oss, om vi misslyckades och tvingades återvända hem.

Men moderhatarna är som vissa tonåringar, som just i sin frigörelse tror att de kan klara sig själva, bara de får full frihet. Moderhatarna gillar inte runda kvinnor, de har försökt svälta Svea och förvandla henne till en av dessa kalla, anorektiska kvinnor som befolkar modemagasinen och den kollorerade pressen. De moderhatande vill inte göra rätt för sig, betala licenser, ta hand om barn eller hjälpa åldringar. De tror att de alltid kommer att vara unga, friska och klara sig själva.

Stackars svenska folket. För sent upptäckte vi att moderhatarna fått makten, precis som när ett trojanskt virus tränger sig in i vår dator, bara för att vi glömt att uppgradera virusprogrammet. Moder Svea blir allt magrare medan oro och ångest sprider sig hos oss alla, som om vi inte längre hade en mamma att lita på.

Inte konstigt att våra hav och hamnar är fulla av små, små plastbitar från alla rep som smulats sönder på ett och ett halvt år.

Sven

Andra bloggar om: moderaterna, moder svea

Mobiltelefon

Vi lever i mobiltelefonens tid. Det har jag länge varit varse om, även om min egen gamla slitna och hundtuggade mobil mest ligger oanvänd i byrålådan.

För några dagar sedan blev detta faktum särskilt tydligt. På lunchpromenaden mötte jag vännen. Vi språkade kort då hans mobil ringer. Jag gick vidare och mötte en yrkeskollega. Hon pratade i mobil via sitt headset och såg mig knappt.

När jag kom till arbetsplatsen mötte jag två lokalvårdare båda ivrigt språkande i sina mobiltelefoner. Den ena med golvmoppen i hand och den andre lugnt sittande på en toalettstol.

Slutligen kom jag till arbetsplatsens besöksrum. Där låg två ungdomar i sofforna, naturligtvis pratande i sina mobiltelefoner.

Jag undrar om vi ens i våra vildaste fantasier för bara 20 år sedan kunde drömma om att den sociala vardagskommuniktionen människor emellan skulle se ut så här en stilla februaridag 2008?

Johan

Andra bloggar om: kommunikation

Kyrkogården

En kyrkogård väcker olika känslor. Vi kan känna frid och ro på denna plats, eller rädsla och oro. Kanske hänger detta ihop med vårt förhållande till döden. Vi ska alla en gång samlas på denna plats, såtillvida vi inte väljer en annan plats i det fria.

Mitt förhållande till kyrkogården är mest gott. Jag minns de återkommande söndagspromenaderna som barn för att besöka min fars grav. Kyrkogården är när den är som bäst en plats där vi vårdar minnen av människor som har gjort avtryck i våra liv.

Men, hur blir det med alla dessa bortglömda gravplatser. Alla kommer vi en gång att glömmas, förr eller senare. I det moderna samhället röjs alla dessa glömskans gravplatser bort efter ett antal år.

På gamla kyrkogårdar däremot, där det finns mycket plats och få människor, där blir gravplatserna kvar länge. Men, till slut börjar istället naturen göra sitt. Texten på stenen retuscheras och mossan tar över.

Jag tycker att gravplatser som dessa bär på en särskild skönhet. Kanske blir vi till slut ett bergatroll på kyrkogården?

Johan

Det seriösa

Det seriösa konststycket:
Att vara människa,
göra upp eld i kaminen,
betrakta ett försvinnande.

Jag fick mig en utsikt:
Bland böcker och röster
stal jag en koncentration.
Jag hittade ett meningsfullt leende.

Det kvittade om det bara
gällde ett kuriosaliv
eller det storslagna.
Varje koncentration är ett ypperligt tillfälle.

Det är i poesin. Det är i filosofin.
Och den livsavgörande musiken.
Min behärskning formas.
Min utmätta tid har mening.

En sorts luft. En sorts hög höjd.

Björn

Väntan

Jag tycker om att vänta.
Väntan är ett tillfälle i livet som inte får gå till spillo eller försummas.
Väntan befinner man sig i då man gjort något färdigt och innan man påbörjat nästa aktivitet. På så sätt blir väntan en frizon mellan två aktiviteter, ett mellanrum.

I mellanrummen skapar vi vår tillvaro, sa redan Winnicott på sin tid. Det är därför avgörande för vår utveckling hur vi tillgodogör oss vår väntan.

Det finns stora och små väntan. Tonåringens väntan, perioden mellan att vara barn och bli vuxen, är en stor väntan som kräver flera års hängande tillsammans med andra likasinnande. Men det finns också små väntan; i kön mellan handlande och betalande, på stationen mellan packande och resande, på restaurangen mellan beställning och ätande, i korsningen mellan stannande och avfärd. Det finns tusentals mellanrum mellan aktiviteter, då vi har förmånen att få uppleva väntan.

