söndag, december 30, 2007

Snö

video

Musik: "Horses" av Jonas Teglund.

Bildspel: Vinterbilder januari 2007.

Andra bloggar om: , , ,

fredag, december 28, 2007

Vid årets slut



Världen blir en allt oroligare plats för oss levande.

Så här vid årets slut har ytterligare en viktig politisk ledare mördats, Benazir Bhutto.
Världens självutnämnda polis, USA, har än en gång misslyckats. Detta land som i avsikt att värna demokrati och bekämpa terrorism, har pumpat in miljarder och åter miljarder dollar i det fattiga, söndertrasade och korrupta Pakistan. Till vad nytta undrar jag när jag i tidningen kan läsa att en hel del av dessa pengar har gått till helt andra saker de var avsedda för, att bekämpa terror och ge humanitärt bistånd.

Ett skott kan sätta en värld i brand. Det har redan historien visat och då står den självutnämnda världspolisen maktlös. Jag känner oro.

Så här vid årets slut har oron också fått ett nytt ansikte. Året 2007 var året då klimatet och den globala uppvärmningen blev en angelägenhet för allt fler.
När jag idag vid lunchtid går ut i Luleås omgivningar kan jag konstatera att det är i stort sett snöfritt andra året i rad så här mellan jul och nyår. De som inte vill se säger att detta har hänt någon gång förr. Jag som väljer att se kan konstatera att Luleå har haft en Stockholmslik december och att hela landet under flera år har varit 1-2 grader varmare än normalt sett över hela året.

Andreas Malm säger i årets mest angelägna bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent”: Fram tills nyligen höjde vetenskapssamhället sitt gamla krucifix mot den anstormade uppvärmningen. De besvärjde den mekaniskt…Inget eko från livet själv hördes….Som om det mekaniska tänkandet utgjorde den mänskliga intelligensens övre gräns.

Missbrukaren förnekar in i det längsta att han har alkoholproblem. Jag vill inte vara med i den kollektiva förnekelse där vi stillatigande fortsätter att missbruka jordens resurser som om ingenting har hänt. Jag vet att de allra flesta har svårt att ta hotbilden till sig. Såsom missbrukaren måste sluta dricka sprit måste vi alla radikalt lägga om vår livsstil.

Jag är orolig, mycket orolig, men vill inför det kommande året hoppas på en tändande gnista hos fler, vi har inget val….


Andra bloggar om: , ,

Har hänt

”Jag har ju ett jobb att sköta!”
Skulle det vara förklaringen att jag har låtit bli
bokstäverna? Nja, jag har varit fylld av andra
inställningar i mitt huvud.
Och livets flykt har pennan inte tryckt fast, men
det är kanske det vi håller på med:
Formulera fast vår flyktighet.
Och som om ingenting har hänt,
har ingenting hänt, har hänt.
Det händer också att jag blir kvar
inne i mina luftfickor
med den utomståendes blick
och tänker ingenstans.

torsdag, december 27, 2007

Den enfödde

Jag såg filmen ”Prestige” som är Christofer Nolans fjärde långfilm med bl.a. Michael Caine i en av huvudrollerna. Uttrycket "the prestige" avser den tredje delen av ett trolleritrick då det mest makalösa ska ske. Som de säger i filmen så räcker det inte med att få någonting att försvinna, utan man måste dessutom få det att komma tillbaka.

När jag såg filmen kom jag att tänka på Jesus. När han dog på korset, begravdes i grottan med en stor sten utanför, och sedan återuppstod igen. Det var en typiskt "prestige". Att försvinna och dö och sedan återvända som fullt frisk och levande, är ett magiskt trick.

Men hur gick det till
i verkligheten?
Är filmen inne på rätt spår?
Jag tror det.

Om man betänker hur inledningen formuleras i bibeln; Gud utgav sin enfödde son.. kan man bli misstänksam. Varför poängteras flera gånger och på flera ställen att Jesus var enfödd? Vad betyder det egentligen? Den mest troliga förklaringen är att detta var första steget i en tredelad illusion, typiskt för ett magiskt trick, nämligen att dölja den verkliga sanningen; att Jesus hade en tvillingbror! Att påstå att Jesus var enfödd, är en typiskt reaktionsbildning, en försvarsmekanism som Freud formulerade. Om man säger en sak väldigt övertygande så betyder det tvärtom.

