onsdag, februari 28, 2007

Sprickan



Jonas Gardell skriver i sin bok ”Gud” att Jahve uppenbarade sig vid berget Sinai i öknen söder om Kanaan. Gud visade sig med åska, dunder och blixtar. Och folket blev vettskrämda och bad att Moses skulle tala med honom. ”Låt inte Gud tala direkt med oss, då kommer vi alla att dö” skrek människorna.
Och Moses gick ensam upp på berget och talade med Gud.
Det var då det uppstod en spricka mellan Gud och människa.

Denna spricka finns kvar än idag. Gud är å ena sidan så helig att vi inte kan närma oss honom, å andra sidan är Gud den enskilda människans Gud som hjälper oss när vi behöver.
Ur denna motsättning har prästerskapet uppstått.

Prästerna tolkar Guds budskap åt oss andra. Varje religion, församling eller sekt behöver därför ledare som står på podiet, som predikar och som uttalar och uttolkar Guds ord, för oss andra. Många gånger har dessa predikanter haft uppenbarelser och möten med Gud, som de kan berätta om.
Så har det varit sedan Moses gick ensam upp på berget.

Jag tycker att vi skall sluta att överlåta sanningen om Gud till präster, predikanter och religiösa ledare. Det är dags för oss alla att själva promenera upp på berget och titta efter. Är han så farlig som det verkade på berget Sinai när det åskade och blixtrade?

Fanns han överhuvudtaget där, eller hittade Moses på alltihop?

Gud var kanske inte ens en skäggig, gammal man som flög omkring i rök och eld, utan själva tillståndet som Moses befann sig. Det tillståndet som uppstår hos oss människor om vi har sinnesron och det stora modet att njuta av ett riktigt kraftigt åskväder.

Ett riktigt åskväder ger oss lätt en förståelse för hur små vi människor egentligen är i förhållande till naturens krafter. Och då gäller det att vi kan hålla ihop, vi mänskor, och inte dräper varandra i onödan. Kanske förstod Moses det när han såg det häftiga skådespelet på himlen och bestämde sig för att skriva ner några förhållningsregler.

Det var klokt tänkt.

tisdag, februari 27, 2007

En dörr på glänt

Han hämtade en dörr
och jag följde med.

Tack vare denna dörr-
öppning kunde vi konstatera:

Det är mening med mycket,
men med mycket är det inte.

Mestadels älskar vi sanningen
om oss själva,

men framför allt
visionernas väg.

måndag, februari 26, 2007

Stillhet 6 - platserna


Invid bron i väntan på vårens förlossning

Jag gillar upprepningar. Stilla vandringar till välkända platser hjälper mig att finna ro och vila. Det kan vara bron invid Gammelstadsviken, Kvavaträskberget eller Ganjaureudden. Det skulle lika gärna ha varit helt andra platser, men för mig har det blivit just dessa och några till som fyller mig med ett sällsamt välbehag.

Speciellt om jag är stressad och bär på oroliga tankar får dessa platser en särskild vikt. Jag vet utan att behöva tänka var jag ska styra mina steg. Under vandringen sker den inre reningsprocessen. Väl framme får jag vila i det lätt igenkännbara, som ändå bär på något nytt och unikt varje gång.

Världen och naturen bär på sin egen oändlighet. Upprepningen blir aldrig tråkig. Den hjälper till att förmedla allt djupare intryck. Intrycken sker bäst i stillhet tillsammans med platsen som ger av sin generositet. Jag känner tacksamhet.

söndag, februari 25, 2007

Skuggan av sitt forna jag



I.
Jag ser den lilla tallplantan och dess skugga.
Tallen finns i verkligheten i skogskanten vid Porsöfjärden. Men samtidigt som tallen finns därute blir den också en upplevelse i mitt medvetande d.v.s. en upplevelse som jag har.
Jag kan därför säga att tallen också finns i mig.

Och när nu alla ni som sitter framför era datorer och tittar på den lilla tallen, så uppstår även i ert medvetande en upplevelse av en liten tall. För varje besökare uppstår tallen om och om igen.
Man kan säga att genom att tallen hela tiden blir till en unik upplevelse hos mig och mitt medvetande, och hos dig i ditt medvetande, så finns ingen objektiv beskrivning av tallen och dess skugga.

”Allt i min verklighet står i relation till din verklighet och dessa verkligheter hänger samman och reflekterar varann” skriver Sante Poromaa i boken ”Bortom alla begrepp”.
Tallens skugga förändras hela tiden beroende på solens uppförande; ibland lång skugga, ibland ingen skugga alls. Men inte bara skuggan utan även själva tallen förändras ständigt, men mindre uppenbart. Den utbyter hela tiden atomer och molekyler med omgivningen i pågående processer osynliga för blotta ögat.