Grunden för en utveckling mot ett hållbart samhälle är inte olika tekniska lösningar eller nya energikällor. Det är inte heller hur vi sopsorterar eller vilket drivmedel vi kör bilen på.

Nej, den stora förändringen måste ske inombords hos oss människor. Vi måste verkligen förstå att det inte är aktiviteterna som gör att vi utvecklas som människor, och det är inte vad vi sysslar med som gör oss lyckliga.

Det är när vi tillåter oss att sätta oss ner, i lugn och ro och vänta, som världen kommer att förändras. Börja med att gå tidigt till bussen, se till att få sitta på busshållplatsen och vänta länge innan bussen kommer, och känn hur denna väntan förändrar inte bara dig utan alla i din omgivning. Ja, kanske hela världen. Väntan är början till den stora omvandlingen.

Sven

Andra bloggar om: klimat

På is i Luleå

Sven

Andra bloggar om: Luleå

Stekt fläsk

”Det är en konst att steka fläsk.
Man skär fläsket i rätt tunna skivor med svålen på.
Svålen blir om man rätt utför stekningen utsökt i sin spröda knaprighet. En gjutjärnspanna, torr och absolut blank sätts på rätt svag värme. Lägg ner fläskskivorna väl skilda från varandra. Låt dem stekas långsamt och häll av fettet om det blir för rikligt. Häll det i en skål som tål flottets hetta och ät det kallt med salt och finklippt kryddgrönt på smörgås, eller om ni skall servera fläsket med bruna bönor häll en del av flottet i brunbönsgrytan.”

Ur Tore Wretmans ”Svensk husmanskost”

Tänk att få äta den smörgåsen, med det kalla fettet, saltet och det kryddgröna! Och så nyttigt! Nu när vetenskapen kovänt och man blir fet av fettsnålt och går ner i vikt av att äta mycket fett.

Snart är det nog dags för sockrets återkomst, nu när det visat sig att man blir tjock av sötningsmedel. Många reklamskyltar kommer inom kort att basunera ut; Innehåller Mycket Socker!

Vetenskap och tro ligger mycket närmare varann än man tror.

Sven

Andra bloggar om: fett, GI, socker, husmanskost

Dröjer

Tiden står på tapeten.
Min förmåga kommer också fram till dörren
och börjar skrapa.

Det behöver inte vara så svårt
att tänka efter
om man tänker efter.

Litet senare:

Jag dröjer kvar en stund
och börja tänka på vad
vi brukar samtala om
och vad vi inte samtalar om.

I tingssalen sitter alltid någon
på den anklagades stol.
Och här tänker många tyst
på vad som egentligen
har hänt med mitt liv.

Domen dröjer ytterligare en dag.
Domen dröjer ytterligare en dag.
Domen dröjer ytterligare en dag.

Björn

Stackars kungen

Det är synd om kungen. Han hade en svår uppväxt. Pappan dog tidigt och han blev uppfostrad endast av kvinnor, mamman och systrarna. Kungen saknade helt manlig förebild, vilket präglade hans förhållande till omgivningen. I skolan upptäckte man att han led av läs- och skrivsvårigheter och att han dessutom var svag i flera ämnen.

Som vuxen fick kungen i uppgift att hålla tal och inviga nya saker. Men på grund av sina svårigheter visade det sig att kungens förmåga att hålla tal var hans sämsta gren. Trots det fick kungen fortsätta att officiellt invigningstala för svenskar, utländska besökare och för potentater. Eftersom alla hans tal bevakas av tv, radio och press finns det numera ingen levande människa som inte känner till kungens begränsningar när det gäller att formulera sig muntligt (och skriftligt).

Tänker er själva, om ni är värdelös i idrott - till exempel i höjdhopp - och sedan tvingas ni åka land och rike runt och hoppa höjd, och varje misslyckat hopp visas om och om igen alla nyhetssändningar. Vilket tragiskt öde!

Det är inte så konstigt att han inte får betalt från olika arbetsgivare för sina tjänster, han uppfyller ju inte ens basala krav i lönekriterierna. Inte heller arbetsvillkoret i A-kassan. Nej, tillsammans med andra människor med svår bakgrund, funktionshinder och arbetsoförmåga måste samhället gå in med bidrag.

Det är klart att kungens bidrag är en aning högre än försörjningsstödet för gemene man, men det är honom väl unnat med tanke på den massmediala bevakningen. Jag tror inte att andra socialbidragstagare skulle vilja skylta med sina problem i radio och tv som han får göra.

