Valborgsmässoafton

Första kaffekoppen, utomhus på tomten
men inte första konflikten inomhus.
Den eviga bataljen mellan den som säger vad
och den som tänker om.

Gör som barnen bredvid, bygg en koja
utan ritning
och utan något syfte
förutom brädorna, spiken och hammaren. 

Våren är här !

Gammelstadsviken.

Ur tiden

8.37
Åter morgon. Ljuset har sedan länge intagit scenen. Därute pulserar de gråvita vågorna vidare i ojämn takt. Rånön skymtar åter ur fukt och grådis. Blötsnön har lagt en kladdig hinna över det vita landskapet. Våren gör sig på så sätt påmind. Till att börja med i snöns form. Här sitter vi mest i tystnad inneslutna i oss själva bland toner som sakta dör bort. Eldens sköna värme och lätt sprakande ljud. Dagen väntar fortfarande på sin riktning….





11.50
I början av ett avsked. Till inbjudan av ett avsked….
Ordningsställandet efter gårdagens bastubad. En rytande motorsåg på avstånd hos människor som jagar efter vind. En kort skidtur över is och skog i det täta snögloppet.
Det inre rummets musikaliska toner i takt med det täta snöfallet i det yttre. Alltings kontakt, försoning.
En döende nässelfjäril livligt sprattlande i fönstret. Utmätt tid. En vägvisare? Ett förebud? Den fortsatta färden inbjuder till lugn och taktfasthet.

http://bloggkartan.se/registrera/20005/ryssbaelt/

Tystnad

Jag sitter på baksidan av huset och lägger märke till att det är väldigt tyst ute idag. Har fåglarna tagit sovmorgon, tänker jag, eller finns det något olycksbådande i luften, som inför en stundande solförmörkelse. Den vanliga aktiviteten med fåglarnas lockande och pockande i träd och buskar är så självklar att frånvaron känns märklig, och det får mig att uppmärksamma mig själv för en stund.

Inom mig är det också rätt tyst. Enstaka tankar går fram i en stilla lunk, sysslande med vardagliga ting. De skapar varken oro eller missmod men efter en stund låter jag även dessa tankar slinka ut via en bakdörr.

Tankemässig tystnad är eftersträvansvärt. När tankeströmmen någon gång stannar upp får Jag vila från Mig själv.

Den inre tystnaden idag sammanfaller med fåglarnas frånvaro. Och egentligen kan ju inte en mås finnas om jag inte tänker på den, i varje fall inte finnas för mig. Allt som finns för mig existerar i mitt medvetande, även om fem sinnen är utgångspunkten.

Följaktligen, om hjärnan inte längre tänker, finns varken jag eller min omgivning. Det är kanske därför tystnad ofta upplevs hotande för oss och att vi därför hellre låter oss sköljas med i tankeströmmen, än att vi söker tomheten.

Men om vi vågar utmana oss själva och välkomnar en dag av inre tystnad.
Då kanske vi upptäcker att Jag inte är allt.

Björkvik

Morgonvandring till Björkvik i gränslandet mellan människa och natur.
Sällskapet – kompisen Björn. Utrustning – tubkikare. kaffe, smörgås och extrakläder.
De senare behövdes aldrig på den snöfria platsen invid iskanten i den flödande morgonsolen.

Björkvik – platsen där gammal byggelse sedan länge har plockats ner. Spåren finns kvar. Trappor ner i intet, en del av en flaggstång… Blåmesars plats och boplats.
I bakgrunden – järnverkets siluett och koksverkets svamplika moln som makligt och taktfast breder ut sig över himlavalvet.

Vi trivs i detta gränsland liksom fåglarna omkring oss. Fåglar som denna morgon är mer närvarande i toner än i tubkikarens fokus.
I gränslandet, mötesplatsen. Människorna nära, så oändligt långt borta….

Fåglar i vårt sällskap:
Bofink, gulsparv, knipa, kungsfågel, ringduva, morkulla, rödhake, domherre, blåmes, grönfink, sångsvan, gäss av skilda slag, kråka, havstrut, storskrake, en mindre falk eller sparvhök, talgoxe, björktrast, talltita och eventuellt en dubbeltrast.

Snusande kvinnor

Det finns två sorters kvinnor.
Dom som snusar och dom som inte gör det.

Den största gruppen är ”icke-snusarna”. De sysslar i huvudsak med typiskt kvinnliga sysselsättningar som t ex heminredning, shopping och att planera utlandsresor. De tycker inte om att ta långa turer ute i naturen eller att sova i tält. De vill gärna att det egna hemmet ska utvecklas och förbättras, gärna byggas ut.
Ibland är dom rädda för spindlar. Större delen av sitt liv är de missnöjda med sina män, som till skillnad mot dem, gillar att vara ute i naturen. Och som låter
eventuella ombyggnadsprojekt vila ett tag i väntan på bättre tider, mer lön eller större sparbelopp på fonderna.