Ingenting är beständigt utan förändras hela tiden. Men med hjälp av de särskiljande orden lyckas vi tro att saker och ting har en bestående och självständig natur.

Vi kallar därför alla skuggor för skuggor och glömmer att ingen skugga är den andra lik.

II.
Min kropp är tallen och min personlighet är skuggan.
Min kropp finns i verkligheten men min personlighet är en upplevelse i mitt medvetande d.v.s. en upplevelse som jag har.
Man kan därför säga att personligheten finns i mig.

Och precis som skuggan förändras på grund av solen, förändras min personlighet hela tiden beroende på andra människors blickar. Ibland är jag stor och ibland förintad.
Min personlighet står i relation till andras personligheter och de hänger samman och reflekterar varann.

Och med hjälp av det särskiljande namnet Sven, lyckas vi tro att jag och min personlighet är bestående och har en självständig natur.
Men då glömmer vi att även Sven är en skugga av sitt forna jag.

fredag, februari 23, 2007

Vintervärme

Fredag morgon. Drar på mig skyddande kläder för att klara cykelturen till jobbet. Termometern visar -26.3c. Det känns lite gruvsamt.
Jag kliver ut ur mitt uppvärmda hus. Möts av en uppåtgående sol och fåglar som sjunger i kapp. Främst talgoxar, men snart stämmer även grönfinken in.
Med ens blir jag mycket gladare till sinnet inför denna hyllning till livet. Cykelturen blir en skön och uppsluppen resa.. Jag märker knappt av kölden.
Inspirerad av mina vänner fåglarna ska jag lyfta ut klotgrillen. Grilla mina inköpta ostkorvar och likt fåglarna ge min hyllning till livet. Om inte annat med en vissling.




Grillförberedelser hemmavid. Tid: 17.45. Temp: -20.3c

torsdag, februari 22, 2007

Varje människa

Varje människa
är också en överraskande nyhet.

Den ovisshet som finns
blir en ansträngning,

som blir en räddning.

Vi säger varandra:
Vara den andre.

Ändra endera en dag,
men förändrad ändå

till det bättre?

onsdag, februari 21, 2007

Arbeta, rök och drick kaffe



När Descartes på 1600-talet formulerade tesen ”Jag tänker, alltså finns jag” lade han grunden för den industriella revolutionen i västerlandet. Nu skulle man inte känna så mycket utan istället låta förnuftet och det rationella få styra. Man började se både samhället och människan som en maskin.

Människan blev helt enkelt en kugge i maskinerier och arbeta skulle man göra 8 - 12 timmar om dagen, utan att fundera vad som var meningen med det hela.

Men det var inte så lätt att få lata bönder - som arbetat mycket ibland och lite ibland beroende på väder och årstid – att arbeta som slavar i fabrikerna, styrda efter klocka och fabriksvissla. Så det krävdes vissa medel för att uppnå ändamålen.

Först fanns de helgade medlen som främst var protestantismen. Denna lära var noga med att man skulle arbeta i sitt anletes svett och vara disciplinerad och inte tänka på njutning för egen del. Helt perfekta idéer för industrin.

Sedan krävdes det något som kunde hålla arbetarnas känsloliv nere samtidigt som deras tankeförmåga skräptes och att det kunde jobba fast de var trötta. Alkoholen var förkastlig, den stimulerade känslorna istället och nykterhetsrörelsen fick i uppdrag att ta hand om den saken. Nej, istället var det tobaken och kaffet som var industrialismens perfekta droger.

Rökning och kaffedrickandet har sedan dess varit intimt sammankopplat med industrialismen. Det har varit droger som hjälpt folk att hålla tillbaka sina känslor och istället stimulerat och möjliggjort arbetsnarkomanins framväxt.

Finns det nån arbetsplats idag där man inte dricker kaffe flera gånger om dagen?
Och började inte kvinnorna röka i stor omfattning i samband med att de kom ut i arbetslivet på 70-talet?(som många nu får betala för i form av lungcancer)

Såg ni förresten dokumentären om Wallenbergarna för ett tag sedan.
Peter Wallenberg intervjuades som en representant för den store svenske kapitalisten. Men kapitalister är inte - som nidbilden ger vid handen – några lättingar som sitter vid en pool och idkar sällskapsliv.
Nej, det är de stora arbetsnarkomanerna, som arbetar hela sitt liv upp till 15 timmar per dag utan förmåga att njuta av alla sina pengar. Och som sedan kräver samma uppoffringar av oss andra. Lade ni märke till att Peter Wallenberg, hela tiden satt och rökte sin pipa?

