torsdag, november 30, 2006

December

Jag tänker på ljusets rodnad
när decemberskymningens vagga
gungar oss till vakenhet.
Det är här våra liv omfamnas.
Det är här våra liv omvandlas.
Snart är vi inte här. Snart är vi där.
Snart är vi inte där. Snart är vi här.
En skör och vacker förändring,
men svarta vingar försvinner hastigt.

onsdag, november 29, 2006

Hotell



Skrivaren i staden.
Den stora staden
På hotell
Friheten eller den stora ensamheten
Känsla och människa avgör vilket
Utblick över kvällens stadslandskap
Hör sorlet av glada röster i korridoren
Söker mig ner mot baren
Channel plus sport visar fotboll
En rullstolsbunden man försöker få uppmärksamhet efter ett vackert mål
En yngre man låter mobilen gå mellan skilda adresser
Glada engelsmän i baren fyller på med mera öl
Fri eller ensam? Vågar någon ställa frågan?

Upplysning....



är möjlig även i Luleå, sa Buddha.
Och trots alla dessa gråsossar som förmörkat staden i så många år klev Kalle in, och kryssade sig fram till Beslutet.

En stad i ljus, skulle Eyvind ha sagt om han levat.

tisdag, november 28, 2006

Syndabekännelsen

Imorse när jag satte mig på cykeln för att cykla till jobbet så upptäckte jag efter några meter att bakhjulet var tomt. Punktering! Jag lämnade cykeln och gick till bussen. Precis när jag kom fram till vägen och bara hade femtio meter kvar till busshållplatsen så åkte bussen iväg….

På lunchen skulle jag äta med Dan på länsstyrelsen. Jag visste att jag bara hade 20 kronor i börsen men jag tänkte att jag kunde betala med kortet. När vi kom fram till kassan satt där en skylt; Vi tar för närvarande inte emot kort…….

Tisdagar är vår gemensamma fikadag på jobbet, någon köper fikabröd till eftermiddagen. Idag var det min tur men det hade jag glömt bort….
Sedan kom jag iväg lite sent till bussen efter arbetsdagens slut. Precis när jag kom fram till Smedjegatan springande, så åkte fyran iväg mot Porsön……För sent igen!

På kvällen var det dags att göra månadens räkningar. Plötsligt visade det sig att november månads OK-räkning var mer än dubbelt så hög som den brukar. Huskontot räckte inte till för att täcka alla skulder och jag började förstå att det blir ingen rolig jul det här året heller….

Ni kanske tror att sådant här är slumpens verk, att jag helt enkelt haft en otursdag.
Men så ser jag det inte. Nej, allt är helt mitt eget fel. Att jag fått punktering, missat bussen, saknat pengar till lunchen, glömt köpa fika, räkningarna osv, ja, hela dagen av motgångar är endast mitt eget fel.

Jag är skyldig, eftersom jag orsakar mitt eget öde! Just nu har jag helt enkelt dragit på mig en dåligt Karma och det straffar sig.
Världen består nämligen av positiva och negativa cirklar eller händelsekedjor. Om jag hamnar i ett negativt skov har jag mig själv att skylla. Troligtvis har jag haft känslor av agg, vrede eller avundsjuka och därigenom har min lycka förskjutits. Jag har hamnat ur balans, jag mår inte bra, jag känner mig nere och allt mitt negativa tänkande drar till sig missräkningar, förödmjukelser och problem.

Det finns bara en väg ut ur detta. Jag måste acceptera och ta på mig min egen skuld. Inte anklaga andra, eller skylla på oturen, cykeljäveln eller busshelvetet. Ett sådant handlingssätt skulle bara förvärra ett redan dåligt Karma.
Istället bör jag gå på djupet in i skuldkänslornas rike, känna på ruelserna, kanske också göra en sväng ner i arvssynden och ta på mig synder som jag inte ens varit medveten om.

Och lova bot och bättring.
Om jag inser att jag inte är värd mer än en punkterad cykel, en förbigången buss, en pinsam glömska ….då först kan jag känna den verkliga ödmjukheten inför livet.