Alltså. Maria fick tvillingar och Jesus var en av dem. Det är ju väl känt att tvillingfödslar är utomordentligt vanliga vid insemination, något som det var fråga om i det här fallet.

Det kan också förklara många saker som bibelforskare tvistar om dvs att tidsangivelser och platser var Jesus skulle ha befunnit sig inte stämmer mellan olika böcker i bibeln. Det är egentligen en enda röra och det finns bl a teorier om att Jesus och Paulus var samma person, bara för att få allt att stämma.

Men om Jesus hade en tvillingbror, då förklaras allt. Till och med återuppståndelsen från det döda.
Jesus dog och brodern tog över.
The prestige!

söndag, december 23, 2007

Julefrid över Luleå



Har ni tänkt på att det är något speciellt med julen i år? Trots att det är väldigt mycket folk på stan, i alla affärer, på gatan, i parkeringshus osv så är det ingen stress eller hets. Alla är vänliga och hjälpsamma, de knuffas inte utan går undan så att man kommer fram och de är tysta och lugna i kassaköerna, alla väntar på sin tur tålmodigt.

Och har ni tänkt på att det finns så många ungdomar som sitter i kassorna på affärerna i timme efter timme och registerar alla varor som vi köper, och ändå ler de och säger hej när man kommer fram. Tack alla ni som har expedierat mig i årens julhandel, särskilt du som lät mig komma tillbaka och gå emellan när jag hade glömt lämna in mina pantkvitton. Det var väldigt snällt.

Har ni tänkt på hur bra trafiken flyter här i Luleå i år trots att det det är så väldigt många bilar ute samtidigt? Det måste vara kommunens trafikplanerare som sett till att vi fått alla dessa fina rondeller som gör att vi inte längre behöver stanna vid rött ljus.

Och har ni parkerat under Kulturens hus, i det nya parkeringsgaraget? En dag då jag kom dit var det flera vakter som stod och pekade åt vilket håll jag skulle köra för att hitta en plats. Tänk vilket service! Det finns alltid platser kvar i det parkeringshuset och det ligger mitt i stan, nära till allt. Om man har OK-kort kan man bara dra i automaten när man kommer och när man far, då betalar man bara för den tid man stått där. En fantastisk uppfinning.

Förresten har ni tänkt på detta med betalkort, vad praktiskt det är att betala med. Man lämnar fram det och slår en kod och sedan är det klart. Jag kommer ihåg när man fick gå omkring med tusenlappar i fickorna på julen, väldigt obehagligt och jag var alltid rädd att tappa bort slantarna. Numera är det lugnt och jag behöver bara en liten sedelklämma som rymmer alla mina kort, den stora börsen i bakfickan är borta för länge sedan.

Har ni tänkt på att det finns så mycket affärer att gå till. Det finns Willys i södra hamn och på Storheden, Kvantum, Coop Extra, Ica Maxi, Konsum bara för att nämna några. Och så har vi Biltema, Jula, Rusta, Claes Ohlsson och Teknikmagasinet. Det har naturligtvis stor betydelse att folk sprider ut sig på många ställen, det är väl därför det inte blir så långa och stressande köer som det var förr. Det finns mycket att välja på, efter alla smaker. Tack. Roligt.

Varför har det blivit så här bra i Luleå? Det är svårt att säga, men jag tror att det beror på Kulturens hus. Äntligen fick vi ett centrum i stan där goda energier kan sprida sig åt alla håll. Om man går in i huset blir man alltid så glad över allt det öppna och ljusa, alla människor som står i kö för att köpa biljetter till kulturella engagemang, de äldre som sitter och läser tidningarna i biblioteket, paren som sitter i fiket och tar en paus i julhandlandet och så konsthallen; för mig personligen det bästa stället där jag med konstens hjälp ibland kan bli berörd.

Luleå har fått ett centrum och något positivt att utgå ifrån. Och det centrumet är inte Coop Arena eller SSAB. Det är inte Storheden eller Ikea. Det är inte Shopping eller Smedjan. Det är inte Köpmantorget eller Systembolaget. Nej, det är Kulturens hus; huset för musiken, litteraturen, konsten och gemenskapen. Tack Kalle Pedersén.