Stackars alla oss som är fångna i detta kapitalistiska system där vi arbetar och arbetar och klockan går och går men vi kommer aldrig till dörren.
Kommer vi nånsin att ta oss ut ur detta arbetsliv skapat av och för arbetsnarkomanerna?

Det är bara A-laget som är lediga på dagarna. Och dom dricker ju sprit istället.

tisdag, februari 20, 2007

Stillhet 5 - naturen



”Naturen kan visa vägen till stillhet. Det är dess gåva till dig. När du upplever samhörighet med naturen i stillheten genomsyras stillheten av din medvetenhet. Det är din gåva till naturen” (Tolle)

En vistelse i naturen är för mig en stor källa till läkning och rikedom. Jag föredrar att besöka välbekanta platser. Här hittar jag lättast lugnet och stillheten. Varje besök blir något unikt. Vistelsen i naturen erbjuder alltid förändring och rörelse. Jag blir stilla. Jag låter naturen kommunicera med mig på sina egna villkor.

En vistelse i naturen blir min personliga Gudsupplevelse. Jag får möjlighet att komma i kontakt med något mycket större än mig själv. Jag känner både glädje och ödmjukhet inför detta.

Denna erfarenhet gör mig rik, men samtidigt känner jag en tilltagande oro inför människans brist på kontakt med naturen. Ulf Sinnerstad uttrycker det på följande sätt: ”Kristendomen ändrade radikalt synen på människans förhållande till naturen. Människan blev skapad till Guds avbild. Människan tillhörde inte längre jorden, utan istället det jorden som tillhörde människan. Människan blev satt att styra naturen. Naturen med allt sitt liv var till endast för människans skull”

Hybris och ett kortsiktigt jagande efter vind kan komma att bli människans fall. Naturen erbjuder stillhet och visdom för den som förmår att lyssna, men för hur länge?

måndag, februari 19, 2007

John Coltrane 2

Hans musik bär
en väsentlig erfarenhet.
Åttioåringens tankar
samlade redan 1967.

Hur kan vi uppmärksamma
en färdledare?

Genom att hör-
samma liv.
Genom att
vandra med
ett nytt mod.

söndag, februari 18, 2007

Peter Dahl i Luleå



Lördagen 17 februari invigde Peter Dahl sin utställning i konsthallen Luleå.
Han blev välkomnad och intervjuad av Eva-Gun Jensen.
Peter berättade följande.

”Den här utställningen är arrangerad så att jag plockat fram tavlor, teckningar och litografier som jag inte sålt. För jag har försökt att stoppa det där med att sälja för jag har ångrat så många tavlor som jag sålt. Det har faktiskt hänt att jag köpt tillbaka tavlor. Det är roligt att ha dem själv men nu har jag inte plats med dem hemma, så jag har lånat ut dem till olika människor, vänner och institutioner. Det här är hoplånat kan man säga.

Det går alltså att visa en del av vad jag gjort utan att det är något speciellt tema. Det mesta är från 90-talet och möjligen lite från 2000-talet också, men också inslag från tidigare än så.



Och den här stora tavlan är en triptyk. Jag var intresserad av tankar hur man byggde gamla gotiska katedraler, som aldrig nånsin blev färdiga. Meningen var nog att dom aldrig skulle bli färdiga utan människor byggde på hela tiden. I den här typen av målning var tanken den att den skulle kunna göras runt ett helt rum eller man skulle i princip kunna måla den runt hela jordklotet. Men jag orkade bara hålla på med tre bitar. Den här heter floden och den målades i början av 90-talet, det är vatten och här kommer en våg av människor.

Caribanien
Det var så att vår familj flyttade från Norge 1939, pappa fick jobb i Sverige, vi hamnade på ett pensionat och det fanns inga kompisar där och jag kunde hålla på med mina fantasier. Och då uppfann jag det här landet Caribanien. Jag lekte med det inspirerad av både sagor och serier. Jag har byggt upp Caribanien med leksaker, för det är ju ett land skapat av fantasin, men det finns en modell i verkligheten. Och dessa miniatyrer har jag nu målat av och de finns på utställningen. Caribanien är en stor värld och jag har flera kompisar som deltagit och gjort kartor, en stor Atlas över världen och skrivit historieböcker om vad som hänt. Och det fanns politik, vi lekte krig eftersom det var 40-tal och det var krig.



Krogbilder
Kroglivet har varit mycket intressant att skildra för där träffar man människor som är lite avslappnade, man kan sitta och titta på det som händer. Det är svårare utomhus att sitta och titta på andra. Det är mer tillåtet där på krogen. När jag höll på att göra bilder till Bellmans Fredmans epistlar då var det mycket krogmiljö det handlade om. En del av dessa krogbilder är från verkliga krogar, andra från mer fantasiställen. Bl a en krog som heter Rosmarin, en kvarterskrog som finns i samma hus som jag bor i. Jag har också några litografier från operabaren som är en mycket tjusig miljö, det är en sån fin arkitektur där i jugend stil.