Denna ödmjukhet som i syndabekännelsen uttrycks med orden ”Jag, fattig, syndig människa”. Att få kontakt med dessa djupa känslor av ödmjukhet, skapar så en glädje över att jag är i livet överhuvudtaget. Och det blir också en förutsättning för att försöka komma igen och få till stånd positiva vibrationer i mitt liv igen

Jag börjar se att det finns också positiva saker som hände mig idag.
- Jag hade tur att busskortet fanns i jackan när jag klev på nästa buss.
- Dan la ut pengar för mig på lunchen, och det var en god frukostkorv.
- Berit påminde mig om fikat så jag hann köpa chokladrutor innan halvtre (på kredit)
Och jag hade 15 bortglömda kronor i fickan som jag kunde köpa en varmkorv för när jag väntade in andra bussen på Smedjan.

Efter regn kommer solsken…… det tycker jag är så vackert.

söndag, november 26, 2006

Snigeln



Om sommaren långsam
Om vintern en orörlig krabat
Naturen skulpterar
Bjuder in till en sällsam föränderlig skönhet
Granudden. Mycket mer än en vintertrött båthamn

fredag, november 24, 2006

Stoppa Ingvar Kamprad!

I Haparanda köar folk i en timme för att komma in till Ikea, sedan tvingas de köa flera timmar inne i varuhuset, för att kunna handla, fika eller gå på toaletten. Och det är inte säkert att de hinner komma ut med något de köpt innan varuhuset har stängt.
Det är något fullständigt sjuk det som pågår!
En ny affär öppnade i veckan i Haparanda, en av dessa affärer i Ikeas fotspår. De hade extrapris 99 kronor för en stekpanna som egentligen kostade över femhundra kronor. Och det blev sådan rusning att folk började slåss om pannorna och affären tvingades kalla in securitasvakter.

Finns det snart inga vettiga människor kvar! Förstår ni inte att konsumtionen håller på att ta död på vår planet? Ingvar Kamprad vill att alla människor på jorden ska köpa Ikea möbler, alla kineser, alla indier ska ha samma idiotiska standard som vi i västvärlden.
Och det behövs fem jordklot för att resurserna ska räcka till det!

Ingvar Kamprad är ett hot mot Norrbottens klimat! Det är han som är orsaken till att det regnat i fyra veckor, till att oktobersnön smälte, till att polarisarna smälter. Han kommer att förgöra hela Norrbottens kalla, vita snölandskap och ersätta det med grått regn och rusk.

Samtidigt som det blir varmare och varmare efter kusten hyllas Ingvar Kamprad som en hjälte. Alla ska köra sin bil från hela Barents regionen och handla möbler och saker som de inte behöver, och som bara gör människorna mer och mer otillfredställda.

Jag hoppas att Torneälven stiger över sina bräddar och dränker hans nya varuhus.
För egentligen, vad ska han ha alla dessa miljarder till? Kan han inte ta och pensionera sig och sätta sig utanför en konsumbutik och glo, precis som alla andra pensionärer. Varför ska han fortsätta att föröda denna jord genom denna otroliga överkonsumtion av meningslösa saker.

Allt man behöver är tak över huvudet, en stol, en kopp kaffe och en bra bok. Och det kan man köpa på återvinningsmarknaden på Kronan.
Det är där framtiden finns.
Inte i Haparanda.

torsdag, november 23, 2006

Den osynliga gränsen

Blöt snö och skymning.
Vi kan ana de tunga älgarnas närvaro.
Och i snöröken vitnar händerna.

Vi klarar oss. Vi kommer inte att klara oss.
Blå sirener. Bilköer. Besked.
Det finns en väg tillbaka.

Och den behandlas varsamt och kreativt.
Och vi ska inte tvivla
för det finns ingen återvändo trots allt.

onsdag, november 22, 2006

Hunden

Novembermorgon
Piskande strilregn över Bergnäsbron
Blicken grumlad av fukten
Söker skärvor av skönhet
Finner en ensam, skrämd och ylande hund mellan hastigt rusande bilar
Dess tid är utmätt.
En tragedi inför mina ögon
Människans bästa vän är hunden
Vem vågar tro det i detta nu
Var är hundägaren?
Bilägarna, som inte för ett ögonblick tycks lätta på gasen
En dov smäll
Ett sista ylande
Tilltagande strilregn
Novembermorgon i sorgflor
Ridå

tisdag, november 21, 2006

Man mot man

Som man vill man inte gärna sitta mitt emot en annan man och samtala.
Det känns som att det blir en alltför stor närhet på nåt sätt. Likadant är det om man åker på konferens och ska dela ett hotellrum med en annan man, det är lika bra att dra isär sängarna och ställa två nattduksbord däremellan. Att ligga i dubbelsäng är otänkbart. (De flesta män ordnar sig därför gärna ett enkelrum, medan dubbelrum är standard i kvinnodominerade yrken.)