Och tack alla som haft vänligheten att läsa The Ryssbält tapes under året. Nu blir det julledigt några dagar. Det ska bli skönt.

lördag, december 22, 2007

Midvinter



Synkroniserar den morgongrumliga blicken
Termometern visar 7.8 grader Celsius
Fastklamrande mot uppfartens stenmur när morgontidningen ska hämtas in
Vattenvåta isbubblor kan ge dagen en annan riktning
Träffar arbetskamraten på kafferasten
Han som med ett leende berättar om dagens blommande styvmorsviol invid husväggen
Kortbesök i julhandeln vid lunchtid
Steg som kunde ha blivit de sista vid övergångstället då en stressad bilist ville fram
Vid fiskdisken, strömmingen slut
Förvåning, strömmingen en av de havsfiskar som ännu inte går mot utrotning
Möter kamraten. Han som längtar till sin stuga
Till det jordnära, till det enkla
Delar hans längtan
Midvinterlandet töar sakta bort
Min inre blick möter viol – styvmorviol
Vackert, för vackert för att vara vackert

fredag, december 21, 2007

Ett löfte



Vi kan i alla fall
enas om vädret,
även om rodnadens insikt
är på väg att berätta
en helt annan historia.

Vädret gör det litet lättare
att förstå hur vi
människor reagerar
på förändring.

På förändring reagerar vi
mestadels med motstånd,
men processen påbörjas
med promillehaltens
avgörande decimaler.

torsdag, december 20, 2007

December, december



December försvinner så fort.
December är inte det stora pusslet,
som väntar på händernas hjärngymnastik.
December försvinner bara så fort.
Så enkel är sanningen om livet.

Kramsnö och skare.
Det är någonting som händer
här på vår jord.
Förvirringen, helst en i sänder,
men det här är inte vårt bord.

onsdag, december 19, 2007

God Jul och Gott Humör



Jag har varit med om många julaftnar när jag vaknat med ett nedstämt humör, trots att jag jobbat som attan innan för att få ordning på allt; städning, mat och julklappar.

För hur förbereder man ett gott humör till julaftonen? Det är lätt att fokusera på fel saker och missa det viktigaste; det goda humöret som är förutsättningen för en trevlig jul.

Men ett gott humör förbereder man inte. Det finns där oberoende av vår fria vilja. Humöret är inte tillgängligt för förberedelser utan det kommer inifrån oss själva, från en källa som vi inte har kontroll över. Ett gott humör måste man arbeta fram under lång tid och med en målmedveten ansträngning.

Det handlar främst om den inre dialogen, det vi säger internt till oss själva. Alla klankande inre kommentarer om att vi inte duger, eller att vi inte är älskade eller att vi är misslyckade; alla dessa ord som psyket ständigt producerar och som ger oss negativ feedback på vårt varande. Och alla känslor av ilska och hat som får oss att döma andra människor, och betrakta dem som annorlunda varelser som vi inte vill ha något att göra med. Denna inre röst är skapad av våra erfarenheter och bär ofta en lätt igenkännbar dialekt, som härstammar från våra föräldrar. Föräldrarna lever alltid vidare i oss i form av våra inre röster. Men vi har hört dessa röster så länge att vi tror att det är våra egna tankar, som också blivit sanningar.

Våra tankar formar oss och vi tror på dem. Och dessa tankar blir sedan grunden för vårt humör, om vi blir nedstämda eller glada.

Det går inte bara att uppmana folk att tänka positivt, det är inte en framkomlig väg. Lyssna istället på den inre rösten mycket noga, låt den verkligen få komma till tals och inte bara finnas där dold bakom bruset av tankar. Lyft fram den i ljuset och ifrågasätt dess sanningshalt. Se på saken i flera olika perspektiv och upptäck svagheterna, inte i dig själv, utan i den inre röstens argumentation.

Börja med de människor som du är arg på. Genomskåda din egen ilska och se att den lever på förenklingar och självhävdelsebehov.