Teckningar
Det är roligt att ställa ut teckningar. Det är sällan som folk gör det men jag tycker att teckningar är viktigt inom konsten, eftersom det är grunden till både måleri och skulptur.
Samtidigt är teckning väldigt enkelt och opretentiöst och en bra teckning tycker jag är toppen.

Jag håller fortfarande på att måla men jag orkar inte så mycket, för jag har haft diverse trubbel bl a en stroke som gör det svårt att minnas ibland ”.

fredag, februari 16, 2007

Noskramare

Hyacintens vita doft,
som jag aktivt söker upp.
Noskramar mig in i den
zon som värmar om
det lilla betydelsefulla.

Doftens motvikt:
Det härskande våldet.
De överskridna gränserna.
Ovaggade själars sammanbrott.

Jag vill närma mig
dessa gränsmänniskor,
räcka över hyacintens doft
med spelande fingrar.

Girighetens ansikte



Kom att tänka på ett Tv-reportage för någon vecka sedan.

En bild framträder av den tyske bilindustrikapitalisten som står vid sin nyproducerade och välputsade Mercedes. Han säger med en belåten uppsyn att hans kunder inte efterfrågar miljövänliga och bränslesnåla bilar. De prioriterar egen bekvämlighet och lyx.

Reportaget görs i anslutning till att EU vill ställa något högre krav på bilindustrin i deras miljötänkande. Jag säger något högre, inte de högra krav som det vore naturligt att ställa om EU ska ta klimatfrågan på allvar.

De globala hoten för oss människor har sedan länge lämnats det klassiska krigets slagfält. Kanske vi inte heller i första hand ska oroa oss för kärnvapenspridningen.

Det nya kriget mot naturen och därmed oss själva sker genom giriga kapitalister och deras välbetalda lobbyister. Ivrigt påhejade av mäktiga intressen oftast på regeringsnivå.

Det är lätt att ta sig för pannan så länge kortsiktigheten och likgiltigheten fortsätter att fira sina triumfer i dumhetens namn.

torsdag, februari 15, 2007

Att dra lakan

När jag var barn var ett av de roligaste jag visste när min mamma och moster drog lakan.

Jag satt på golvet under lakanet när de tillsammans slog lakanet upp och ner två gånger. Det kändes så härligt när luftdraget for fram och tillbaka över mitt huvud. Sedan tog dom tag i hörnen på lakanets kortända, knövlade ihop denna kortända tills dom greppade hela kortändan i ett grepp. Sedan drog dom häftigt från varsitt håll - liksom en dragkamp – så lakanet sträcktes ut i hela sin längd. För mig var dragandet det mest spännande avsnittet. Jag tror att jag blev förvånad över den plötsliga aggressivitet som fanns i det kraftfulla dragandet, och kanske kände jag en skrämd förtjusning över den kvinnokraft som fanns under ytan.

Sedan slappnade det av igen. Dom släppte det hopknövlade i sitt grepp och lakanet breddes ut och slogs en gång till med samma härliga efterföljande luftdrag över mitt huvud. En skön avslappning efter den spänning som jag upplevt under själva dragandet.

Processen avslutades så med vikandet. Man delade upp bredden i antingen tre eller fyra delar, jag tror det hemma hos mej var mest på tre, och vek ihop hela lakanet i ett tredubbelt stycke, en smal längd. Sedan släppte de taget om ena kortsidans hörn och höll kvar i det andra, så att lakanet nu hängde som på ett klädstreck. Då samlade en av kvinnorna – oftast min mamma - ihop lakanet genom att vika ihop långsidan bit för bit genom att gå fram emot den andra. När hon var framme intill den andra var lakanet färdigvikt och klart inför manglingen.

Hela tiden satt jag på golvet och studerade detta skådespel.
När jag ser tillbaka på hela denna process så förstår jag att den innehöll så mycket för ett litet barn. Där fanns spänningen i att få vara i centrum när något viktigt hände mellan två vuxna människor. Att uppleva samspelet och den överenskomna ordningen i ritualen - alla lakan drogs och veks på samma sätt - och förstå att så här fungerar alla sociala samspel.

Först det befriande och härliga samtalet, då luften far fram och tillbaka och det känns bra.
Sedan konflikten, spänningen då två människor drar åt olika håll.
Därefter försoningen då man blir överens igen och samtalet flödar åter.
Till sist närmandet mellan två personer som till slut står så nära att händerna berör varandra.

