fredag, november 30, 2007

Kontraster

När jag åkte med bussen hem igår så satt jag på platsen bakom chauffören. Framför mig fanns en stor reklam skylt från Läkar missionen med den här bilden.



Det här är Zegnech Addisu och hennes elvaåriga kompis Aster Godebo som stiger upp klockan fyra varje morgon för att gå den femton kilometer långa och branta vägen uppför berget till skogarna som växer där. Flickorna samlar stora knippen med ris och torra kvistar som de sedan bär ner till staden på sina ryggar.

Zegenechs börda väger 46 kilo och det är fem kilo mer än hennes egen vikt.

Den regelbundna påfrestningen gör att flickorna kan få både kroppar och liv förstörda. Det är stor risk att de inte kommer att kunna föda barn.

Bakom mig i bussen satt två unga kvinnor och pratade med varandra. Den ena kvinnan berättade om hur mycket hon tränade på Stil, sedan hon köpt träningskort. Hon tränade varje kväll från måndag till torsdag, med bodybalance, poweryoga, styrketräning och aerobic. Det var hennes huvudsysselsättning på fritiden och hon medgav att hennes man var lite iritterad över att hon var borta så mycket, eftersom de hade småbarn.

Jag vet inte vad jag kände där i bussen, kanske en slags förvirring.Det blev en sån stor kontrast mellan bilden framför mig och samtalet som pågick bakom mig, att det svindlade. Det hade varit så lätt att döma kvinnorna bakom mig, som offer för det moderna samhället, och den otroligt stora skillnaden mellan fattiga och rika. Jag vill inte göra det. I Sverige måste vi träna i konstlade träningslokaler för annars överlever vi inte.

Men flickorna i Etiopien skulle inte behöva bära dessa tunga bördor.Man kan skänka pengar till Läkarmissionen. De ser till att flickorna får gå i skola istället.

Andra bloggar om: , ,

torsdag, november 29, 2007

Buren av människors händer

I morse när jag satt på bussen fick jag en uppenbarelse. Jag började fundera på hur många människor som just idag gör det möjligt för mig att ta mig till jobbet.

Självklart är busschauffören viktig, det är ju han som kör mig. Men tänk på alla som byggt själva Scaniabussen! Alla plåtar, bultar, däck , glasrutor, säten, kromade listor, motor, växellåda osv och osv Och sedan alla konstruktörer, tekniker och alla arbetare på löpande bandet och alla tjänstemän som suttit och räknat ut vad allt kostar och sedan betalat ut löner till alla anställda och sedan utarbetat kvalitetspolicy och värdegrunder. Hur många människor handlar det om bara för att tillverka just den här bussen, 200 ? 1000? Ja det är svårt att säga, men många är det.

Tänk på vägen som bussen åker på. Utan väg ingen resa. Det har varit traktorer som grävt och sedan fyllt med hyttsten och grus och stora vältar har plattat till allt och sedan har asfaltläggarna kommit med sina stora rykande maskiner. Kommungubbar som byggt busskuren. Plattläggarna på Smedjegatan. 100? 200 ?

Då jag gick gågatan fram på väg till Kontoret ser jag att kommunen satt upp årets julgran. Ännu en fin gran har man hittat och den står där utanför Åhlens och påminner oss alla om att någon har åkt iväg med en lastbil, haft motorsågen med sig och sågat ner granen som sedan lyfts på lastbilen och transporterats till stan. Där var det fyra, fem personer som jobbade för att resa den med hjälp av traktor och sedan sätta på alla lysen. 20 personer inblandade, räcker det?

Väl framme på Kontoret kände jag mig upplyft, som en viktig del i ett stort sammanhang, buren av hundra eller tusentals människor. Alla var viktiga för att denna resa till stan skulle bli möjlig, och jag vill på det här sättet tacka alla som bidragit med sin tid och arbetskraft.