Om du vinner kampen kommer det positiva att infinna sig i den inre dialogen, utan att du märker det. Plötsligt blir den stödjande, uppmuntrande och med en tro på andra människors godhet. Därigenom förändras ditt humör och glädjen spricker upp som när dimman lättar över Norra hamn, tidiga mornar i slutet av oktober.

tisdag, december 18, 2007

Skrota julen



Årets största högtid, julen, är i antågande. Det märks. Aldrig är människor så trötta, stressade och oroliga som nu. Allting är julens fel! Det är nu vid juletid som vår skuld ska betalas och vi ska bana vägen för kravfyllda mötesplatser. Vi verkar tro att kärlek och vänskap kan köpas för pengar. Vi köper grejer till vänner och bekanta som aldrig förr. Grejer som vi ofta inte behöver och inte frågat efter. Vi inte bara köper, många lånar dessutom för allt det där onödiga vi köper som vi inte behöver. Skulden ska sedan betalas och notan blir dyr!

Julen kostar inte bara pengar. Den känslomässiga notan kan också bli nog så kostsam. Släktingar som aldrig annars har någon kontakt med varandra, eller en kontakt kantad med konflikter, ska plötsligt mötas och umgås som de aldrig har gjort något annat. I mitt arbete möter jag ungdomar som ofta har en kluven eller en rent av negativ inställning till julen. De säger att det är jobbigt, att man tvingas ihop och spela en roll som man inte är bekväm med.

Räddaren i den känslomässiga nöden blir ofta alkoholen. Alkoholen är ju i sig ett gissel och i juletid där vi förväntas att våldumgås blir det speciellt tydligt. I många släkter finns det alltid någon med alkoholproblem. Problem som alla andra påverkas av och kan känna oro inför.

Sedan har vi till slut de många ensamma. Aldrig är människor så ensamma som under julen då vi förväntas ha en familjär tillhörighet och vara lyckliga.

Nej, skrota julen och låt oss bespara oss allt lidande som följer med i dess släptåg!
Gärna en lång ledighet. Vi behöver mötesplatser och egen tid utan krav och förväntningar där vi verkligen får en chans att vila ut.

Julen däremot, den har sedan länge passerat ”bäst före datum”, så fjärran sin ursprungliga mening som den är idag.

Andra bloggar om:

söndag, december 16, 2007

Kultändaren

Tändkulemotorn, även kallad råoljemotor, är en förbränningsmotor av kolvtyp som förr brukade användas till bl a fiskebåtar,sågverk, pumpar och traktorer. Den är upphovet till det klassiska 'Dunk-dunk-ljudet' från gamla fiskebåtar.

Namnet härrör från den kulformade kammare som sticker upp ur motorns topplock. I denna kammare sker den huvudsakliga förbränningen och den är förbunden med cylindern genom en kanal. Till skillnad från resten av motorn saknar kammaren vattenkylning. Kulan kommer alltså att hålla en högre temperatur än resten av motorn och det är detta som gör driften möjlig. Bränslet sprutas in i kammaren av en pump och när kolven pressar upp luft i kammaren stiger temperaturen genom kompressionen, värmen i kulans väggar och i de kvarvarande förbränningsresterna till sådan nivå att bränsle-luftblandningen antänds.

Före start måste kulan värmas tills den erhåller en rödbrun färg. Ursprungligen skedde det med en blåslampa och kunde ta 15 till 20 minuter. ”När kula är rö´ så far vi” var ett vanligt uttryck i mina hemtrakter. För att få en jämn gång på motorn fick kulan sedan varken bli för kall eller för varm, varför driften krävde ett visst mått av skicklighet.

I somras när vi besökte västkusten gick jag förbi en liten mekanisk verkstad i Skärhamn. Där utanför provkördes en kultändare med märket Bolinders.

video

Andra bloggar om: , ,

lördag, december 15, 2007

Arg människa

Kanske är jag en arg människa
Skrämmer folk på flykten med mitt vara
Jag är bara jag
Jag rakt på. Jaget som vill vara uppriktigt
Jaget som inte räds tanken av att vara jag
Jaget som vill gott
Jaget som aldrig har haft förkärlek för manér
Jag är icke du
Det är kanske därför du blir rädd när jag är jag
Uppriktigheten och ödmjukheten är tillvarons viktiga koordinatörer, men en svår resa när jag ska möta du och förbli ett uppriktigt jag.
Det är tur att jaget vågar om än så lite tro på mognad för att möta du – inte bara åldras – förbli en för tidigt fallen frukt

torsdag, december 13, 2007

Isi

video

Musik: "Hyssj" av Sten Melin
Recorded by Phono Svecia PSCD 116
Mikael Pettersson, flute
Magnus Andersson, guitar