Lyssna på ljudet av lakanet.

onsdag, februari 14, 2007

Bläckfisken

Mången musik lokaliserar
mitt inre leende.
Det är svårt att
redogöra för musikens mening.

Min mentala spridning!
Men har inte bläckfisken
också sitt berättigande?

Barnens ögon lyser när
föräldrarna lyssnar
på deras uppträdande.

När jag ser barnen
kan jag inte föreställa mig
alla mördaransikten.

tisdag, februari 13, 2007

Stillhet 4 - vintergrillning



Grillning förknippas för de flesta med fest och umgänge med goda vänner.

Jag trivs bäst med grillandet i ensamheten, speciellt vintergrillandet ger en sällsam stillhetsupplevelse. Jag är definitivt ensam som grillare i nuets rike mellan värme och kyla. Grillhärdens hetta och vinterlandskapets kalla rum.
Jag kliver om så bara för en stund ut ur nutidens många artificiella rum. Jag blir under en stund som i ett med himlavalvets alla stjärnor där jag sitter påpälsad i mörkret vid min klotgrill.
Kanske är det något ursprungligt hos mig som träder fram. Grottmannen som sitter invid härden och steker dagens villebråd. Jag får nöja mig med industriproducerad gris, men berövas inte den härliga illusionen i stillheten invid min klotgrill.

måndag, februari 12, 2007

Frusen....


och.....


.... kall.



Men varm inombords.

söndag, februari 11, 2007

Hus-um


(Tidigare i denna serie; hus-kroppen och hus-trun)

Husum, en klassisk bruksort vid Ångermanlandskusten, med en stor och mäktig massa-och pappersfabrik. Där växte jag upp på 50- och 60 talen.

Det var så att nästan alla män jobbade i fabriken medan kvinnorna var hemmafruar eller hade deltidsarbete på en affär eller på posten. Organisationen i fabriken var den klassiskt hierarkiska och präglade hela samhället. Högts upp disponenten och sedan i en fallande skala; ingenjörerna, basarna, skiftarbetarna, dagtiderna och diversearbetarna.

Disponentvillan låg högst upp på berget, ingenjörsvillorna nedanför på sluttningen och sedan längst ner egnahemsområdena för arbetarna. Och så Gränna närmast fabriken, arbetarbostäder för dom som hyrde. Det var som om till och med topografin var anpassad efter den uppgjorda klassordningen.

Vid födseln så placerades man in i den klassmässiga hierarkin beroende på föräldrarnas ställning. Och där skulle man helst befinna sig resten av livet.

Men många otrivdes i sina förutbestämda roller.
De hade tankar om ett annat liv och kanske t.o.m. en önskan om att flytta ifrån Husum.Och genom Hermodskurser och folhögskolor kunde några ta sig ur sin fabriksarbetarroll och bryta det sociala arvet. Men det var under stora våndor och med stort motstånd från alla andra. Mina föräldrar var inte så glada när min äldre bror bestämde sig för att börja läsa på folkhögskolan Hampnäs.

I Husum fanns en utbredd längtan att bli fri och ta sig utanför de fasta ramarna. Jag tror att det var därför det fanns en slags barnslig förtjusning över de udda människorna; originalen och byfånarna. Original som vägrar att inordna sig är egentligen de enda fria människorna. De är precis som de är, oavsett om deras beteende upplevs som udda eller inte. Husumborna älskar sina original och de roliga historierna om dem berättas om och om igen. De är allas stora idoler!

Originalen vägrar ju helt enkelt att underordna sig disponenten, ingenjörerna och basarna och de gör bara precis som dom själva vill. Inte så konstigt att Eilert Pilarm kom från Husum och sedan blev hyllad över hela landet!

Men när alla älskar dem för deras underliga beteenden, sina talfel och roliga uttal, bristande intellekt och sociala oförmåga, då fastnar också de ovanliga människorna i samma bindande nät. De får krav på sig att alltid vara avvikande. Kom inte här och bli normal, försök inte bryta föreställningen!

För vi behöver våra clowner att skratta åt. Men det är alltid åt oss själva som vi skrattar.Vi skrattar åt vår egen längtan att våga vara precis som vi är och inte som andra vill att vi skall vara. Vi vill gärna slippa våra förutbestämda roller.

De roller som vi blev tilldelade när vi föddes av föräldrar, som bodde i arbetarkvarteren och som gav oss våra namn.

lördag, februari 10, 2007

Förkyld


vilosängen

Så kom den då, vinterförkylningen. Kroppens trygga boning blev en bräcklig skapelse, alltmedan ihärdiga virus firar sina triumfer.
Ena dagen lite på bättringsvägen, den andra som en trött, frossig trasa igen.
Längtan ut är stor. Under den klara vackra vinterdagen får blicken fäste i snöklädda träd och med den sol som bryter in.