Kungen ska också ha en eloge för att han inte har börjar supa, som många andra med tragisk barndom har gjort.
Så vitt jag vet i alla fall, kanske man kan ska tillägga.

Sven

Andra bloggar om: kungen, socialbidrag

Blå måndag

Äntligen kom solen och himlen färgades blå.
Trädet trädde fram ur sin gråa, gråa sömn och skapade kontraster mellan varma och kalla färger.
Och plötsligt kändes mitt liv inte lika enahanda längre.
Allt blev klarare på nåt sätt, mer framträdande.

Sven

Grämfria guldkantade skridskor

Jag skrev en blogg om mina våndor i samband med inköp, och jag tog som exempel mina försök att köpa långfärdsskridskor denna vinter. Några dagar senare fick jag ett mejl från Gerd i Övik, som berättade att hon led av samma åkomma som mig, att själva uppskjutandet av inköp kan vara mer njutbart än inköpet i sig. Men, hon gav också ett tips om ett skridskopaket, inkluderande både pjäxor och skridskor, som fanns på Naturkompaniet i Själevad för 999 kr!. Ni hör själva, vilket fantastiskt rea-pris!

Jag ringde direkt till Själevad och möttes av en väldigt trevlig expedit och efter några minuter, tack vare det låga priset, slog jag till på stående fot som det heter fast jag satt på en kontorsstol. Expediten lovade skicka paketet till Luleå omgående.

Att köpa något osett är vanskligt. Jag gick i tre dagar och grubblade på hur mycket frakten och postförskottsavgiften kunde bli; 100 eller 200 kr? Eller kanske 300 kr...och kommer pjäxorna att vara i rätt storlek?
Efter tre dagar låg paketet på Ica och jag gick dit och hämtade ut det. Till min stora glädje och förvåning tog Naturkompaniet inget för frakten eller postförskottet, priset var fortfarande 999 kronor. När jag kom hem och provade skorna och de visade sig passa perfekt, och när jag såg att enbart skridskornas originalpris var 1899 kronor, slog det mig plötsligt att detta köp skulle jag aldrig behöva grämas över!!!

Stort tack Gerd, för att du gav mig en grämfri guldkant i tillvaron!

Sven

Andra bloggar om: naturkompaniet, själevad

Näsduken

I Sara Lidmans bok Hjortronlandet ger hon en bakgrund till ordet snorungar, och beskriver det på ett sätt som öppnade mina ögon för näsdukens betydelse. De fattiga torparbarnen på Ön har varken tillgång till näsduk, tyg eller papper. Samtidigt bor de i barnrika och dragiga stugor där förkylningarna grasserar och som gör att de ständigt är snuviga. Det gröna snoret rinner från näsan och de har inget att torka den med! De tvingas använda ärmarna på sina tröjor och jackor för att torka av sig hjälpligt. Till slut är de täckta av snor i ansiktet, på kläderna, ja överallt finns det intorkade gröna slemmet, som ett signum för fattigdomen; snorungarna.

Lärarinnan däremot hade en vit näsduk som hon egentligen inte behövde, men som hon flitigt använde vid den lilla hostan som tavelkritan ibland kunde orsaka.

När jag växte upp på 50 och 60-talet hade vi alla näsdukar, ett tecken på det välstånd som hade växt fram under efterkrigstiden. Vanligast var blå-näsduken som pga det mörka mönstret bättre dolde det äckliga innehållet. Det var vanligt i alla sammanhang att karlar tog upp en stor näsduk och snöt sig ljudligt, medan kvinnor var mer diskreta med den vita näsduken instickad innan för ärmen vid handleden. Vi hade fått tillgång till en tygbit som fört oss långt ifrån torpartidens fattigdom och som hjälpt oss att civiliseras, genom kontroll av de kroppsliga utsöndringarna.

Men numera har vi penicillin och Nezeril och ingen har längre en tygnäsduk i fickan. Möjligtvis en förpackning pappersnäsdukar på bordet under de svåraste förkylningstiderna.

Det går inte längre att skilja fattiga och rika åt, bara genom att titta på hur mycket snor som finns under näsan. Det är inte heller så viktigt att stryka och mangla lakan längre, för att bevisa att man tillhör en finare och bättre klass. Nu är det strykfritt som gäller över hela linjen.

Lika strykfritt som det blev 1958 när skolagan förbjöds. Sara Lidmans bok kom ut tre år tidigare, 1955, och det skulle inte förvåna mig om hennes beskrivning av barnens fruktansvärda situation i skolan, var orsaken till förbudet.
Läs Sara Lidman och förundras.

Sven

Festen

De flesta gillar att gå på fest. Om så bara för några timmar lämna livets vanliga små som stora bekymmer och bara få må bra.
Jag gillar fester, men det ska vara en fest där jag fullt ut få vara mig själv och där jag möter människor som delar denna inställning.