Andra bloggar om: , , ,

onsdag, december 12, 2007

Skolan och skulden



Det sägs att den svenska skolan är i kris. Många hävdar att det är dålig ordning i klassrummen, skolk och annat elände, samtidigt som resultaten för svenska elever blir sämre för varje år. Folkpartiets Jan Björklund skyller på eleverna och påstår att det är för slappa krav som orsakat det hela, och föräldrar och skola måste därför samverka mera, och ställa hårdare krav på barnen och ungdomarna.

När jag gick i grundskolan var det aldrig tal om någon föräldrasamverkan som är så populärt idag. Det fanns en åhörardag per år men den gick aldrig min mamma på, för hon var rädd för lärare sedan sin uppväxt. Det var heller aldrig aktuellt att min pappa skulle sätta sin fot i skolan. Nej, skolan hade ansvaret för eleverna under skoltid, och föräldrarna på fritiden, och aldrig möttes de två. Det var ordning och reda på den tiden!

Numera är det ingen som vet var ansvaret finns. Det finns utvecklingssamtal varje år som är ett plågsamt möte för alla inblandade. Läraren försöker där framställa elevens tillkortakommanden i skolan på ett sådant sätt att det i huvudsak är eleven och hans föräldrar som är i behov av att ”utvecklas”. Föräldramöten handlar om samma saker men på en mer kollektiv nivå. Där berättas om att eleverna beter sig illa i skolan, stör och pratar för mycket på lektioner och att det måste bero på något, kanske har dom inte fått en tillräcklig bra uppfostran från grunden? I riktigt svåra fall måste t om föräldern ta tjänstledigt och sitta själv i skolan, precis som man på medeltiden satte syndare i stupstocken utanför kyrkan.

Det har blivit så otydligt vem som har ansvar för saker och ting att skuldfrågan blivit den stora heta potatisen. Vem är det som är skyldig? När en elev har problem skyller därför läraren på föräldern, föräldern skyller på skolan, skolan skyller på socialtjänsten, socialtjänsten skyller på barnpsykiatrin som i sin tur skyller på elevvården, som skyller på socialtjänsten osv osv. Alla skyller på någon annan och konstigt nog förstår andra inte sitt eget bästa. Runt en elev som mår dåligt finns det ofta 5-6 mycket arga vuxna, sittande på sina stolar i olika förvaltningsbyggnader.

Eftersom folk inte vill ta sitt ansvar så måste det var fel på deras samverkan, det är numera den allmänna meningen. Samverkan är dagens melodi.Därför skapas det alltfler riktlinjer och dokument som ska beskriva hur föräldrar, lärare, skolpersonal, rektorer, kuratorer, socialarbetare, behandlare, chefer, överordnade chefer, skall öka sin samverkan med varandra.
Men problemet ligger inte där. Ju mer man samverkar desto värre blir det.

Vi måste helt enkelt gå åt motsatt håll och återupprätta eget ansvar och tydliga gränser.

Så här bör det vara:

1.Skolan skall ta allt ansvar för eleven när han/hon kliver över tröskeln. Läraren har fullt ansvar för att pedagogiken fungerar vilket innebär att det är tyst och lugnt i klassen så att studiemiljön blir det bästa. Likaså är det skolans ansvar att det är mobbingfritt på raster och att eleven äter mat på lunchen.

2.Föräldrarna ansvarar för fyra huvuduppgifter: Eleven skall vara mätt,(ätit frukost) utsövd (minst 8 timmar) i god fysisk form samt stå på skolans trappa i rätt tid på morgonen. Om föräldrarna klarar det så behöver de bara besöka skolgården en gång per år i samband med avslutningen. De behöver aldrig gå in i skolan och återuppleva sin egna skräckfyllda skolår.

Om det mot förmodan kommer en trött elev till skolan blir det en s.k hemanmärkning, dvs en skriftlig reprimand till föräldrarna. Efter tre anmärkningar skickas automatiskt en anmälan till socialtjänsten.