Sedan gick jag in genom dörren ( glas, stål , gångjärn) uppför trappen (betong, stenblock, räcken) in på mitt kontor (bord,stolar, datorer, garderob, hyllor, glasrutor, gardiner)

Och allt var nystädat.
Tack städerskan!

Andra bloggar om: ,

onsdag, november 28, 2007

Möjlig insikt

Man kommer inte längre
än med sig själv.
Det är därför vi måste ta sats
innan vi utsätter oss för själva hoppet.

Bästa november och dagens gärningar.
för att någon skulle påtala det för oss.
Vilket behov?

Jag får inte snärja in mig i passivitet
och självömkande brist.

I den här situationen är det befriande
att lyssna på Neurosis skiva ”Given to the rising”.

Det är nu upp till mig att utföra
insiktens avgörande språng.

måndag, november 26, 2007

När det börjar skymma



När det börjar skymma.
När det känns i kroppen.
Då finns det säkert en anledning.
Och då finns det säkert ett samvete.
Och då finns det säkert ett ansikte.
Eller?
Det finns kanske flera ansikten.
Och då finns det säkert ett minne.
Eller?
Det finns kanske flera minnen.
När det börjar skymma.
När det känns i kroppen.

söndag, november 25, 2007

Ryssbält 11.07, utgången



Dagen och uppbrottskänslan som smyger sig på.. Uppbrott och separationer är laddade på lidande och mening - meningen inför en fortsatt resa.

Nattens blöta nederbörd ger ett lätt sorgflor åt morgonen. Grått novemberdis och dropp från taket.

Jag gör en kort vandring genom skogen och passerar övergivna sommarhus längs havsbandet. Dagen är tyst, bortsett från ett dovt mullrande hav och spelet av en talltita.



Värden väntar förväntansfullt på virket som ska staplas innan vår avfärd. Traktorn med chaufför och virke anländer. Här byggs en början på mening för ett fortsatt Ryssbältliv.



Havet stillar sig. Horisonten antyder en förestående uppklarning. Ett novemberljus som markerar utgången, uttåget och ger hopp om en fortsättning. Novemberljuset är fullt av mening…

fredag, november 23, 2007

November



November, november november.
Och det som händer, händer, händer
Är Henrik, Henrik, Henrik
som heter, heter, heter
Nordbrandt, Nordbrandt, Nordbrandt.

Och i sig, det finns egentligen inget ont
i den här månaden.
Jag tycker om det bistra leendet
och den klara luften som inte
förvanskar drömmarnas verklighet.

Alla dessa lyckliga människor

Vad kommer först; bilden, ordet eller tanken. Går det att tänka utan ord? Vad är det för mening om jag tänker och inte förstår mina egna tankar.

Till vem riktas mina ord? Till mig själv i form av tankar eller till dig i form av ord, verbala eller nerskrivna. Hur kan jag komma på dessa meningar utan att behöva tänka efter.

Jag vet inte. Det är sådant som man inte ska grubbla på . Tänk inte för mycket för då kan du bli tokig. Ibland känns det konstigt, som jag inte levde i denna verklighet utan i en annan. Där man inte litar på det som händer utan istället måste ifrågasätta det som är självklart.

Jag är avundsjuk på dom som har roligt när dom har roligt. Som skrattar när det är roligt utan att tänka efter om det verkligen är roligt att skratta åt just det. Som känner en sak och sätter likhetstecken mellan det de känner och själva upplevelsen. Inte som jag som aldrig känner en sak utan att analysa det med förnuftet och godkänna det som en relevant känsla. Jag lever i en distanserad värld och det finns en glasruta mellan mig och mina egna upplevelser. Jag ser på mina känslor som andra ser på sina saker.

Jag är avundsjuk på dom som kan komma ihåg saker detaljerat och berätta allt som hänt dem utan att tappa tråden. Som kan göra en kort historia lång och berätta om händelser från 1962 som om det hände igår och som kan återge allt vad alla inblandade personer sa den gången det begav sig. Hur är det möjligt tänker jag, när jag hör hur de viker ut sina historier ut i periferin och i detaljer och sidospår som om det just nu händer trots att det kan vara 20 år sedan det hände.