Nyligen var jag på en sådan fest – den optimala festen. En nära vän skulle fylla jämt. För vännen skulle inte hans födelsedag stå i centrum. Han ville helt enkelt samla de människor han trivs med.

Den gode vännen hade hyrt en lagom stor lokal där ett fyrtiotal människor möttes. Tillräckligt många för att ge känslan av en stor fest, men så pass få för att få överblick och slippa en känsla av anonymitet. Det var människor med väsenskilda karaktärer med det gemensamma intresset av att vara nyfikna inför varandra.

För att det ska bli en bra fest ska värden kunna slappna av. Därför fanns det på denna fest trevlig personal som fick festdeltagarna att trivas, som höll i allt det praktiska och serverade god mat utan onödigt överdåd.

En optimal fest ska inte innehålla lekar, men väl en musiktävling där de bordsplacerade gästerna knyter band tillsammans med nostalgisk musik.

På en optimal fest bjuds på alkohol. Precis så pass mycket så att alla kommer i stämning, men så pass måttfullt att ingen går överstyr och blir berusad.

En optimal fest innehåller tal och små anekdoter om jubilaren. Dessa får inte ta över, men bidra till att höja den goda stämningen.

Musiken har en viktig plats på en optimal fest. På denna fest spelade naturligtvis ett levande band som hade god kontakt med de uppsluppna människorna och till slut blev en del av festen.

I glädje, nyfikenhet och prestigelöshet möttes vi denna kväll. En fest som gav mersmak åt livet. Tack att det finns tillfällen som dessa. Genomtänkta, sammansatta och enkla.

Johan

Andra bloggar om: fester

Sjostakovitj

Med Sjostakovitj medföljer den musiska människans magiska övergång
när hans subtila skillnad gör honom till en överlevare och samtidigt avslöjar
diktaturansiktenas dårskap på första parkett då dessa omedvetet
applåderar tonsättarens förakt vid uruppförandet av hans femte symfoni.

Med Sjostakovitj medföljer mänsklighetens beundran
för det som måste uttryckas.

Med Sjostakovitj blir vi
litet modigare.

Björn

På spåret

Sven

Andra bloggar om: på spåret, döden

Landskap i förändring - framtiden

Vad blir det kvar av den bygd och natur sedan infrastrukturen monterats ner och naturen blivit bestulen på delar av sitt gröna guld? Stora delar av Norrbottens glesbygd somnar sakta in när de yngre flyttar ifrån och de som blev kvar åldras och dör.

I Grovas omgivningar lever trots allt hoppet. Här lyser hoppets låga och det sjuder av viss optimism. En ny generation nybyggare av annan sort har trätt in på scenen – entreprenörerna. De må komma från Norge eller Tyskland. De medverkar till att syresätta bygden främst inom turistnäringen. De är inte belastade av den gamla tidens trätor och de kan luckra upp den slutenhet och jantelag som annars bidrar till många bygders negativa utveckling.

Den stora gården på det gamla nybygget håller dessutom på att rustas upp med aktning för dess 150-åriga historia.

Så länge det finns liv finns det rörelse. I Grovas fjällnära landsbygd pekar rörelsen framåt….

Johan

En annorlunda morgon

En av dessa mornar, som aldrig är sig lik. Samma snöbelagda fjärd, samma skog, samma himmel men allt ter sig ändå annorlunda. Jag har aldrig sett det förut samtidigt som jag alltid sett det.

Jag vill gärna besöka samma plats, om och om igen, för att upptäcka skillnaderna mellan denna gång och förra gången. Det är skillnaden som gör förändringen.

Om jag alltid söker nya ställen, köper nya saker, lagar nya maträttter eller alltid söker nya upplevelser så upptäcker jag inte skillnaden mellan då och nu. Sökandet efter det nya dövar vetskapen om att allt är förgängligt. I upprepningen däremot, finns den djupa kunskapen om livet.

Husmanskosten; koldolmarna, köttet och potatisen, palten, fläskpannkakan, stekt strömmingsflundra med potatismos. Alltid samma matsedel. Men varje gång som maträtten upprepas finns den där lilla skillnaden; för lite salt eller för mycket vitpeppar. Och så den stora avgörande skillnanden; mitt känslomässiga humör och dess starka påverkan på matsmältningen.

Varje gång jag äter köttbullar så smakar de annorlunda än förra gången jag åt köttbullar. Och aldrig smakar de som den gången i mammas kök. Skillnaderna består av de två ingredienserna i receptet för sorg; saknad och längtan.

Men att vara mätt hjälper mot det mesta.

Sven