Socialtjänsten i sin tur har då slutat att bara dokumentera sociala problem och återgått till att arbeta med sociala problem. Till föräldrar som blivit anmälda skickas sömn och mat-teamet, de s.k Bannys, för att åtgärda problemen i hemmiljön. Föräldrarna tillfrågas inte om de eventuellt, möjligtvis, kanske skulle vilja ha denna hjälp utan den är obligatorisk. Rutinerna i hemmet återupprättas på ett så konkret sätt som möjligt.

Om vi genomför detta så kanske vi får en skola, lika bra som i Finland.
Där finns nämligen ingen som helst föräldrasamverkan i form av utvecklingssamtal eller föräldramöten.

Andra bloggar om: , ,

tisdag, december 11, 2007

Den svarta och vita springaren

Brist, brist, brist.
Allt jag försakar.
Det jag inte fokuserar.
Leve mitt bristerkännande!

I livets tjänst,
men låt mig inte luras in
i melankolins vrå.
Jag skulle kunna citera,

många sköra ögonblick,
men jag har påbörjat
återkomsten:

Ett behov som alla
behöver öppna
munnarna

Jag vill därför fortsätta
leva/leta
min lämplighet.

Jag vill hitta mitt
djärvaste beslut.

Den nya blicken ska testa
min avståndsbedömning.

Tänk om jag vore en springare,
aldrig längre bort än tre steg.
Det relativa omfånget.

Andra bloggar om:

måndag, december 10, 2007

Tiden går



Jag var på kurs idag.
Jag var på kurs idag med några medarbetare på det tomma konferenshotellet.
Vi var på kurs idag. Vi skulle lära oss något nytt, men visste att det mesta har vi redan hört förut.

Vid lunchtid fylls konferenshotellet på av människor, äldre människor. Konferenshotellet fylls på av pensionärer som äter, sjunger julsånger och spelar bingo.

Vi är på kurs idag. Vi pratar lite raljant om tillställningen. Så kommer inte vi tillbringa vårt liv som pensionärer, ett liv synes långt fjärran.

Jag är på kurs idag. Plötsligt frös något till inom mig, om 20 år är du där!
20 år är en kort och en lång tid. Under 20 år har jag bott i Luleå. Det var 20 år sedan jag träffade och delade julgröten med en av min uppväxtfamiljs nära bekanta, hon som dog förra veckan.

Jag är på kurs idag och blir tydligt varse om att även jag är äldre. 20 år och PRO är inte långt borta.

Jag är på kurs idag. Jag inser att det inte finns tid att spilla möda på att oroa sig. Oroa mig över hur jag lever och vilka avtryck jag gör. Pensionärerna verkar lyckliga över sina sånger och julmat. De har en del att lära mig. De kanske har insett och jag måste bättre inse att jag lever här och nu och ta vara på det. Om sen kan vi aldrig veta….

Andra bloggar om:

fredag, december 07, 2007

Jag vill inte bli stor

Nu drar det ihop sig mot jul. Det ska bli roligt.
I vår familj finns inte längre några småbarn, det beror på att barnen vuxit upp och blivit stora. Det var ju det som var hela meningen, att de skulle växa upp och bli stora. Jag kommer ihåg en period, när de ännu var små och det fanns blöjor, välling och dagisavgifter, då hade jag en stark önskan att de skulle växa upp och bli stora.

Och nu har dom gjort det. Det gick nästan fortare än jag hade tänkt.

Men jag återfaller aldrig i att det var bättre förr eftersom jag har den åsikten, att den tid jag nu lever i alltid är den bästa, eftersom det är den enda tiden som finns och som någonsin funnits. Minnet är något bedrägligt, som man inte riktigt kan lita på och därför kan man aldrig med säkerhet peka ut att någon förfluten tid skulle ha varit bättre än den som nu är.

Men jag ser ändå julkalendern varje morgon, ensam i vardagsrummet medan min tonårsson ligger och sover. Julkalendern påminner mig om att det var annorlunda förr, när luckorna skulle öppnas och det fanns en spänning över hela december som inte blev stillad förrän på julaftonen, då paketen under granen skulle öppnas.