Om män skall prata med varandra krävs det någonting däremellan, gärna en maskin av nåt slag. Som småpojkar stod de på var sin sida om den radiostyrda bilen. Sen på var sin sida om cykeln, om mopeden, om skotern och till sist, som vuxna män, på var sin sida om motorcykeln eller den nya bilen. Huvudsaken att det finns stål och mekanik som skapar den rätta distansen.

Se på pensionärsgubbarna som sitter i Smedjan! De sitter inte mitt emot varandra utan bredvid varandra och tittar på folk som går förbi. Blicken är riktad utåt, samtidigt som de slänger några ord till kompisen bredvid, ett typiskt manligt samtal. Sida vid sida, ej mittemot.
Och ofta står en rollator där också, ålderdomens maskin, och skapar den rätta stämningen.

Män behöver mellanrum till andra män. Jag tror inte att det är bögskräck, även om sådant också finns. Nej, snarare är det mansskräck, rädsla för fysisk närhet med andra män. Kanske det främst gäller oss som växte upp med auktoritära pappor som var känslomässigt frånvarande men närvarande när det gällde att utdela straff och repressalier.

Men i lagidrotter vågar ju män vara tillsammans och t.o.m. kramas när någon gör mål, hur kommer det sig? Jag tror att det beror på att det finns tydliga och klara spelregler för hur man får bete sig på planen. Det finns t.o.m. en domare som håller ordning och garanterar att det inte blir för mycket närkontakt. Men i omklädningsrummen frodas fortfarande bögskräcken och skapar ibland en otrevlig machokultur.

Många män åker tillsammans ut i naturen för att fiska eller jaga, de sover i små stugor och ibland i tält. Hur stämmer det med ovanstående resonemang? Jo, det är helt klart spriten som gör det möjligt! Jag kan garantera, i princip så dricker alla män sprit för att våga övernatta tillsammans i en liten skogskoja. Även om det handlar om en fjällvandring och man behöver tänka på packningens storlek, så måste kvartingen självklart följa med. Efter ett par supar blir man som bekant både lugn och trygg igen och mansskräcken släpper. Det går till och med att prata med varandra på ”tu man hand”.

När vi är i stugan i Ryssbält så bastar vi. Det ingår helt enkelt i konceptet.
Vi är överens om att det behövs minst två öl per man för att ett bastubad ska gå att genomföra.
Men man får inte glömma att grunda med två glas whisky!

måndag, november 20, 2006

Sökarljus



November bjuder in till ett mollackord
+3 Celsius, duggregn, dimma
Människor hukar sig i den fuktiga vinden
Slask, väta och halka
Vädergudarna ger ingen gratisbiljett
Skönheten får sökas i mörkret
I det ljus som silas fram
Hos oss själva
Resan bär inåt
Vårt inre sökarljus

söndag, november 19, 2006

Tjuren från Ryssbält







Verkar som om älgen har sniffat snö.....
Otäckt hur drogerna sprider sig allt längre ut i naturen.

lördag, november 18, 2006

Anoroektiker

Jag har drabbats av en oförmåga att känna oro, den fruktade sjukdomen an-oro-ektsi. Det började med att jag började få allt mindre lust att se på väderleksrapporterna på TV. Jag kände mig ointresserad av vad Tone sa om det kommande vädret, och jag kom på mig själv att jag inte alls hade uppfattat vad hon sagt i rapporten, mest bara hur hon såg ut.

Först tänkte jag att det kunde ha något med åldern att göra. Att jag efter många års oro för nästa dags väder insåg att det inte egentligen finns någon anledning att ens bekymra sig om morgondagen. Om det regnar så regnar det. Om det snöar så snöar det.
(Sen tänkte jag att jag kanske fått en släng av gubbsjuka, t ex när det gäller Tone, men den tanken gjorde mig orolig så det slog jag ur hågen.)

Att sakna oro innebär inte att man börjar sakna oron, utan snarare känns det skönt att blivit av med den. Det blir som ett svårt beroendetillstånd. Har man en gång slutat oroa sig så vill man bara fortsätta och fortsätta att inte oroa sig. Man vill leva orosfritt forever.