Kroppen och jaget får abdikera från sin längtan. Det blir två poser som gäller. Den vilande och den sittande. Den senare posen erbjuder en räddning i orden och böckerna.

När jag i min ömkliga manlighet betraktar min kropps sårbarhet och brist på jämvikt kommer jag att tänka på världen omkring mig – naturen och den jord som ger mig möjlighet till liv i min fjärrvärmeuppvärmda villa, till synes skyddad.

Jag känner tacksamhet inför den natur som utgör grundvalarna för hela vår existens inte är lika bräcklig som jag. Trots människans rovdrift och felaktiga förhållningssätt håller fortfarande naturen sin position. Men det finns anledning att oroa sig. Det liv som under 4.5 miljarder år har byggts upp håller vi inom loppet av 100 år att rasera i allt snabbare takt.
Jag kommer nog att läka ihop igen, men vad händer med den natur vi är beroende av för vår överlevnad? Jag befarar att dess dom över oss kan bli hård.


läsefåtöljen

En lördag

En lördag i början av februari.
Kallt och strålande sol.
Och så skuggorna... Dessa skuggor!

Polarforskare



Jag vill också bli en polarforskare
med social förankring och se
pingvinerna applådera varsamt
när de blickar ut över jordklotets
uppenbarelse.

Det är någonting med den
vita känslan och snö och is
och det oöverstigliga.

Vi söker efter polartanken.
Det vita ögonblicket;
barndomens bilder av himmelriket.

fredag, februari 09, 2007

Promenad i snön

Till min son Anders som bor i Göteborg och som älskar kyla och snö. Här får du lyssna på 6 minuters promenad i snön, det sköna knarret under skorna.
Det är 20 grader kallt, klockan är 21.30 och jag går vid Porsöfjärden.

torsdag, februari 08, 2007

Manliga attribut



Det sägs ju vara macho att en man är muskulös och stark Många har ju tagit fast på detta och sysslar med bodybuilding. Med hjälp av tabletter och kosttillskott och en fruktansvärt överdriven träning lyckas man få musklerna att svälla långt över sina bräddar. Den klassiska muskelbyggaren kan kännas igen på sin vaggande gång som beror på alltför tjocka lårmuskler, och bakifrån ser han nästan ut som en gravid kvinna.

Muskelbyggaren blir paradoxalt nog lika fixerad av sitt utseende som kvinnliga fotomodeller. De speglar sig ständigt och undersöker sina muskler, smörjer in sig och går i tights.

Deras strävan efter att förstärka sin manlighet genom att öka sina muskler, slutar i ett klassiskt feminint beteende, att visa upp sig inför andra.
Hur de ser ut framför en spegel blir grunden för deras självförtroende.

Samma grupp av män skaffar sig sedan motorcykel av glidarmodell. Där är alla manliga attribut förstärkta och allt skall vara svart. Kläder av svart skinn, motorcykeln svart med glänsande krom, en fruktansvärt stor motor men en pytteliten sadel. Och sist men inte minst, motorcykeln ska mullra högt som fan!

Dessa motorcyklar är så obekväma att sitta på att de duger bara till att glida omkring på gatorna inne i stan. Det är egentligen inte att köra motorcykeln som blir det viktiga utan utseendet, att visa upp sig själv och sin motorcykel för alla andra.

Poängen med det hela är att förstärka de manliga attributen för att få känna sig riktigt macho. Men liksom kroppsbyggarna, hamnar dessa glidare också i en klassisk feminin position; hur du ser ut blir det viktiga!

Det kan kanske vara fördomsfullt men jag anser att manlighet har med funktion att göra, inte utseendet. En muskel är till för att vara stark och kunna lyfta stora stenar. Den behöver inte synas för att fungera. Likaså är en motorcykel någon som man skall köra långt på, gärna i svår terräng, och jag skiter fullständigt i om kläderna går ton i ton eller att kromet blänker.

Men det är så idag att beroende på vilket intresse man har så köper man hela ”paket”. Med en motorcykel följer en hel modestil och en livsstil. Likadant är det om du är golfare, seglare, fjällvandrare eller nudist.

Bara om du blir nudist följer inga speciella kläder med.

onsdag, februari 07, 2007

Stillhet 3 - vandringen



”När du promenerar eller vilar i naturen – ära dess rike genom att vara närvarande fullt ut” (Tolle)

Vandring och då speciellt vandring i naturen är en enkel väg för mig att komma till stillhet och ro.
Ingen vandring är den andra lik. Väder, årstid och de förutsättningar som ges gör att jag som vandrare alltid kan bli varse något nytt.
I vandringen prövar jag min kropp varsamt och låter mig uppleva den fullt ut. I vandringen låter jag mig bli en del av naturen när den kommunicerar med ljud, bilder och dofter. Jag vandrar, men jag kan också stanna upp vid något lågmält storslaget som en hackspett som söker föda, eller blicken av gammelfurans okuvliga överlevnadsförmåga.