Det är lätt att sakna upptäckarglädjen hos barnen och deras oförvägna sätt att ständigt uppskatta det lilla i tillvaron; stenen, grenen, käppen, pölen och snöhögen. När man blivit vuxen är allt borta. Kanske är det rädslan som skapar den vuxnes blindhet. Man vill ha det tryggt och veta var man har saker och ting, hur det är och hur det kommer att vara. Man vill inte bli överraskad längre utan det är bättre att allt förblir som det alltid varit. För vi vill ju inte längre blir stora! Barnet vill bli stort och det måste gå fort och de vill att det ska hända nya saker som de ännu inte varit med om. Därför låter de världen förändras och inte vara sig lik.

Jag mötte en pojke en dag på jobbet, han var i 3 årsåldern. Han kom fram till mig och frågade vad jag hette och jag svarade och sen frågade jag honom vad han hette och då sa han: ”Ingenting”. Det var ett roligt namn på en liten pojke, sa jag, och då tittade han upp och sa att han hette Johan. Vi stod där och pratade en stund och han höll hela tiden min hand, och så tittade han plötsligt förbi mig och sa: ”skuggan”. Jag vände mig om och såg lampan på väggen som lyste och under lampan fanns det en skugga som hade en skarp kant och det fanns inget vackert eller speciellt med det hela, det var bara en skugga.

Men han såg den i alla fall och han hjälpte också mig att se den. Skuggan hade funnits där sedan början av november då det blev mörkare på eftermiddagarna utan att jag hade uppmärksammat den. Att jag gått i över en månad utan att se denna skugga tänkte jag, är ett dåligt tecken. Börjar mina ögon färgas av min fysiska ålder och kommer jag snart förlora förmågan att se verkligheten?

Nej, jag tror inte det. Att se och försöka behålla barnasinnet, det är ett val, som är möjligt att göra. Istället för att bli stor, som är barnets önskan, vill jag fortsätta att vara liten, som är den vuxnes räddning. Jag vill vara liten, frågvis, nyfiken och befinna mig i världens centrum.


Andra bloggar om: , ,

torsdag, december 06, 2007

Huvudvärken



Jag skrev i våras om min billiga och tåliga fåtölj inköpt under 1980-talet. Som vän av måttfullhet med en förkärlek till saker som håller länge har denna enkla fåtölj setts som en god representant och följeslagare.

Men, allt har en baksida där inte ens denna harmlösa fåtölj går fri.

Jag är sedan cirka 20 år under perioder besvärad av en migränartad huvudvärk. Under ungefär lika lång tid har jag varit innehavare till fåtöljen. För att tämja huvudvärken har jag minimerat mitt alkoholintag, provat och prövar alltjämt olika sjukgymnastiska övningar, samt har på senare tid börjat meditera. Det har till en del hjälpt mig, men då och då får jag fortfarande känningar av huvudvärken.

Så, för ett par dagar sedan fick min fru en av sina goda idéer – det är naturligtvis fåtöljen som är boven i dramat. Den ger en bedrövlig hållning och gör att huvudet hamnar i fel position. Jag såg först mycket frågande på henne. Hon har ju aldrig fattat tycke för min gamla ögonsten. Efter en stunds praktisk instruktion av experten (frun har ett förflutet som arbetsterapeut) börjar jag långsamt böja mig. Inte till den ”ostkroksställning” min kropp har haft i fåtöljen, men väl början till en ny insikt.

Frun hämtade därefter en träskiva från garaget. Fåtöljen med dynor baxades upp och med ens fick jag en mycket mer hälsosam sittposition.

Tänk om denna fåtölj där jag under åren har tillbringat otaliga timmar med orden, läsningen och tankarna har varit orsaken till mitt lidande. Jag tror inte det är hela sanningen, men jag har nog fått en förklaring till mina problem. Svaret på livets problem kan nog ofta enklare än vi tror….


Andra bloggar om:

söndag, december 02, 2007

Heartbeats and icebeat

video

Andra bloggar om: ,

lördag, december 01, 2007

Novemberhav



Det iskalla havet längst upp i Bottenviken bjuder på en sällsam färgprakt dagarna innan ögat ska slutas och isen lägger sig. Det dova ljuset i samspel med himmel, hav och kalldis för lätt tankarna till varmare platser långt borta. Det iskalla havet tillsammans med årstidens sparsamma ljus och tystnad, ger en speciell stillhet och ett lugn som inte står att känna igen från någon annan årstid….