Jag är avundsjuk på dom som gillar svensktoppsmusik och som älskar alla de artister som just nu är populära ooch som större delen av svenska folket gillar. Magnus Uggla. Tomas Ledin. Lasse Berghagen. Om som aldrig behöver fundera på och söka alla dessa smala artister som ingen känner till förutom Björn Åkerstrand och som alltid är så tung och djup att man aldrig kan känna sig riktigt glad.

Jag är avundsjuk på dom som tycker att det är roligt att resa bort på chartersemester och sitta i ett annat land på stränder som ser likadana ut som alla andra stränder på alla andra turistorter över hela världen. Och där man kan köpa precis samma souvenirer överallt och där hotellrummet är varma och klibbiga och man ständigt måste söka den där restaurangen som är billig och där maten är samma som lokalbefolkningen äter, men som man aldrig hittar förrän det är försent och veckan är slut.

Jag är avundsjuk på dom glada, lyckliga människorna. Som lever ett okomplicerat liv. Som sätter in ett klinkergolv i hallen och ett klickgolv i köket eftersom det är modernt just nu. Utan att fundera på varför eller om det överhuvudtaget behövs. Som köper en ny bil för att det är roligt att ha en ny bil. Som skiljer sig bara för att kärleken tagit slut. Som köper ett nya köksstolar bara för det gamla är utslitna och omöjliga att sitta i. Som byter ut plastlisterna från 70-talet trots att dom fortfarande inte gått sönder, utan bara är grådaskiga av smutsen som trängt in i djupet så att de inte går att torka av.

Alla dessa lyckliga människor...

torsdag, november 22, 2007

Ryssbält 12.15, mellanrummen



Nu börjar vi vara mitt i. Början är passerad och vi ser ännu inte slutet. Vi vandrar mellan olika inre och yttre rum. Dagen har sina tydliga markörer och höjdpunkter. Bastun och middagssteken. Däremellan, orden, skrivandet, musiken och vandrandet.



Årets Ryssbälttur bjuder på överraskningar. Värden annonserar på morgonen att han ska fiska. Vi övriga blir högst förvånade. Öringen går till så här års strax innan isläggningen. Vi antar att vår värds fiskarfänge inte ska bli långvarigt, vilket också visar sig vara fallet. Efter 10 minuter är fiskespöt bortställt. Värden ursäktar sig med att finns öringen så nappar den efter ett par kast.

Värden fortsätter med nästa projekt, att förbereda för det uppsågade timret som anländer imorgon.



Vi övriga förbereder för bastun. Kyla och fukt ska bemästras. Det kräver tålamod, men belöningen blir desto större om ett par timmar.

Min stora uppgift för dagen är blötläggningen, alltså blötläggningen av svampen till steken. Vi är hela tiden ett steg före att vara mitt i….

onsdag, november 21, 2007

Musikresan



Andra bloggar om: ,

tisdag, november 20, 2007

Ryssbält klockan 18.12, ingången



Åter i Ryssbält. Vi börjar finna vårt läge, vår mening. Samtalen har redan kantrat, stillat sig för att sedan hitta nya spår. Den inre värmen har infunnit sig med hjälp av den självklara viskyn och varmt kaffe. Den yttre värmen börjar göra sig påmind. Kaminens värme äter upp husets minusgrader och snart kan jackorna tas av.

Denna resa i det inre och yttre har sedan många år haft sina givna spår. Älgsteken, musiken, samtalen, böckerna och poesin. I år återfinns allt det, men i år har vi ändå rubbat alla cirklar.

Vi anländer 4 timmar tidigare till stugan efter en god lunch på en av Luleås lunchrestauranger.
Det är omtumlande med stora förändringar. Vårt vegeterande liv får en längre fristad. Vi lämnar arbete och staden bakom oss. Under vår bilfärd hit blir vi allt mer delaktiga av det vitpudrade landskapet och med eftermiddagens färgfyllda halvmörker.