En vandring i naturen är en stilla och stor kärleksupplevelse. I takt med mina steg erfar jag läkedomen när oron klingar av.

tisdag, februari 06, 2007

Rörd över detta orörda vita



Rörd över detta orörda vita.

Vi är trädpraktikanter
som tittar in i solen
och vi växer.

Rörd över detta orörda vita.

Vi är trädpraktikanter
och blundar bort
men kvar i seendet.
I det vilda vita
trygga älgspåren
följer vi meningen.

I det vida vita
orörda ordnas
uppfattningen

om livet.

Kölden är benhård dessa dagar.
Solskenet genomtränger allt.
Det råder en sorts jämvikt.

Och spåren leder ingenstans
Och spåren leder överallt.

Själv-utlösare



Man tänker ofta att om jag gör något skapande, skriver en text eller målar en bild, så finns det andra som är betraktare. Och då, beroende på vad betraktaren tycker, så får jag som gjort något, en bekräftelse över om det är bra eller dåligt. Men så är det inte.

Hela denna process sker egentligen mellan jag och jag själv, och inte i förhållandet mellan jag och andra.
Jaget är nämligen inte någon jag känner, eftersom jaget finns i mig, utan att jag full kontroll över det. Till exempel så pratar jag utan att ha tänkt ut vad jag skall säga, och därför blir jag ofta överraskad över mina egna ord.
Jag producerar i jagets namn, men det betyder inte att jag känner mig själv.

Därför, om jag gjort något, t ex fotograferat en bild, så har jag lyft ut något ur mitt jag och det uppstår en skillnad mellan det jaget producerat och mig själv. I denna skillnad blir jag min egen betraktare.

Jag betraktar mig själv genom det jag skapat. Jag blir min egen avbild.

I detta sökande finns det möjlighet att använda kamerans självutlösare. Den utlöser sig själv och gör det möjligt att jag själv kan finnas med på samma bild som det jag ville fotografera. För om man fotograferar någon annan så gör man ju det för sin egen skull och därför är det lika bra att själv finnas med på samma bild.

Annars brukar det vara så att om man tittar i en familjs fotoalbum så saknas alltid en person. Och det är den personen som äger kameran. Därför är den person som är mest intressant i ett fotoalbum, just den person som saknas. Det är han som söker sig själv genom fotografera andra.

Ibland kan fotografens skugga komma med i bilden.
Det blir en mycket stark laddning, när skuggan på så sätt tränger sig in.

Skuggan säger att något har gått fel i försöket att dölja intentionerna.

söndag, februari 04, 2007



Resan till IKEA
Mannen är redo, kvinnan fylld av förväntan
Bilresa i kustlandskapet upplyst av vinterblek sol
Vinterlandet har två mammons tempel
Mc Donalds och IKEA
Lika omöjliga att missa är de tornlika skyltar som blir till ett nav i det närliggande landskapet
Templet genomtänkt förpackad för maximal köplust
Mannen och kvinnan träder in i templet 11.00, högmässotid
Visningsavdelningen höjer temperaturen
Kvinnans blick vandrar lystet mellan hyllor och möblemang
Mannen försöker möta henne med ett leende
Mannen som vill vara någon annanstans, försöker göra vandringen genom templet till en upptäcktsresa, dock allt svårare i takt med en tilltagande trötthet
Räddningen, kaffet och smörgåsen som påpassligt kan intagas i hjärtat av templet innan inköpsresan tar sin början
Mannen får förnyad kraft och klarar t o m livhanken 1 timme och 30 minuter på tygavdelningen.
Sista raksträckan genom lagret och kassorna. Mannens räddning är nära
I kassorna. Mannen gör en sista tålmodig kraftansträngning. Visakortet fungerar inte. Mannen känner sig avklädd och bankomaten blir räddningen
Klockan 15.35. Högmässan avslutad. Mannen och kvinnan sitter i den välfyllda bilen
Kvinnan nöjd. Mannen trött
Mannen har skött sig. Han för godkänt av kvinnan och har anledning att känna sig nöjd.
En tilltagande förkylning till trots

Kjells kassaskåp



Kjell var "gampojke". Han flyttade aldrig hemifrån utan stannade kvar hos föräldrarna.
Och sedan, när båda föräldrarna dött, satt han ensam kvar i huset, lämnad och utelämnad.