Den andra sorten är de Snusande kvinnorna. De var pojkflickor när dom var unga; klättrade i träd, brottades med pojkar och kunde spotta. I tonåren började de snusa för de hade svårt att separera från sina pappor.

Dessa kvinnor är smala och överaktiva. De har gärna hund som de åker hundspann med i fjällen, svär gärna och är i övrigt fräck i mun. Om dom överhuvudtaget skaffar sig en karl, så är han snygg men tillbakadragen. Kvinnan ser gärna till att den mannen får göra rätt för sig, i varje fall i hushållet.

The Ryssbält tapes har svårt att ge något gott råd, vilken sort som är att föredra. Huvudsaken att vi män lämnas ifred när vi åker till stugan två helger per år.

Stolarna ska snart fyllas

Stolarna ska snart fyllas
Av cirkulära människor
Morgonens friska

Taxivännen Faris tålmodiga
De väntande är de goda
Det goda är stolarnas

Rörelser övertygar
Och frågornas
Givna plats

Det goda och det onda

Hur kan man skilja på det som är gott och vad som är ont.

Finns det överhuvudtaget något gott i världen ?
Jag menar, allt som kan användas positivt kan också användas till sin motsats.
Allt har två sidor.
Ta till exempel en kniv. Den är väldigt bra att använda när man ska tända en eld, när man behöver tälja stickor för att få ett lämpligt tändmaterial. Likaså kan kniven vara bra till att skära till en korvskiva när man är hungrig.
Men samtidigt kan man mörda en annan människa med en kniv.

Eller ta till exempel en apelsin. Den är väldigt god och nyttigt och innehåller c-vitamin. Men om en klyfta fastnar i halsen så kan man kvävas och dö.

Ta till exempel snoppen. Den kan man älska med och ge en kvinna en fantastisk orgasm och till och med kan snoppens innehåll skapa ett underbart barn med tindrande ögon.
Men snoppen kan också våldta, vara ett instrument som skapar rädsla.

Ja så där man kan fortsätta. Finns det överhuvudtaget något som kan vara enbart gott ? Inte ens Gud är enbart god om man betänker hans sätt att till exempel dränka hela befolkningen med en syndaflod. Och var Judas verkligen ond när han tog på sig skulden för att ha angivit Jesus, när det hela tiden var tänkt att Jesus skulle dö för att sedan återuppstå från det döda.

Jag vet inte, blir allt mer förvirrad.

En sak vet jag dock.
En malt whiskey, till exempel ett glas Black Ribbon är enbart gott.
Och ingenting annat!
Först om det blir tio glas om dagen så blir det ont.
Men det är då det.

Ur tiden

12.45
Vi samtalar, vi samtalar. Mina medspelare vill göra annat, men fortsätter att samtala. Det gråvita går i vågor därute. Just nu anas Rånöns mörka ridå mot det vita.
Fin förmiddag i snögloppet. Elden, röken och förberedandet av eftermiddagens bastu. Veden var fuktig, men med den lågmälda envisheten skapade vi värme och upptining av snön i vattenvärmaren.
Bastueldningen blev en markör. Runt denna markör prövade vi en skidtur i det vita. Naturen bjöd lite motstånd. Kroppen fuktades.
Återvändandet med kaffe, wiskey och bulla. Glädjen sprider sig. Både i kropp och själ.

16.28
Rånöns markör har blivit tydligare. Vi vilar i toner av Mark Eitzel.
Mellanrum efter bastu. Stillhet i väntan på steken. Björn i sina gamla skrivaralster. Sven i eftermiddagsslummer. En lite sövande, men samtidigt nyförlöst känsla efter bastu och tvagning. Dofter av ved, rök och öl bär nära avtryck i minnet.
Dagen är redan till bredden fylld av intryck, samtal och tagna beslut. Fjällvandring och bloggen. Ordet blir till kött och sprids vida omkring. Portar att öppna. Bara jaget sätter gränserna.

Framför spisen

"När blåsten blir för snål och avståndet till andra människor blir för långt, släpper jag ut gamla skröpliga och förödmjukande minnen på golvet framför spisen och tinar upp dem någon timme. Man sitter orörlig och ser på elden och håller samtidigt ett öga på minnena som rastas. Det är en spännande oblomovism. Från fönstret ser jag öns hypnotiska strandlinje och känner mig som en kataleptisk tupp med näbben mot kritstrecket."
Ur "Leva vid Vättern" av Folke Dahlberg.