Två älgar korsar våra spår och det ännu öppna havet ger oss förvissningen om att allt är som det ska vara….

måndag, november 19, 2007

Ryssbält

Förmiddagen är den som inbjuder oss
att värna om alla möjligheter till
fortsatt dagdrömmeri.

Och ingen sida av oss själva är oväsentlig.

Inomhuslig koncentration med det som skriver i oss,
det som läser i oss, det som spelar i oss.

Utomhuslig koncentration där kroppens relation
till elementen fortsätter att överraska oss.
Luftbubblornas amöbaliv. Rörelsernas kamp
och förbipasserades förmåga till jämförelser.

Så nära varandra vi befinner oss
när vi öppnar kanalerna.

Den svarta kattens ankomst, orörlig och koncentrerad
med dödens lek i blick.
Den går vidare från ingenstans till ingenstans
och vi sitter kvar med den svarta fläcken i behåll.

Nu är det inte många ord i görningen.
En mörkertomhet vilar och då kan det plötsligt
infinna sig en längtan och den måste lära sig
att hantera mörkret med samma försiktighet
som när jag går ut i vattnet och bevakar vågornas
ansats innan jag fyller hinken med vatten.

Pessoa! Vår vän med många tillstånd.
Hans nakna uppgivenhet gör oss mindre oroliga
än vad vi borde vara.
Heteronymen Soares skriver i Orons bok:
"Hela mitt väsen är en vag längtan, men varken efter det
förflutna eller efter framtiden: jag är en längtan efter det
namnlösa, utsträckta och outgrundliga nuet".

söndag, november 18, 2007

Isbubblan

video

Isen börjar lägga i Ryssbält. En luft bubbla har blivit instängd i isen.
Burial tonsätter.

Andra bloggar om: , ,

onsdag, november 14, 2007

Att åka på konferens

Om man är tjänsteman får man ibland åka på konferens. Jag tycker det är roligt förutsatt att det bara är två dagar dvs med en övernattning. Konferenser som träcker sig över flera dagar brukar jag undvika, eftersom jag som de flesta män lider av svår hemlängtan. Som tur är de flesta konferenser tvådagars.

Det finns vissa saker som är viktiga när man är på konferens. När det gäller kläder är det kavaj som gäller för en man, det är självklart. Då man anländer har man kavaj, rätt snygg skjorta och kanske jeans för att visa att man egentligen inte bryr sig. Till middagen första kvällen byter man om till mörka byxor med bättre kvalité och skjorta och slips. Men slips bara om det är absolut nödvändigt, det beror på vad det handlar om. En vanlig konferens för socialarbetare som jag brukar bevista, då undviker man slips. Men det finns män som fortfarande kan komma i en randig lufsig tröja till middagen. Amatörer!

Dag två är det ok att vara lite ledigare klädd. Kavajen kan få hänga och man tar skjorta och tröja. Det beror på att man lärt känna varann litegrann kvällen innan, druckit sig halvt berusad och därför kan man dag 2, hemresedagen, visa lite mer av sitt rätta jag. Även kvinnor brukar var mer vardagsklädda andra dagen. Det som är absolut förbjudet är att ha samma kläder andra dagen som första dagen. Ett rent etikettsbrott.

Att checka in till hotellet är rätt häftigt. Det är så välstädat, nybäddat och fullt av nya vita handdukar att helhetsintrycket blir att jag är första gästen överhuvudtaget. Det hjälper en att förtränga att det bott tusentals äckliga karlar just i detta rum och att det spridit sina odörer och smutsiga kalsonger. För att inte tala om kroppsvätskor. Förutsättningen är att alla spår är utplånade och hemska tanke vore om några hårstrån skulle ligga i handfatet. Men visst har man märkt att avloppet har svårt att ta undan vattnet...