Efter att jag slutat oroa mig för vädret började anoroektsin att sprida sig på allt fler livsområden. Söndagskvällarna förändrades på ett dramatiskt sätt. Tidigare hade tanken på den kommande veckans arbete lagt sig som en blöt filt över söndagens sista timmar, med en malande oro i magen. Nu blev plötsligt söndags kväll lika lugn och behaglig som fredag och lördagskväll. En tid för njutning och kontemplation.

Oron för att hålla talet på kalaset eller föredraget inför en lyssnande skara,eller för att klara en arbetsuppgift eller för att bli underkänd eller att få kritik för något man gjort eller för att dö, eller för att blir sjuk eller få vinterkräksjukan eller att ramla och bryta benen, eller för att bli lämnad och övergiven eller för att de som älskar slutar att älska eller för att mörkret som faller kan innehålla våldsmän eller för att flyget ska störta eller för bilens motor ska skära eller för att jag inte längre blir bekräftad eller för om pengarna ska räcka till räkningarna….försvann helt sonika!

Att sakna oro är en svårt sjukdom och den kan vara livsfarlig!
Eftersom den är rätt ovanlig saknas fortfarande bra behandling för den. Men nyligen har ett vårdinstitut börjat använd en framgångsrik metod. Den går ut på att man sätter personen i en stol framför TVn och låter honom se alla avsnitt av serien Planeten, i en följd.

Många har då blivit hjälpta och återfått förmågan till oro.
Men det är viktigt att återkommande upprepa behandlingen, för som man säger, en gång anoroektiker alltid anoroektiker.

torsdag, november 16, 2006

Barndomen flög sin kos



Mitt föräldrahem skulle säljas sedan min mamma flyttat till ett servicehus.
Alla min mammas saker; kläder, lakan, tavlor, prydnader, dagböcker, brev osv skulle sorteras och packas ned. Vissa kartonger sparas och annat skänkas till Frälsningsarmén. Jag, min bror och svägerska jobbade en hel dag med nedpackningen och sorteringen. När vi var klar för dagen så bestämde jag mig för att sova en sista natt i huset.

Lördag natt den 21 augusti 2004 så sover jag ensam, en sista natt i mitt barndomshem. Den enda säng som finns kvar i huset är min pappas säng. Han dog 1990 men sängen har ändå stått kvar sedan dess. Jag har aldrig tidigare sovit i den sängen. Det känns lite märkligt, men jag låter bli att tänka på det, jag bäddar den och försöker betrakta den som vilken säng som helst.

När jag släckt lampan och lagt mig för att somna upplever jag en viss oro i kroppen, obestämbar men fullt påtaglig. Då hör jag en fluga surra omkring i rummet. Det är en sådan där liten, snabb fluga som bara sätter sig några ögonblick innan den flyger upp igen. Inte som tyngre spyflugor som kan gå omkring och spankulera länge när de känner sig ohotade. Den här flugan är stressad och rastlös, tillbringar nog större delen av sin tid i luften.
Då och då landar flugan på mig, gärna i ansiktet så jag måste vifta iväg den, och det kittlar så där obehagligt.

Jag ligger i sängen, trött efter dagens arbete, och funderar. Hur ska jag nu göra med denna fluga, tänker jag. Enda chansen att bli fri är att tända lyset, hämta flugsmällan och slå ihjäl den. Men jag tvekar. Jag får plötsligt en känsla av att det vore fel att döda någon sista natten i det hus där jag vuxit upp, även om det nu bara gäller en liten fluga. Som om det vore att gå över gränsen, att göra något oförlåtligt. En alltför drastisk handling i ett känsligt läge.

Så jag bestämmer mig för att låta den leva. Det är nog det bästa beslutet tänker jag, eftersom jag helst inte vill dra på mig några onödiga skuldkänslor, nu när min barndom, så att säga ska avslutas.

Det blir en jobbig natt.
Flugan flyger iväg ut i rummet, tillräckligt länge för att jag ska hinna somna. När jag sovit en stund, svårt att säga hur länge, så väcks jag av att flugan råkar landa på mitt ansikte. En kittlande promenad innan jag försöker slå bort den med handen. När jag vaknar till i mörkret, känner jag ödsligheten i det tomma och nerplockade huset men somnar snart om igen.

Om och om igen upprepas proceduren hela natten. Somnar, flugan i ansiktet, vaknar, viftar bort och så denna känsla av ödslighet.

Jag vaknar på morgonen, rätt outvilad men ändå nöjd över att flugan fortfarande är i livet.

