onsdag, januari 02, 2008

Att bjuda på middag

Om man skall bjuda hem en familj på middag nuförtiden då måste man avsätta minst två dagar för att ro det hela iland.

Redan dagen innan är man tvungen att besöka flera affärer för att inhandla alla ingredienser. Det är inte bara att gå på Willys eftersom vissa specialgrönsaker bara finns på Kvantum, och en viss exotisk krydda finns bara på Ica och sedan bär det av till systembolaget naturligtvis. Det är nödvändigt att köpa rejält med vin till maten, flera flaskor per man eftersom de flesta medelålders numera är baginboxalkisar. Det går inte längre att bjuda på folköl eller sockerdricka, folk skulle aldrig komma tillbaka någon fler gång efter en sådan middag.

Städningen inleds redan på bjudningsdagens morgon. Det tar nämligen halva dagen att få ordning i huset, eftersom vi skippat städningen i tre veckor sen vi sist bjöd hem nån.
Det är visserligen ganska skönt att få rent och snyggt när man klockan tolv på dagen är klar, men tröttheten börjar redan ta överhanden och man får lust att ringa och avboka middagen, och säga att vi drabbats av magsjuka.

Matlagningen är ett kapitel för sig. Det är omöjligt att bara göra något enkelt som var ok på 70-talet, att bjuda på köttgryta eller chiliconcarne, med rostat bröd till. Nej nu är det tre-rätters som gäller, gärna enligt förlaga från någon känd tv-kock. Det är ofta rätter vars namn inte går att uttala, som man inte vet vad de innehåller och som kräver 7-8 olika små rostfria pannor där allt ska puttra under flera timmar. Jag och min fru jobbar parallellt med städning och matlagning under förmiddagen. På eftermiddagen är det bara hon som jobbar vidare, medan jag går och gruvar mig inför kvällen och tänker på vad vi ska prata med gästerna om och vilka kläder jag ska ha på mig för att varken vara för fin eller för slarvigt klädd.

Matlagningen, som det här är fråga om, kräver rejäla köksöar, med spishällar, dubbelugnar och oljade träskivor där allt kan hackas, sjudas och kokas. I vårat 70-talskök finns ju inga sådana avställningsytor och redan efter en timmes matlagning blir allt bara kaos på bänken. Disk och potatisskal blandas med grytor med exklusivt innehåll, medan den gamla, utslitna fläkten gör allt för att dra ut matoset utan att lyckas, och fettet fastnar istället på kryddburkarna ovanför spisen.

När gästerna dyker upp, så är i varjefall min fru helt slut, då all matlagning har tagit musten ur henne. Själv är jag mest orolig för att alla inte skall få tillräckligt med vin i sig, och att de ska tycka att det är snålt tilltaget. Därför överdriver jag lätt och springer och passar upp alla utan att kunna sitta ner i lugn och ro.

Samtalen under middagen är helt förutsägbara. Först handlar det om tv-program som vi sett och sedan lite gamla minnen, därefter blir aktuellt med frågan om skillnaden mellan kvinnligt och manligt. Och då sitter vi män och skrattar åt hur kvinnor är, och kvinnorna skrattar åt hur män är. Allt slutar med att kvinnorna gaddar ihop sig och börjar klaga på oss män, hur vi är och att vi inte vill resa utomlands utan bara åka till stugan. Den delen av middagen är det avsnitt som drar mest alkohol.

Som tur är har jag spridit ut i hela bekantskapskretsen att jag helst går och lägger mig kl 22 så de flesta tar lite hänsyn och vinglar hem redan före kl 23.

Dagen efter, oftast söndagen, är förstörd.
Huvudvärken och bakfyllan sitter i långt in på eftermiddagen. Men jag tror inte att det beror på vinet, utan det är vätskebristen som jag ådragit mig under föregående dags städning. I min ålder orkar man inte med så mycket nöjesliv så nu dröjer det ett tag innan vi bjuder hem någon.
Kanske tills vi behöver städa igen.

8 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Mitt i prick!

Anonym sa...

Känner helt igen mig. Jag bjuder numer aldrig hem någon just för att jag inte orkar med allt det där och blir då sällan bjuden till någon och behöver då inte heller tänka på vad man ska ha med sig eller vad man ska ha på sig för kläder. Är så tillfreds med att vara själv.

Staffan sa...

Bjud på sockerdricka = problem solved ;)

Matildas fikarum sa...

Men USCH vad jobbigt med middagsbjudningar! Du beskriver det precis på pricken. Det är helt sjukt att man plötsligt skall förvandlas till gourmetkock och dessutom slita ihjäl sig med städning och underhållning. Nä, för min del blir det att träffas på restaurang. Det är mycket bättre att låta andra jobba medan man själv bara kan sitta och njuta. Men jag hatar restauranger också, så det blir dåligt med socialt umgänge. Det stör mitt bokläsande, ha ha.

The Ryssbält tapes sa...

Ja, det verkar som vi är överens. Man slutar bjuda hem folk och är ensam istället. Och dricker mycket sockerdricka.

Bloggblad sa...

Gapskrattar! Börjar undra om du är tankeläsare... Jag bjuder numera bara sommartid när jag är ledig så att jag hinner städa en vecka före...

ab sa...

Huga, låter inte alls kul. Nej, tillbaka till sextio- och sjuttiotalen, säger jag bara! Bara att göra en gryta och enda kulinariska kravet var att det skulle vara burktomater i.

Jag hade en god vän som alltid bjöd på curry. Varje gång. Ingen tankemöda gick förspilld, städa gjorde han eventuellt, och alla kom.

En gång skulle några andra vänner göra sig till och bjöd på kalvfilé Oscar (dvs, en version som passade fattiga studenter). Det var så originellt att jag fortfarande kommer ihåg det!

Marianne sa...

Hahaha, det var bättre förr! På 70-talet alltså. När man kunde vara hipp bohem och strunta i städning och bjuda på kycklingsallad.

Tror jag ska gå i ungdom! (Alltså inte i barndom, inte än.)