Om man är kommunalt anställd så är det dubbelrum som gäller och man måste bo med en annan man. Det är alltid jobbigt eftersom det ofta handlar om en dubbelsäng som inte går att dela. Att sova i en dubbelsäng med en annan karl det är en av konferensens svåra prövningar. Jag brukar snabbt kolla om det är två sängar och föreslå att vi drar isär sängarna och ställer byrån däremellan. Efter en sådan ommöblering är det lugnt. Men om det inte går att dela sängarna föreslår jag istället att vi går på systemet och köper några öl. Precis som med bastubad tillsammans med andra nakna män, hjälper det med alkohol, ett perfekt lösningsmedel mot bögnojan. Efter en par öl är problemen som bortblåsta, konstigt nog.

Alla konferenser lägger in ett par timmar mellan sista arbetspasset och midddagen så att alla hinner på systemet och vi karlar hinner sitta i bastun och dricka ölen och lugna ner våra nerver inför underhållningen efter middagen. Det finns alltid risk att det blir dans. Och hur ska det gå när man jobbar på en kvinnoarbetsplats där det är en karl på 20 kvinnor? Dansen får liksom en annan innebörd än vanligt, det finns inte längre något som kallas den fria viljan. Lyckan är stor om det visar sig vara tävlingar istället, att alla delas in i olika lag som får tävla emot varandra i frågesport. Sådan konferenser är bra. Lika bra som när det bara är middag och sen dör allt ut så att man får gå och lägga sig istället.

Gå på rummet och se en film och sedan somna tidigt. Det hade varit perfekt om man nu hade ett enkelrum. Nu när man delar rum får man istället sitta och prata och fortsätta dricka öl långt efter tolv, så att man får springa på toa flera gånger på natten och sen stukar man stortån i tröskeln bara för man av hänsyn låter lampan vara släckt.

Själva konferens innehåller för det mest ingenting intressant. Allt har man hört förut och ingenting är nytt. Konferenser är till för professionella föredragshållare och experter som har skrivit något om något som är modernt. Dessa resande i konferenssverige lever på hotellrum större delen av året. Mycket av deras gamla hårstrån är orsaken till att vattnet rinner undan så sakta i handfaten.

Hemresan är skön, äntligen är man på väg hem igen. Men hemresan kan också vara jobbig. Om man åker buss eller flyg då måste man sitta med någon annan i sällskapet. Det gäller då att undvika att hamna tillsammans med någon pratglad, en s.k relater, som känner separationsångest så fort dom inte vår veckla ut en lång berättelse om vad som hände dem förra året när de krockade och skärmen på bilen blev intryckt och försäkringsbolagen vägrade betala ut ersättning. Dessa människor verkar uppfatta tystnad som ett hot mot deras existens.
Jag brukar göra klart att jag är totalt uttröttad och måste sova större delen av hemvägen och sedan drar jag kavajen över ansiktet, sätter ploppar i öronen och blundar mig ända hem till Luleå.

Under kavajen dagdrömmer jag om allt möjligt. Jag ältar olika saker som jag själv sagt på middagen till de andra och lyssnar på det igen om det lät tokigt. Som vanligt har jag sagt mycket dumt. Mycket kommer jag att få äta upp på jobbet imorgon.

Stenar

Stenar finns överallt. Stenar är självaste jorden. Där vi går och vandrar och allt liv finns.
Stenar i sig är inga kommunikatörer, men de blir ofta riktningsvisare på vandringen och skydd mot hårda vindar. Stenar ger inte liv, men skyddar det. På kalfjället blir det speciellt märkbart. Utan dessa stenblock av varierande storlek skulle våra skandinaviska fjäll vara ännu kargare än vad de är…


Sten bland stenar

Solitär sten med hatt


Sten och fjällsippa

söndag, november 11, 2007

Brytningstid

Höträsket en söndag i början av november. Det är dags att börja vaska guld för att hitta naturens lågmälda skönhetsupplevelser. Denna dag var det lätt. Träskets öga är på väg att grumlas av is, men över de ännu öppna vattenspeglarna kommunicerar vatten och himlens färger på sällsamt vis….