Men han hade ett bra jobb på fabriken, goda inkomster och små utgifter. Grannar och vänner uppskattade hans med åren allt mer speciella karaktärsdrag. Det blir lätt så i ensamheten, att man blir ”egen”. Många skrattade åt hans tokigheter men på ett medmänskligt sätt, han blev ändå accepterad som han var.

En dag bestämde han sig för att köpa ett stort kassaskåp. Nyheten spred sig som en löpeld genom bygden. Alla visste att Kjell hade det gott ställt men att köpa ett kassaskåp…? Hade han vunnit en storvinst på tipset eller…?

Kassaskåpet var så stort och tungt att det behövdes en lyftkran för att baxa in det via balkongen på övervåningen. Denna procedur blev naturligtvis mycket uppmärksammat och ryktet om Kjells förmögenhet spred sig. Om han nu måste skaffa sig ett sånt stort kassaskåp då borde han ha mycket pengar. Kanske en miljon.

Så drabbades Kjell av sjukdom och eftersom han litade lika lite på läkare som på banker, gick han hemma och försökte kurera sig med huskurer. När han till slut ändå tvingades till sjukhuset var det för sent, cancern hade spritt sig.

Och så dog Kjell och det blev tomt och sorgligt i det lilla samhället.

Så kom de avlägsna släktingarna från Stockholm. De var väl medvetna om kassaskåpet på övervåningen i Kjells hus. När den första släktingen kom till huset så gick hon fram till skåpet och vred på kombinationslåset och kände på handtaget. Låst!

Någonstans måste koden finnas men var? Släktingarna sökte överallt men ingen kod gick att uppbringa. Däremot, i en byrålåda full med strumpor hittade man plötsligt en plastpåse med 100 000 kr! Fyndet av dessa pengar ökade både släktingarnas förväntningar och deras hjärtslag. Om han hade så mycket pengar i en byrålåda, vad kunde då inte dölja sig i kassaskåpet?

Till slut var man tvungen att anlita en firma som kom till huset med en stor borrmaskin, för att forcera låset. Förväntansfulla, med en viss känsla av nyrikedom, satt släktingarna runt skåpet och lyssnade på det skärande ljudet av borren som trängde sig allt djupare in i metallen.

Efter fyra timmars borrande, var låset uppborrat och dörren kunde öppnas.
Spänningen var olidlig när dörren sakta gled upp och till allas förvåning och fasa, var skåpet så gott som tomt! Bara några gamla brev och ett antal värdelösa papper.
Bara skit!

Luften gick ur släkten och hela bygden. Endast de avundsjuka såg positivt på det hela.

Alla som kände Kjell förstod hur det hela gått till. Han hade köpt skåpet för att han inte litade på banken eller för att han var rädd för tjuvar. Men skåpet hade ett kombinationslås med en speciell kod och Kjell, som litade ännu mindre på sig själv, vågade aldrig låsa det. Han lät därför skåpet stå olåst och hade pengarna i en byrålåda.

Så när släktingen kom dit så vred hon på kombinationslåset innan hon kände på handtaget.
Och då låstes kassaskåpet för första gången.

fredag, februari 02, 2007

Sorgeporträtt

Snöflingorna slickar oroliga ansikten.
Jag tänker återigen på det meningslösa,
den gigantiska bristen på frisk luft,
som skulle kunna förhindra mördarens
åtkomst av död.

Drogdårens manöver.
Den mötande mannens sista reaktion
i livet:
"Jag kommer snart tillbaka!"
Kommer inte tillbaka den här gången.
Mellan vrede och samvete
förvrängs våra intentioner
om en möjlig mening.
Härmed hemsökes
drogdårens minnesluckor
av anhörigas minnesbilder,
varje dag, varje dag, varje dag, varje dag, varje dag.......

En i mängden är vi minnesvittnen.
En i mängden, men snart
den drabbade.

torsdag, februari 01, 2007

Stillhet 2 - joggingrundan



Stillhet och vardag hör ihop. Utan stilla stunder i vardagen tappar vi lätt förankringen, glädjen och lusten till livet.
Ett utmärkt sätt att stilla sig är att jogga. Detta är ett av flera sätt att rensa i det mentala bruset, hitta kontakten med sig själv och vara i nuet.
Jag avser det jämna taktfasta joggandet, gärna i naturen där jag tar in dofter och ljud. Hör fåglars spel i träden och kanske ser en lom i vattendraget.
Vintertidens joggande äger en mer sparsmakad skönhetsupplevelse.
Det biter i kinderna och jag får pröva stegen på kanske isiga vägar.
I rörelsen och i den nödvändiga koncentrationen kan min stillhet fördjupas. Rörelsen kräver hela min närvaro och den sker bäst i stillhet.
Stillheten är ju mycket mer än att vara stilla. Stillhet är att vara, vara här och nu.