På söndag hämtar vi min mamma från servicehuset och hon får komma hem en sista gång, titta igenom kartonger, pärmar och papper innan vi ska köra iväg det. Hon söker gravbrevet, d v s beviset på att vi har en familjegrav. Det finns inte där det borde vara, i den blå pärmen uppe i högra köksskåpet. Hon blir mer och mer orolig, söker i andra pärmar och papper, bläddrar nervöst fram och tillbaka.

Under tiden flyger en fluga runt i rummet, som sätter sig på henne om och om igen, och hon viftar irriterat bort den flera gånger och säger ”vilken besvärlig fluga”.

Efter ett ivrigt sökande, och med en väldig tacksam suck, hittar hon till slut gravbrevet. Hon kan nu ta med sig det, till det nya stället där hon bor.

Jag sitter och tittar på min mamma vid köksbordet när hon just hittat sitt gravbrev. När jag ser flugan cirkla runt hennes huvud kommer jag plötsligt ihåg en ramsa som jag hörde när jag var barn -- "Flyg fula fluga flyg, och den fula flugan flög" --

Jag förstår att nu har min barndom flugit sin kos och jag öppnar altandörren och låter flugan flyga iväg.

Och jag känner mig väldigt glad och tacksam över att den överlevde denna sista natt.

tisdag, november 14, 2006

Den Utsikten

Jag lyssnar på de mörka vågorna
och möter mig själv,
jagande mörkrets förvåning.

Och när de upptäcker mig,
ska jag varna dem i tid:
"Det är jag som är godheten!"

Mitt mörkerseende öppnar
dina förutsättningar.

Det blev ingen stjärnklar kväll.
Det blev en nässelfjäril.
Den utsikten

skulle kunna rädda oss.

Rörelse



Rörelsen är först knappt märkbar
Kräver vakna ögon och öron
Linjerna tydliga och skarpa
Andas kristall
Nyisens tilltal ökar
Dess tid är snart utmätt
Lätta molnstrimmor snart ersatta av tjockare molnmassor som söker sig mot nästa horisont
Nyisens spel, färg och rörelse borta
Vågtopparna höjs
Molnen, som snart kan tituleras nimbus, kommer att släppa sin nederbörd
Rånöns skärpa börjar redan retuscheras i ett svagt dis

söndag, november 12, 2006

Blå



I den blå och tomma himmelen finner drömmaren schemat för de ” blå känslorna”, för den ”intuitiva klarheten”, för lyckan i att vara klar i sina känslor, sina handlingar och sina tankar.
En luftens Narcissus speglar sig i den blå himmelen.

Ur Gaston Bachelards Luften och drömmandet.

Ryssbältavtryck



21.13
På plats. Kaminens värme sprider sig. Kaffe och wiskey avsmakad.Böcker och texter fyller bordet. Musiken böljar mellan lugna och rörliga rytmer. Det mörka vinterummet fyller oss med ljus. Norrskenet, månen, isens rörelse och snöklädda träd. Det naiva och det stora är till bredden fullt. Närvaro och nu.

9.44
Morgonen har talat. Vandring längs stranden. Björkar spelar i vinden. Vattnet, för en stund sedan tillfruset, nu satt i rörelse av den allt starkare vinden. Det dånar och smulas sönder. Det som var, plötsligt i upplösning. Stillheten får ett annat namn och känslan för det ögonblickliga nuet ges sin fulla innebörd. Tillbaka till stugan. Eldens värme och Bachs stråkar.

13.55
Förberedelse inför bastun. Biospheres elektronika, en wiskey och lite choklad. Ryssbält har intagit sitt sedvanliga lugnande grå. Snöfallet kommer, klingar av, avvaktar. Följer sitt tempo, liksom vi..

20.41
Taktfasta snarkningar från soffan. I samspel med musikens mellankoliska rytm. Ett tribut åt dagen. Överväldigad av intryck håller den på att stilla sig, somna in. Närvaron vänds inåt. Beslöjad av dagens intryck och ett vilsamt mörker som väver in landskapet.

The Icestorm

Livet är vår uppfattning av det. I verkligheten äger vi bara våra egna intryck. På dem, och inte på det som ger upphov till dem, måste vi grunda våra livs verklighet, skriver Pessoa.

Efter 8 timmars sömn klev jag upp från sängen i stugan. Som vanligt var det tätt i högra näsborren och luften strömmade bara in genom den vänstra. Om fem timmar skulle det vara tvärtom, det visste jag, för det är bara en näsborre i taget som släpper in luften.