Is på ingång


Cumulostratus i vatten

fredag, november 09, 2007

Att växa

Idag träffade jag en flicka som var fyra år. Hon ansåg att man växer och blir större varje gång man fyller år. Eftersom hennes pappa fortfarande fyllde år, så blev han också fortfarande längre och längre.

Det ligger mycket i hennes uppfattning. Man växer varje gång man fyller år.

Hur kan en fyraårig flicka veta så mycket om livet?

Hon visste att födelsedagar har betydelse för att vi skall utvecklas i livet. Att det är nödvändigt att acceptera tidens gång och fortsätta att fira dessa dagar som visar på att vi fortfarande växer. Man kan växa hela livet, ända till den dag då man inte längre fyller år.

Att fylla år innebär att vi vuxit och kommit ett steg närmare himmelen.

I helgen ska Ryssbält tapes fira Dan som fyllt 60 år.
Redan som fyraåring visste Dan allt om livet. I alla år sedan dess har Dan försökt ta reda på vad han då visste, men som han sedan har glömt.

Jag hoppas att han en dag kommer att återfå sitt barndomsminne.

torsdag, november 08, 2007

Modern kvalité



Det finns säkert de som tycker att jag är lite patetisk, ja, lite från en svunnen tid. Jag har nämligen i förkärlek för gamla ting som håller år efter år. Jag har skjortor och tröjor som säkert närmar sig 20 år. Jag äger en miniräknare med märket Citizen från 1975 som fortfarande är i bruk.

Men, jag lever i nutiden. Jag lever i ”slit och slängsamhället”. I detta samhälle förväntas vi ständigt att öka vår konsumtion. För att konsumera mer och mer så behöver vi jobba mer och mer för att tjäna mera pengar. Vi blir överlastade med prylar som vi tror oss behöva, men till slut blir det fullt i våra hus.

Men den sk marknaden har funnit ut en lösning på detta dilemma. Den nya tidens moderna kvalité har kort hållbarhet. Våra kära prylar går snart söder och vi måste köpa nytt.

På så sätt håller vi samhällshjulet rullande. Direktörerna tryggar sina mångmilijonbonusar och vi övriga får förhoppningsvis ihop till en nödtorftig pension, då vi ser våra pensionsfonder växa.

Men, kanske kommer till slut producenterna av alla dessa prylar till slut falla på eget grepp. Vår familj har i år köpt en vedklyv och en TV. Vedklyven höll i 28 dagar. Jag lämnade tillbaka den och fick en ny. TV:n började krångla efter 9 månader. Den är nu på långtidsreparation någonstans långt borta.

När våra moderna prylar inte ens håller under garantitiden, kanske till slut inte det är vi konsumenter som går bet, utan producenterna själva.

Min gamla TV av märket Salora från 80-talet är ännu ej kulturminnesmärkt, men det är tryggt att den fanns kvar i förrådet. Det blir värre när kyl och frys går sönder. Jag bävar för den dagen det sker. Den senaste generationen vitvaror håller nämligen 6 år i snitt och det blir lite trångt att ha en gammal kyl eller frys i reserv stående i förrådet.

Vitt, svart och rosa.

Idag kom snön. Äntligen! ropade jag i mitt fönster denna morgon. Jag såg solen och den blå himlen som kontrasterade mot allt det vita. Det är som om världen plötsligt blivit ren igen, oskyldig och befriad från veckor av regn och rusk.

Renhet är viktigt för små sekteristiska grupper. Att inte äta griskött. Att skura golven noga i fattiga hem. Den vita rasen. Ku klux klans vita skjortor.
Ja,det finns mycket som har sitt ursprung i den vita färgens koppling till moralisk renhet och fläckfrihet. Mona Sahlin klädde sig helt i vitt när hon skulle försvara sig i Toblerone-affären.

Höger tycker jag inte om, för mig är vänster mycket bättre eftersom jag växt upp i ett arbetarhem. Men det förstod högern också till slut och bytte namn till moderata samlingspartiet. Men det hade fortfarande en fascistisk klang över det namnet. De gick vidare genom att bara använda ordet Moderaterna.