Norrbottenskust 2

Tystnad. Grådis och dimmoln. Också en Norrbottenskust. Den ensamme skidåkaren mitt i en akvarell i grå nyanser. Färgspelet lugnar, förhäver sig inte. Små vattenspeglar av flödvatten glimmar till i den fuktiga brisen.

Skidåkaren möter lagomt motstånd i den blöta grovkorniga snön i sällskap med vassruggar, tall, björk, gran och al.

Människors avtryck är just avtryck denna dag.... skoterspår, älgtorn i olika grad av förfall och nyuppdragna vägar mitt i intet.

Skönheten, just så enkelt och avskalat i detta grådis.

Norrbottenskust 1

Påsk vid norrbottenskust. Skrivaren intill solväggen. Utblick i blått och vitt till toner av talgoxe, talltita och bofink.

Ynglingen som leker med sin skoter bär med sig andra ljud från den redan sönderkörda isen. Också en Norrbottenskust. Skoterns skrän och det lätta diset av bensin.

En tredje bild från denna Norrbottenskust - den olydige hunden som tar sig friheter hos stuggrannarna med den tafatte matten som galar misslynt på avstånd.

Människor leker på olika vis medan skrivaren betraktar skeendet på behörigt avstånd vid solväggen.

En händelesrik dag.

En skoter åker förbi på isen, en vuxen och två barn tolkar efter på skidor. Jag har ingen aning om vart de är på väg.
Efter en stund kommer en annan skoter och åker åt andra hållet, med en skoterkälke på släp. Det ser ut som om det sitter två personer därinne.

Sedan är det tyst igen en lång stund.
Men så hör jag en hund skälla på långt avstånd. Den skäller ihållande och snart börjar en annan hund att svara, någon kilometer bort i ett annat väderstreck.
Plötsligt dyker en av skotrarna upp igen och motorljudet blandas med hundarnas skällande.

I toppen av en björk alldeles i närheten av mig, börjar en grönfink att spela sina karaktäristiska drillar. En annan grönfink, lite längre bort, tar upp tråden och lägger till en stämma.

Stuggrannarnas barn ropar till varandra men det går inte att uppfatta vad dom säger, och en hundägare ryter till sin hund att komma hit.

Solen skiner på plåttaket som smäller och knäpper på grund av metallens utvidgning. På långt håll startar ytterligare en skoter och av motorljudet att döma håller den en jämn hastighet.

Vem var det som sa att det inte händer någonting i Ryssbält ?

Februaris ljussus

Vägen tillbaka
genom februaris ljussus.
Den goda injektionens
stråksyner.

Det har varit glest med
ordfärder.

Tunga trötthetens anhang
har attackerat mig.
Den enda vägen tillbaka
är vägen tillbaka.

Jag är synlig
när jag synar mig.

Bergnäsbron

+0.8c. Måttlig sydlig vind. Mest mulet med moln på varierande höjd som solen
delvis bryter igenom. Lättare snöfall av varierande intensitet med det
tätaste snödiset i nordvästsektorn.

Skatan

Jag har aldrig förstått varför vissa kvinnor, i nedsättande syfte kallas skator.
Det kan inte vara utseendet som åsyftas, om man betänker skatans vackra svartvita gestalt med den grön-lila skimrande fjäderdräkten.

Skatan är intressant. Hon tillbringar sitt liv i människans absoluta närhet.
Vid en morgonpromenad på Hisingen i Göteborg, i närheten av Wisengrensplatsen, kunde jag med viss förvåning upptäcka ett skatbo i varje kvarter, med mindre än 100 meter mellan varje bo. Området har naturligvis de bästa förutsättningar; stora träd med kraftiga grenverk, många bostäder inom ett begränsat område med tillhörande affärer, restauranger och kiosker. Med många människor i grannskapet finns det garanterat tillgång till matsopor, skräp, och annat avskräde som utgör skatornas huvudföda.

För en skata är närheten till en korvkiosk viktigare än närheten till naturen.
För många människor är däremot naturen viktigare, än det stadsliv som skatan gärna uppsöker. Helt klart är att skatan har ett oförtjänt rykte, som härstammar ur deras förkärlek för matrester och sopor. Samma öde drabbar också sopåkare som på nåt sätt kopplas ihop med det avskräde som de sysslar med. Eller varför inte socialarbetare vars arbete med samhällets utsatta drabbar deras egen status, som håller nere löner och villkor.

Skatan tillbringar sitt liv på gränsen; mellan stad och natur, mellan gott och ont, mellan svart och vitt. I utkanten av vårt samhälle. Precis som vi.