När jag tittade ut såg jag en ljus morgon med starka färger; blå himmel med tunna rosafärgade moln, ett hav isbelagt med en tunn hinna men med stråk av öppet mörkblått vatten. Och en vind som ökade sakta men säkert från sydost, en första antydan om ett oväder antågande från väster.

Jag tog kameran och vandrade i tvådecimeters snö ner till stranden, och fascinerades av isens färger och formationer. Jag kom att tänka på att norrbottenskustens färgpalett går igen i Skagenmålarnas tavlor. Det är ekvivalent särskilt när det gäller vinterljuset. Kanske kunde Kröyer plötsligt komma gående på stranden i Ryssbält med sina kvinnor i sina stora hattar.

Morgonen tog ett alltmer drastiskt förlopp. När vinden ökade började vattennivån stiga och tillsammans med allt högre vågor började den tunna isen att tryckas upp mot land och brytas sönder. Isen kraschade när flaken krossades mot land samtidigt som vindens dån blandades med ljudet av isblockens sönderdelning. Ryssbält var plötsligt en mötesplats för alla världens fönsterkrossare.

Samtidigt steg solen upp över horisonten och förändrade alla färger i verkligheten.
Nej, inte i verkligheten.
Den förändrade bara mina intryck.


torsdag, november 09, 2006

Helgpaus

The Ryssbält tapes tar helgledigt och åker till stugan i Ryssbält. Den klassiska novemberhelgen. Samma koncept som alltid. Whiskyn, älgsteken, svampsåsen, herrgårdsgrönsakerna, ostkakan....vinet....bastun...böckerna, musiken och det goda humöret (nåja..)
Under tiden, några bilder på Hackspetten i stolpen bakom Dannes hus i Bondersborg.



Hacksp-ett



tu...



tre.

onsdag, november 08, 2006

I väntan på klartecken

Det blåser hårt därute
och hur förklarar vi vinden?
På land?
Till sjöss?
Vinden förklarad i riktning och hastighet.

Livet i konkret form,
mellan abstraktionernas vågspel.
Sonnevis styrka som poet
befinner sig på samma nivå.

Elliots kvartett.
Krapps öron.
Ljudbandet rullar över
alla motsättningar.

Svanarna på älven.
Sjungande vita isfläckar.
De dröjer, dröjer, som
om någon, någon
annanstans ska ge
ett klartecken.

måndag, november 06, 2006

Relationer igen




Man säger att det bästa med att ha hund är att den blir glad när man kommer hem. Den möter upp varje dag med att rusa mot dörren vid minsta tecken på att husse är på ingång, och svansen viftar och hunden hoppar och slickar honom i ansiktet. Den blir nästan hysteriskt glad och det är likadant varje dag.

Hur kommer det sig att inte samma sak händer när maken sedan 25 år tillbaka, återvänder hem från en dag på arbetet? Varför hoppar inte frun upp från stolen och rusar ut i hallen och kastar sig i hans armar och slickar honom i ansiktet?

Den stora skillnaden är att hunden bara lever i nuet. Varje möte är nytt och relationen börjar varje gång husse (matte) kommer in genom dörren och avslutas när han går ut. Däremellan har hunden inga föreställningar om relationen, eller förhållandet till matte och husse.
För människan däremot, blir föreställningen om att ”ha en relation” själva relationen.

Vi vet redan att vår partner kommer hem en viss tid, så varför hetsa upp sig. Och vi ser egentligen inte den person som kommer hem, vi ser bara våra egna gamla föreställningar komma genom dörren. Ett antal projektioner som vi har samlat från ett långt gemensamt liv och som blivit vår levande bild av den andre. Förutsägbarheten blir total och saknar till slut all form av överraskning.

Det förgångna vandrar omkring i ett par skor och det är det som kommer in genom dörren.
Vi lyckas nästan aldrig att som hunden börja om på nytt och lämna allt gammalt bakom oss, ja, inte ens vifta på svansen.

Jaså, nu kommer han som lagar bilen tänker hon som lagar maten. Hunden gör samtidigt en rivstart, tassarna slirar innan de får fäste på golvet och den rusar iväg mot hallen, som om det vore första gången......