Sedan kom Nya in och så arbetarpartiet. Nya arbetarpartiet. Så lätt lyckades de tvätta bort den svartblå färgen och bli mer röda.

Svenska folket, som är en samling idioter, röstade som de brukade på ett arbetarparti, och vips vaknade de upp med en ny regering som de inte ville ha.

Nu blev alla förvirrade. Vilken färg är det som bestämmer egentligen, den blå eller röda?

Efter de senaste veckorna är det klartlagt att det varken är den röda eller blå färgen som gäller utan den svarta. De svarta affärerna. Det hör man på namnet att det är förkastligt. Svarta dagmammor kan antingen vara underbetalda eller ha svart hudfärg. Svart städhjälp och svarta hantverkare. Nästan alla som är blå har använt den svarta färgen. Kanske många röda också.

Under tiden som vi diskuterar den svarta färgen förändras Sverige med stora steg mot ett helt annat samhälle. Ett orättvist sådant med stora klass-skillnader.

Jag gillar inte heller socialismens röda färg.
Jag tror att det är dags att blanda till en helt ny färg.

Vi tar socialismens mörkröda färg och blandar in oskuldens vita färg och skapar en fin Rosa färg. Och sedan låter vi alla socialdemokratiska gubbar och gummor i detta land klä sig i Rosa kavajer eller mjukisdräkter och så ändrar vi namnet på socialdemokraterna till Det Rosa partiet. Det mjuka partiet som är blödigt och tänker på de som har det svårt.

Partiet som slutat att demonstrera på 1 maj. Som har lätt till tårar och gärna tar på sig skulden, inte bara för egna utan även för andras misstag.

Partiet som hellre ligger på latsidan än arbetar sent på krogen.

måndag, november 05, 2007

Höstens tilltal 3



Strandvegetationen lätt pudrad av snö
Naturens årliga död är på väg mot sin fullbordan
Vattenspegeln sluter sig sakta inför mina ögon
Dagens tilltal är vasst av minusgrader
Dagens kreatörer är talltita och större hackspett
Vintergömmor med mat ska fyllas
Dagens tilltal är död, är liv
Alltmedan solens sista strålar lämnar dagen

torsdag, november 01, 2007

Långsele



Under sommaren gjorde jag ett kort besök i Långsele. Min barndoms bilder och tankar kring denna plats demaskerades. Tiden passerar revy och platsernas mening med den.

Minns min barndoms återkommande tågresor längs med norra stambanan mot sommarstugan i Lappland. Minns järnvägsknutar jag passerade med sina stolta stationsbyggnader. Minns Ånge, Vännäs, Jörn och Långsele.

För barnet stod platserna för något stort och ljuspunkter i natten mellan all skog som passerades. Minns särskilt Långsele och den långsamma färden på järnvägsbron över Ångermanälven.

Minns platserna som kanske bara fanns i min föreställning med barnets blick och tankar.

På 1960 och 1970-talet var norra stambanan fortfarande en viktig blodåder i det då växande folkhemmet med sina järnvägsförgreningar ännu längre inåt landet.

Idag är flera av dessa västliga tvärbanor ett minne blott. Kanske norra stambanan också blir ett imperfektum med tiden. Den nya Botniabanan kommer att gå österöver och vilka järnvägsresenärer vill då passera Långsele?



Långsele ger ett trött intryck den sommardag jag passerar. Samhällets enda (?) restaurang serverar pannbiff för den som inte vill ha pizza. Man kan inte säga att Långsele verkar levande, men kanske finns här ett liv efter det sista persontåget har lämnat stationen. Invandrarna som driver restaurangen ler entusiastiskt mot besökarna och den asylsökande flyktingen från ett avlägset land spelar på sitt dragspel för den som vill höra.



Det fanns en jordbruksepok och en järnvägsepok. Kanske är det de nya svenskarna som ger Långsele hoppet om en framtid….