Tänk om vi kunde lära av hunden.
Låta varje möte med vår partner börja och sluta, börja och sluta, om och om igen….
Att leva bara i nuet och låt relationen vara levande just bara där den finns, i verkligheten.

söndag, november 05, 2006

En annan närvaro



Den långa vilan bäddar in landskapet
Först i ett lätt skimmer, snart i den långa tidens vita
Det fjällnära landskapets lugna färger grönt, vitt och grått tar över
Landskapets normaltillstånd
Skön balsam för själen
Vänder närvaron inåt
Sinnenas frid

fredag, november 03, 2006

Fri

Efter ett samtal
med en pojke som stjäl
och inte vet varför
och om nobelpristagaren Kertész
som överlevde en kalkylerad död
i koncentrationslägret:
"Fri är man bara om man har kontakt med
sin egen existens. Fri är man bara
om man vet vad man gör, hur och varför
man gör det."
Jag, pojken och Kertész
frågar oss själva
en gång till
innan vi bestämmer oss.

torsdag, november 02, 2006

Betraktelse inför Alla helgons dag

Gud var lite besviken. Han hade givit människorna förmågan att känna kärlek.
Kärleken till sina barn, till sina föräldrar och till en levnadspartner. Han hade till och med skickat sin enfödde son till jorden, för att sprida budskapet om kärleken till nästan.

Trots alla dessa åtgärder fortsatte krig, hat och våld att dominera överallt på jorden. Konstigt nog var det kärleken till Gud som ställde till mest problem, något som gick långt över hans förstånd.

Men så en dag gick Gud på kurs. Kompetensutveckling. Kursen handlade om lösningsfokuserat arbete. Där fick han lära sig att om någonting funkar, då ska man göra mer av det. Men om det inte funkar så ska man helt enkelt sluta upp med det.

Gud fick då uppenbarelse. Tänk om jag varit inne på helt fel spår hela tiden, tänkte han. Kärleken har ju faktiskt hittills inte alls visat sig funka, kanske dags att göra nåt nytt.

Så en vacker dag, nämligen den 9/11 så släppte Gud en bomb över jorden. Över hela klotet spred sig en orange, kletig dimma som alla människor andades in. I dimman fastnade all form av kärlek, och i en enda världsomspännande utandning sa det swoop och ingen kärlek fanns längre kvar.

Först blev det ganska kaotiskt. Föräldrar såg inte längre någon vits med att ta hand om sina barn, de var ju både besvärliga och krävande. Likaså upplöstes äktenskap i en rasande fart då ingen längre förstod varför man skulle binda upp sig på det sättet. Folk kunde gå iväg på morgonen och aldrig mer komma tillbaka. Under den första tiden dog många, främst barn och gamla då de inte längre togs om hand av kärleksfulla vuxna. (Gud brydde sig inte så mycket om det, han hade ju dödat många förut, tänk bara på syndafloden.)

Men det hände också något annat. Människornas känsloliv började förändras. Först försvann svartsjukan, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på dess koppling till kärlek. Men även hatet började tyna bort. Ingen kände sig längre sviken eller bedragen eftersom man inte älskade någon. Andra besvärliga känslor som ilska och vrede minskade också drastiskt eftersom ingen orkade ödsla energi på andra.

Till slut fanns det bara två känslor kvar hos människorna på jorden, nämligen välbehag och obehag. Det som gjorde en gott gav välbehag, och det som kändes dåligt gav obehag.

Livet blev plötsligt väldigt enkelt och en ny värld började växa fram.

Många män kände välbehag av att vakna på lördagsmorgon med en kvinna i sängen och några småbarn snusande på skarven i dubbelsängen. Och alltfler förstod att om man skulle få uppleva välbehaget så måste man både mata och tvätta, ja helt enkelt sköta om kvinnan och barnen.
Män kände välbehag över att ha en kvinna i huset som kunde renovera, snickra och laga saker som var sönder. För att han skulle få uppleva det välbehaget tog han hand om matlagningen och städningen under tiden. Kvinnorna kände å sin sida välbehag att kunna sätta sig vid ett dukat bord när de just bytt olja i bilen.

Allt familjeliv byggde på välbehag och till skillnad mot kärlek så fungerade det utomordentligt bra. Om någon inte kände välbehag var han borta nästa dag och ingen mådde dåligt av en sådan separation.

På den sjunde dagen såg Gud att allt var gott. Fred rådde på jorden och ingen älskade Gud.

Titta en tita !


Tita upp.....


tita ner....


tita åt sidan.

"Ti-ti tjäh-tjäh"